fredag 21 april 2017

Löneledd och vinstledd tillväxt: ny forskning

Frågorna om effekter på den ekonomiska tillväxten och dess olika komponenter (framför allt konsumtion, investeringar och exporter) är centrala i post-keynesiansk nationalekonomi. Sedan 1990 förs diskussionen framför allt utifrån Bhaduri och Marglins modell av löneledd och vinstledd tillväxt. Engelbert Stockhammer ger i en ny artikel, "Wage-led versus profit-led demand: what have we learned? A Kaleckian–Minskyan view", en översikt över de nyare debatterna. Han fokuserar på mötena mellan efterföljare till Michal Kalecki (1943), å den ena sidan, och efterföljare till Richard Goodwin (1967) å den andra sidan. Stockhammer sammanfattar sitt argument så här:
(1) "while neo-Kaleckians interpret the model as a medium-term, partial-equilibrium goods market model, neo-Goodwinians are interested in the interaction of demand and distribution and regard the model as a long-run model with short-run cycles."
(2) "we elaborate a Kaleckian–Minskyan view of the economy as characterised by a wage-led demand regime and cycles driven by financial fragility. We argue that many of the reported results may suffer from omitted variable bias as they do not include financial control variables. We summarise evidence that, at least in the recent past, financial effects on demand have been much larger in size than distribution effects. We also argue that a wage-led Minsky model with a reserve-army distribution function does give rise to pseudo-Goodwin cycles."

Referens
Engelbert Stockhammer (2017) "Wage-led versus profit-led demand: what have we learned? A Kaleckian–Minskyan view", Review of Keynesian Economics, vår 2017.

tisdag 28 mars 2017

90-talets teorier om demokratins framväxt i Europa

Varför blev Österrike, Tyskland, Italien, Spanien och Portugal diktaturer under mellankrigstiden medan Storbritannien, Frankrike, Belgien, Holland, och Skandinavien blev och förblev demokratier? Denna stora, viktiga fråga har förstås behandlats av en rad forskare. Bland de mest inflytelserika kan man nämna Samuel Huntington och Adam Przeworski som fokuserat på BNP per capita som den viktigaste bestämningsfaktorn för demokratisering, och Barrington Moore som menade att det var en stark borgerlighet som gav demokrati (England, Frankrike) medan starka jordägande klasser (Tysklands junkrar, Italien) gav diktatur.

I början av 1990-talet kom en ny våg av studier på denna fråga, och NYU-sociologen Thomas Ertman* diskuterar i en översiktsartikel från 1998 bidragen av Rueschemeyer, Huber Stephens och Stephens (Capitalist Development and Democracy, 1992), Gregory Luebbert (Liberalism, Fascism or Social Democracy, 1991), Ruth Berins Collier (Labor and Democratization, 1995) och Michael Mann (The Rise of Social Classes and Nation-States, 1760-1914, 1993).

I grova drag tror jag att man kan säga att Luebbert och RHSS följer Moore i att sätta klassammansättning och klassallianser som den viktigaste variabeln, medan Mann fokuserar på geopolitik och kontingenta faktorer, och Berins Collier fokuserar på medelklassen och politiskt entrepenörskap tillsammans med press från arbetarklassen. Ertmans essä är uppbyggd som en kritisk genomgång av de fyra böckerna i tur och ordning, avslutat med en egen tentativ förklaring. Jag följer denna struktur.

Manns bok fokuserar på Europas stormakter: Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Österrike-Ungern och Ryssland. Liksom Hintze och Tilly betonar han (i volym I) geopolitisk konkurrens och att Frankrike och Tyskland drevs till absolutism av sitt utsatta geografiska läge, medan Storbritannien i sin säkrare position blev konstitutionalistiskt, om än med hög grad av korruption och sämre byråkratisk infrastruktur. I volym II behandlar han perioden efter 1760 och tar givetvis in den industriella revolutionen, men bestrider att "class or nation supplant geopolitical competition as the new master variables during the long nineteenth century", utan menar att geopolitisk konkurrens fortfarande står i centrum. Statens tillväxt är central och på 1800-talet stiger med stigande inkomster också statens inkomster och utgifter. Staten blir mindre uteslutande krigisk; de militära utgifternas andel av de offentliga utgifterna minskar från 75 procent på 1760-talet till 25 procent i början av 1900-talet (Ertman, s 480). "In most cases, this state was able to mold its citizens into a national community thanks to the increasing social interaction made possible by transportation links, universal schooling, and military service." (s 480) Medel- och arbetarklassen pressade samtidigt på för demokratisering. Frankrike och Storbritannien å ena sidan och Tyskland å andra sidan verkar av Mann skildras ganska precis som hos Moore (om än med lite annan förklaring), med en framväxt av liberal demokrati i de två första men militaristisk, semi-auktoritär kapitalism i Tyskland. Mann menar att bristen på liberala samarbetspartners drev den tyska arbetarklassen -- olikt den brittiska och den franska -- till marxismen, vilket ytterligare ökade polariseringen och eliternas rädsla för dem. Ertman är starkt skeptisk till förklaringskraften i Manns modell (Ertman, s 482f). Han menar att Mann följer Sten Rokkan i att se olika staters utveckling som formad av kumulativa och differentierade intryck av gemensamma formativa historiska upplevelser (reformationen, nationella och industriella revolutioner) i en kontext av geopolitisk konkurrens, men att varje land blir alltför unikt i denna typ av modell: generaliseringar blir svåra eller omöjliga.

Ertman är mer nöjd med Rueschemeyer, Huber Stephens och Stephens approach, där de kollar på ett stort universum av fall, inte bara i Europa utan också Amerika (Nord- Central- och Syd-). Hans invändning mot deras teoretiska modell är att de i de praktiska analyserna av varje fall tvingas till frånsteg från teorin: varje fall tycks präglat av anomalier. När de ska förklara demokratiska genombrott i Schweiz 1848 och Frankrike 1877 så får de därför "erkänna" att de var verk av breda sociala rörelser: inte alls bara arbetarklassen utan också hantverkare, akademiker, borgare och kapitalister, och i det schweiziska fallet småbönder. I båda fallen spelade också militär konflikr roll: katolikernas förlust i Sonderbund-inbördeskriget 1847, och Frankrikes nederlag vid Sedan 1870. För Italien menar RHSS att arbetarklassen "played an important, but not leading role in the introduction of democracy" och att Giolotti gav alla vuxna män rösträtt 1912 för att skaffa stöd för regeringens krig i Libyen. Ertman menar att RHSS också i fallet Storbritannien frångår sin arbetarklass-centrerade modell. Han citerar dem:
"'In Britain it was likewise 'middle-class based (and largely upper-class-led) parties [which] unilaterally extend[ed] effective suffrage to substantial sections of the working class' through the Reform Bills of 1867 and 1884. At best, the authors can argue that such reforms were 'a delayed resposne to earlier working-class agitation' and that the 1918 act, which established universal and equal male (and unequal female) suffrage in the United Kingdom, was the result of 'Labour-Liberal cooperation,' though once again war was a preciptating factor in this development." (s 486)
Och fortsätter med att underkänna också RHSS analys av Sverige:
"Similarly in Sweden 'it was the Liberals, who were based in the urban middle classes, dissenting religions and in small farmers in the north and west, who joined the Social Democrats in the push for suffrage extension', though it was only Germany's defeat in 1918 that finally forced conservatives to grant full parliamentary government." (s 486)
Jag menar att Ertmans argumentation i bägge dessa fall är undermålig. Per definition hade inte arbetarklassen rösträtt, det är ju det som ska förklaras: hur de fick rösträtt (dvs att den blev allmän). Alltså är det per definition omöjligt att det skulle ha varit arbetarpartier som satt i regeringen vid olika reformer som 1867 och 1884 i Storbritannien eller Sverige 1918. Det är bisarrt att använda detta faktum som ett argument mot en arbetarklassfokuserad förklaring. Ertman bortser fullständigt från utomparlamentariska påtryckningar från rösträtts- och arbetarrörelser och vad Acemoglu och Robinson (2001) och efterföljare (t ex Aidt och Jensen 2012) kallar "revolutionärt hot". Det är historiskt sett helt uppåt väggarna, och mycket talande för vilken teoretisk modell han föredrar, att som Ertman gör hävda att allmän rösträtt infördes i Sverige efter Tysklands förlust i första världskriget, utan att nämna den ryska revolutionen 1917. Det är utifrån forskning om den svenska utvecklingen som (liberalen och DN-ledarskribenten) Torbjörn Vallinder (1962) om rösträttsrörelsen, eller de nya biografierna över Hammarskjöld, Staaff och Lindman helt tydligt att de svenska regeringarna var fullt medvetna om det revolutionära hotet underifrån och att de genomförde eftergifter likt Bismarck för att undvika revolution eller liknande oroligheter. RHSS har helt rätt i att liberaler, den urbana medelklassen och småbönder var viktiga för demokratiseringen, jämte arbetarklassen. Jag kan inte se att denna modell behöver revideras.

För Danmark, Norge, Belgien och Nederländerna menar Ertman att arbetarklassen spelade en roll för demokratiseringen, men bara i allians med andra grupper, såsom katoliker och liberaler. Berins Collier och Mahoney verkar rikta i princip samma kritik mot RHSS: de menar att det var liberala oligarkier som reformerades, och att det var eliterna i dessa oligarkier som gjorde det. (De verkar missa påtryckningsaktorn lika mycket som Ertman gör.) BCM ser fyra typer av demokratisering. Den första är "pre-labor democratization". Detta mönster, som de menar utmärker Danmark 1848, Schweiz 1848 och Chile 1874, sker innan det fanns någon relevant arbetarrörelse alls. Här:
"labor played no role in the establishment of a democratic regime due to the sim ple fact that the transition to democracy occurred prior to the development of a significant working class. Here democracy was the product of an intra-elite struggle. This pattern reveals that in no sense can one say that first-wave democratization necessarily required working class pressures or in fact any working class role whatsoever."
Jag kan ingenting om Schweiz 1848 och Chile 1874, men vad gäller Danmark framstår det absurt att framställa 1848 som en fullständig demokratisering. Enligt Wikipedia kunde 1871-72 6 procent av befolkningen i Köpenhamn rösta, och 14 procent av befolkningen på landsbygden. Enligt Aidt et al (2006) kunde 26 procent av befolkningen rösta runt 1880, och 29 procent före 1914. Att använda Danmark 1848 som belägg för att landet demokratiserades utan arbetarrörelse framstår därför som djupt ohederligt. I alla fall så är Berin Collier och Mahoneys andra mönster "electoral support mobilization", som de menar gällde England 1867 och 1884, Italien 1912, och Uruguay 1919. Där fick arbetarklassen rösträtt som ett sätt att rekrytera den till eliternas politiska projekt, menar BCM. (s 489) Så gjorde Disraeli 1867 och Gladstone 1884 för Tories respektive Liberalerna, menar de. Det tredje mönstret är "middle sector democratization", som de menar gäller Frankrike 1875, Spanien 1931 och Argentina 1912. Där genomfördes utvidgning av rösträtten, menar BCM, i respons på påtryckningar från mellanskikt i samället, där arbetare inkluderas (!?). De ser också Norge 1898, Danmark 1915 och Sverige 1918 som fall av demokratisering som ett "joint project" där arbetarpartier var en del av det som hände. Ertman menar att BCM inte kan förklara varför olika länder följde olika rutter, men att de gör ett bra jobb i att "bevisa" att demokratisering inte handlar om en fast uppsättning av klasser, som borgerligheten hos Moore eller arbetarklassen hos RHSS. (s 489)

Ertman går vidare med att diskutera frågan om varför demokratin, när den väl införts, överlevde i vissa länder men inte andra under mellankrigstiden. BCM diskuterar inte denna fråga men RHSS menar att det handlar om en stark jordägande elit, helt i enlighet med Moores modell. Denna förklaring har ett problem med Storbritannien som hade oerhört rika jordägare men ändå förblev en demokrati. Italien, Spanien och Tyskland hade alla stora godsägare och demokratin föll där; är det då stöd för Moores-RHSS modell? Nja, menar Ertman. RHSS pekar på att godsägarna i Po-dalen gav viktigt stöd till fascisterna, men fascismen fick å andra sidan stöd av ett brett spektrum av befolkningen, i alla fall i norra Italien. RHSS säger också själva att överklass-hegemoni var mindre viktigt i Gramscis hemland, där borgerligheten ledde staten, än i Tyskland och Österrike. I Italien och Spanien var armén centrala spelare i upprättandet av en fascistisk stat, och för Tyskland har David Blackbourn, Geoff Eley och David Calleos forskning visat att borgerligheten inte alls var så maktlös som Sonderweg-teoretikerna hävdat. Likt Herbert Kitschelt i APSR 1992, vad jag gissar är en recension av RHSS bok, menar Ertman att RHSS har en nyanserad och intressant diskussion av demokratins överlevande och fall under mellankrigstiden, där de hela tiden tvingas lägga in variabler från utanfrån Moores och Marx klassiska modeller. Därmed så gör de många bra poänger, men frångår också Moore. (s 492)

Därifrån går Ertman till Luebberts bok. Denna är mer snävt fokuserad än RHSS, eftersom den bara fokuserar på mellankrigstiden och bara på Europa. Luebbert ser fyra möjliga utfall snarare än RHSS två: liberal demokrati (demokratisk stat plus ortodox ekonomisk politik), socialdemokrati (demokratisk stat plus stimulanspolitik), fascism (totalitär stat och korporatistisk ekonomisk politik), och traditionell diktatur (större tolerans för åsiktsavvikelser och mindre mobilisering än vad fascismen gjorde). Luebbert ägnar inte mycket uppmärksamhet åt den fjärde typen, som han menar framväxte i Östeuropa, utan fokuserar på Västeuropa och de tre första utfallen.

Luebbert argumenterar (s 308-309) hårt mot Moores och RHSS tes att en mäktig jordägande elit var ett hot mot demokratin. Han menar att det inte fanns någon korrelation mellan andelen underordnade jordbruksarbetare, och demokratins fall, och även att godsägarna inte hade full politisk kontroll över de underordnade. Detta visar han med att lantarbetare i södra Spanien röstade på socialisterna. Slutligen så argumenterar han för att stödet för fascism i rurala områden var starkast exakt i områden som inte dominerades av starka jordägare.

Luebbert håller med Moore och RHSS om att klasser är centrala för politiken, även om jordägarna inte är så viktiga som de säger -- han menar att de är en liten och i princip obetydlig grupp efter 1914. Vidare så använder Ertman Luebbert som megan för att hävda att RHSS ignorerar partiers roll och att man inte kan se klasser som bestämmande utan att betrakta politiska partier. (Jfr min triangel ovan.) Ertman sammanfattar Luebberts argument så här:
"Luebbert's sometimes rather convoluted argument can be summarized as follows. In three Western European countries, Britain, France, and Switzerland, liberal ideas and liberal parties were politically hege monic prior to World War I. This hegemony was rooted both in the fact that "[the liberal parties'] most natural potential constituencies, the middle classes, were not politically divided by antagonisms within them rooted in religious, regional, linguistic and urban-rural differences" (p. 7) and in the fact that, given this secure electoral base, liberals were able to make concessions which permitted them to ally with the emerg ing workers' movement and, later, nascent workers' parties. This prewar "lib-labism" brought forth organizationally weak trade unions and workers' parties that largely accepted the liberal-created socioeconomic order and were unwilling or unable to challenge it during the crisis ridden interwar years. Stability was assured in these three countries during the 1920s by "the formation of center-right coalitions of middle class consolidation that left socialist parties isolated and ineffective" and that held to conservative economic policies throughout the Great De pression (p. 8). By contrast, those countries that had not experienced "liberal hege mony" prior to 1918 could not, in Luebbert s view, become stable lib eral democracies during the interwar years, but rather faced the choice of fascism or social democracy. These "aliberal" cases include Norway, Sweden, and Denmark, as well as Germany, Italy, and Spain. In none these states, according to Luebbert, were liberal parties able to mobilize sufficient support to transform themselves into dominant parties of government in the decades prior to World War I; as a result such parties were unable to form effective lib-lab alliances with workers' groups.Hence the workers' parties that emerged and gathered strength in these countries during the late nineteenth and the early twentieth century were not moderate and accommodationist in character but rather were strong, organizationally self-contained parties modeled on the German SPD.
For Luebbert, the key question in aliberal societies during the interwar years was whether it would be possible for social democrats or socialists to make common cause with parties representing other classes in order to create durable, democratic governments capable of stabilizing the economy through corporatist interventions in the labor market. In Scandinavia workers found such allies in the form of farmers' parties, and the result was the emergence during the 1930s of social democratic regimes that have remained hegemonic to this day in Sweden, Norway, and, to a lesser extent, Denmark. In Germany, Italy, and Spain, however, parties of the democratic left were unable to find effective coalition partners because farmers in those countries sided with the urban middle classes rather than with workers, thereby providing a mass base for fascist regimes, the aim of which was to smash the workers' movement by force. Luebbert explains this critical difference in the behavior of farmers?alliance with workers' parties in the social democratic cases, repudiation of those parties and support for the far right in the fascist cases by pointing to differences in the level of success enjoyed by socialist parties in organizing farm workers in the two groups of countries. In Germany, Italy, and Spain, he argues, such parties and their union affiliates were able to enroll a significant number of agricultural laborers after 1918, thereby alienating their farmer-employers, whereas in Scandinavia socialists had far less success in this area because most farm workers had already been "captured" by other parties. This relative failure then left the door open to the future worker-farmer alliance that would emerge in the 1930s." (s 494f)
Hur övertygande är Luebberts argument? Ertman pekar genast, utifrån Kitschelt (1993), på två länder som han menar inte passar in. Nederländerna och Belgien dominerades bägge före 1914 av konfessionella partier (katolskt plus kalvinistiskt respektive katolskt), som regerade under mellankrigstiden och höll sig till ortodox liberal ekonomisk politik. Också i de andra nio fallen har Luebberts modell problem, säger Ertman. Han kokar ner modellen till två steg där utfallen bestäms. Ett, om landet inte har "liberal hegemoni" före 1914, kan den inte bli en liberal demokrati. Två, om socialdemokraterna organiserar lantarbetarna blir landet fascistiskt; om inte, blir landet socialdemokratiskt. Vad gäller den liberala hegemonin så pekar han korrekt på de inflytelserika liberala Venstre-partierna i Norge och Danmark före 1914, medan Frankrike av Luebbert karaktäriseras som liberalt utan att ha ett sådant dominant liberalt parti. Ertman tror inte heller på Luebberts fokus på den fackliga organiseringen av lantarbetare. Tyska bönder, både katolska och protestantiska, var våldsamt antisocialitiska på 1890-talet, långt före de fackliga framstegen bland lantarbetare åren efter 1918. (s 496) Till slut så håller Ertman med Luebbert om det enkla argumentet att demokratin överlevde där medelklassen och bönderna röstade på demokratiska partier under 1920-30-talen, och föll där de inte gjorde det. Men han håller inte med om Luebberts förklaring av varför medelklass och bönder röstade som de gjorde.

Ertman vill istället, i Tocquevilles efterföljd, fokusera på interaktionen mellan civilsamhälle och politiska partier. Han menar att i Spanien och Portugal var landlord-client-relationer viktigare än civilsamhälle i slutet av 1800-talet, vilket förebådade demokratins fall där. Tyskland och norra Italien är dock fall som visar att det inte räckte att ha ett stabilt civilsamhälle för att undvika diktatur; i Italien så var det de två områden som identifierades av Robert Putnam som de mest organiserade 1860-1920, Emilia-Romagna och Lombardiet, som levererade flest medlemmar till fascisterna i början. Ertmans förklaring är denna. Där politiska partier och partikonkurrens "stood at the center of political life before 1914 and the associational landscape was well developed" (Storbritannien, Frankrike, Skandinavien, Schweiz, Belgien, Nederländerna), varade de demokratiska regimerna efter 1918. Där
"the associational landscape was well developed but parties and party competititon were not central to political life (Germany and Italy), conservative political forces were fragmented and only weakly tied to bourgeois and agrarian associational networks. This situation created conditions favorable to the sudden success of far-right movements of agrarian and bourgeois defense under the crisis conditions of the interwar period." (s 499)
I Spanien och Portugal före 1914 var däremot de politiska partierna starka men det organisatoriska livet svagt. Det förstärkte mönster av klientilism. När moderna högerpartier utvecklades efter 1918 i svar på vänsterpartier som uppstått ur subkulturer, så var de svaga, och deras sociala bas (inte Ertmans ord) sökte stöd från militären mot "hotet" från vänstern. (s 500)

Ertman utvecklar resonemanget om Storbritannien, Frankrike och Skandinavien. Han menar att de många sociala organisationerna där gjorde att folk med olika partitillhörighet möttes och ökade förståelse för varandra: till exempel i rörelserna kring frihandel, nyketerhet och rösträtt i både Storbritannien och de skandinaviska länderna. (s 501) Detta gjorde också de politiska partierna mer pragmatiska, eftersom de ville tilltala olika människor.

Belgien, Schweiz och Nederländerna visar däremot en annan väg till hållbar demokrati. Dessa länder genomgick "full parliamentarization" tidigt: Belgien 1847, Schweiz 1848, Nederländerna 1868. Organiserade liberaler dominerade politiken men detta ledde också till omfattande organisering av liberalernas motståndare: katoliker och socialister. Dessa grupper hade egna skolor, egna välfärdsfonder osv. Runt 1900 hade katolikerna tagit över det politiska ledarskapet i Belgien, och katoliker och kalvinister var på gång att göra samma sak i Nederländerna. Detta höll i sig också efter allmän rösträtts införande (1919/1920). Ertman kallar dessa tre fall "consociational", och menar att de är en stark kontrast till Tyskland och Italien. I Tyskland var borgerligheten starkt organiserad i civilsamhället, men detta hade endast en svag relation till högerpartierna. Och i Italien innebar trasformismo svaga högerpartier och en korrupt, illa sedd politik. (s 503)


Referens
Thomas Ertman, "Review: Democracy and dictatorship in interwar Western Europe revisited", World Politics, 1998.

*Författare till Birth of the Leviathan (1998) där han diskuterar de moderna nationalstaternas uppgång i Europa. Enligt hans jobb-hemsida arbetar han sedan dess på en bok som ska heta Taming the Leviathan som ska förklara demokratiseringen av Europa. Recension av Birth of the Leviathan av Rogers Brubaker i LRB här.
Brubaker: 
"Nearly a decade ago, in The Sinews of Power, John Brewer** undermined the foundations of this view of British exceptionalism with his portrait of an 18th-century British state that was, in key respects, large, strong, militarised, modern and highly bureaucratic. The British Navy, no less than Continental standing armies, required a large and sophisticated bureaucracy to support it; and commerce in Britain, no less than land on the Continent, required a large and sophisticated bureaucracy to tax it. Building on Brewer (and pushing the argument about bureaucratic administration further than Brewer himself would), Ertman sees in Britain’s ‘bureaucratic constitutionalism’ a pioneer, not a laggard, in the development of the modern state.
It was, moreover, precisely the financial and organisational exigencies of war, especially during the period of renewed entanglement in European power politics after 1689, that drove the British state in this modernising direction. In 18th-century Britain, to a greater extent than France or even Prussia (whose archaic systems of public finance, taxation and credit were no match for Britain’s), war did make the modern state.
Thus the war-driven road to the modern state was not a royal highway but a branching series of by-ways, many of which turned out to be dead-ends. The burden of the past weighed heavily on states; institutions and practices established – and effective – at one moment limited options later on, and ultimately imperilled the state’s survival. Proprietary officeholding in France, untrammelled aristocratic privilege and immunity in Poland and Hungary, the coercive system of taxation and finance in Prussia – these entrenched patterns were eventually overcome only by revolution in France and Hungary, by military collapse and near-revolutionary reconstruction in Prussia and by death and ‘resurrection’ (as nationalists liked to put it) in Poland.
Ertman’s core concern leads him into a broader analysis of European state formation over the longue durée. He breaks with the prevailing practice of addressing a single contrast – e.g. between Continental absolutism and British constitutionalism – to explore a dual contrast: between absolutist and constitutional regimes, on the one hand, and bureaucratic and patrimonial forms of administration, on the other. These need not go hand in hand: absolutism (as the French example shows) need not involve bureaucracy, while constitutionalism (as the British example shows) need not involve its absence. Ertman thus sees four basic patterns: patrimonial absolutism in Latin Europe, bureaucratic absolutism in the German states and Denmark, patrimonial constitutionalism in Poland and Hungary, and bureaucratic constitutionalism in Britain and Sweden. (He excludes from his analysis city-states and Swiss and Dutch confederal polities).
Ertman har tre förklaringsfaktorer till varför de olika regimerna uppstår. Ett, lokal statlig form. I Otto Hintzes efterföljd betonar han att fungerande, "participatory" lokal styrelse bara uppstod i utkanterna av det gamla karolingiska imperiet: Skandinavien, Storbritannien, Polen, Ungern. De nationella parlamentens typ formades av detta: Hintze och Ertman menar att i ex-karolingiska centrum så blir det status-ordnade ståndsriksdagar medan i periferin territoriellt organiserade parlament. (Vilket inte alls verkar stämma med Sverige?) De menar att de territoriellt organiserade parlamenten var starkare och därför kunde stå emot absolutistiska tendenser. Två, timingen i när staten möter den internationella geopolitiska konkurrensen. Tre, representative assemblies roll. (Låter tautologiskt?)
**Brewers bok recenseras i LRB av Linda Colley här.

tisdag 21 februari 2017

Ojämlikheten i Finland år 1800

År 1800 instiftade den svenska riksdagen en engångs-förmögenhetsskatt, och för denna gjordes en taxering av hela riket, inklusive Finland. Som jag tidigare har diskuterat så är denna typ av skatter och taxeringar den viktigaste källan till historisk ojämlikhet, jämte bouppteckningar. Och fram till en studie som jag och mina kollegor arbetar på nu, är två studier av taxeringarna från år 1800 de enda studierna vi har av förmögenhetsspridningen i Finland före 1909. (Då gjorde Finlands Statistik en undersökning.)

Eino Jutikkala (1907-2006), professor i Helsingfors, var först med sin artikel "The Distribution of Wealth in Finland in 1800" i Scandinavian Economic History Review är 1953. Han menar att taxeringarna från skatten år 1800 är mer pålitliga än de från kontinuerliga skatter -- då han menar att man gjorde taxeringar schablonmässigt och trögrörligt -- och de i bouppteckningar, som han menar gjordes av vänner och bekanta till den avlidne. (Det tycker jag, utifrån mitt arbete på svenska bouppteckningar, verkar vara en tveksam beskrivning, men i alla fall.) 

Taxeringarna för skatten år 1800 gjordes av en särskild deputation med åtta medlemmar av vilka de fyra ständerna utsåg två var, och där landshövdingen var ordförande. (s 81) Skatten omfattade all förmögenhet utom Riksbankens, statens, kyrkans, skolors, sjukhus och fattighus, samt vad gäller privatpersoner deras lösöre såsom hushållsredskap, möbler och kläder. (s 81) Detta är, även om Jutikkala inte diskuterar det, ett problem eftersom lösöre är den mest jämlikt fördelade typen av ägodelar. Också vissa fabriksdelar saknas, säger Jutikkala. Hus i städerna värderades utifrån sitt värde i brandförsäkruingen; oförsäkrade hus värderades i jämförelse med liknande försäkrade hus (s 82). Tomter värderades utifrån sitt läge i förhållande till stadens kärna. Jord värderades utifrån sin kvalitet. Gårdar värderades inte utifrån mantal utan utifrån ny värdering. (s 82) Kronohemman värderades likadant som skattehemman, vilket EJ menar är rimligt eftersom kronobönderna hade säker nyttjanderätt. Kontanter, värdepapper etc kunde taxeras genom att ägaren lämnade in en lista, eller så kunde det göras mer konfidentiellt, genom att bara lämna in en totalsumma för godkännande. (s 84) Ett problem med taxeringen är att man hade rätt att göra allting anonymt med deputationen: då taxerades man och fick betala skatten, och efteråt förstördes ens taxering. (s 84f) Detta kallades att taxeras "i tystnad". Summorna från dessa personer inkluderades när regionala sammanfattningar gjordes, men personernas namn inkluderades inte. Tyst taxering var särskilt vanligt i Helsinki och Lovisa. I de flesta städer var det ovanligt och på landsbygden än mer så. Ett annat källproblem är hanteringen av skulder och lån. En med skulder kunde skippa över dem i taxeringen och betala skatterna som om han var skuldfri. (s 85) EJ menar att bönderna antagligen hade större skulder än fordringar och stadsborna omvänt; i så fall överskattas i 1800-datat de rurala förmögenheterna och underskattas de urbana. Jutikkala visar att statistiken för Österbotten, där man vet att köpmännen i städerna (Raahe) lånade ut pengar till bönderna, visar att skulderna underskattas. (s 86) Ett tredje problem rör de som ägde egendomar på flera platser. Det mesta de hade skattades där de bodde, men fastigheter i andra härader skattades på plats. Jutikkala menar att det vore alltför mycket arbete att leta upp varje persons ägor utanför det egna häradet, utan gör detta bara för storägare. (s 86) De som ägde mindre än 50 riksdaler och inga fastigheter var undantagna skatten, men ägde man fastighet, oavsett hur liten och blygsam, så inkluderades man (s 87).

I rurala miljöer var jorden och gårdarna större delen av värdet, mer än 90 procent (då ska vi visserligen minnas att lösöret inte är med, så delvis är detta en konstruktion i datat). De rurala fastigheternas värde avtar från väst till öst men inte från syd till nord. (s 87) Jutikkala menar att södra Savolax, i östra Finland, var den fattigaste delen av landet. (s 88) 

Jutikkala kollar på fördelningen av förmögna personer över Finland, men utan att justera för total befolkning i de olika delarna av landet, så det blir lika mycket ett mått på befolkningstäthet som på förmögenhet. Han menar att efter själva gårdarna så var skepp också en viktig typ av förmögenhet på landet (på kusten förstås) (s 94). De rikaste personerna var: MW Armfelt i Joensuu med 102 155 riksdaler banco, HA von Fersen som var svensk generalguvernör (Lord High Steward) och ägde godset Vupojoki i Eurajoki med 74 668 riksdaler banco beskattningsbar förmögenhet i Finland, och DGH Gildebrand som också han bodde i Sverieg men hade ett gods i Sauvo värt 62 250 riksdaler. Det fanns också fyra industrialister som hade mer än 50 000 riksdaler var. (s 94) Järnverken stod för en förvånansvärt liten del av nationalförmögenheten, bara 2.6 procent, säger Jutikkala. (s 94)

Stadsbefolkningen var mer blandad, menar Jutikkala. Men om förmögenhetsfördelningen var jämnare eller ojämnare där jämfört med på landet beror på hur man definierar jämn och ojämn. Han menar att det fanns många jordbruksarbetare, torpare och liknande på landet som inte ägde någonting, medan de flesta i städerna, även arbetare såsom sjömän, ägde hus. (s 95) Detta låter konstigt i mina öron -- de studier som jag har sett brukar snarare visa att det var en större andelen av befolkningen i städer som inte ägde något, och att fördelningen därmed också var mer ojämn där. I två tabeller redovisar han viss beskrivande statistik för 22 städer i landet. Det mest intressanta för mina syften är (a) andelen av stadens befolkning som äger fastighet, (b) andelen beskattade personer, och (c) per capita-förmögenhet. På (c) kan man konstatera att Jakobstad/Pietarsaari ser rikast ut med 202 riksdaler per person, följt av Kokkola där bredvid på nordvästkusten med 160 rdr, därefter Raahe med 153, Vaasa med 128. Alla dessa städer på den norra delen av Bottniska viken! Därefter kommer Åbo med 101 rdr, Porvoo/Borgå på sydkusten med 100, Loviisa  med 76, kaskinen med 81. Städerna som inte ligger på kusten är klart bland de fattigare: Tampere med 39 , Hämeenlinna med 47, Kuopio med 58, och Kajaani med 24. (s 97)

J utforskar särskilt köpmäns och byråkraters förmögenheter, men på ett rätt så ytligt och impressionistiskt sätt. Han fäster stor vikt vid vilka städer som hade stapelrätt, som de flesta länder hade fått efter 1765: Raahe 1791, Ipetarsaari 1793, osv. Borgå hade inte stapelstadsrätt utan dess skepp seglade under Helsingfors köpmäns flagg. (s 98)

28 år efter Jutikkalas artikel plockade den amerikanske ekonomisk-historikern och experten på historisk ojämlikhet Lee Soltow upp 1800 års förmögenhetsskatt och statistiken om Finland. Soltow vill olikt Jutikkala använda konventionella ojämlikhetsmått för att göra jämförbara skattningar för Finland: toppdecilens och toppercentilens andelar, såväl som Gini-koefficienter. 

Redan på första sidan tar Soltow upp det stora dataproblemet att man kunde taxeras "tyst" och då exkluderas ur statistiken --It is frankly admitted that the data set is defiicent because perhaps a dozen or possibly 50 or even 100 rich individuals declared their wealth secretly if legally, and no list of them can be found." (s 21) Soltow har gjort ett sample av 1811 individer ur Riksarkivet i Stockholm. Manuskripten där ligger i 13 "packets of material" och Soltow drog ett sample ur de sju första: var tioende sida från urbana områden och var fyrtioende sida från rurala områden, plus varje rurala person med minst 5000 riksdaler specie, och alla urbana personer med minst 5000 rdr från Jutikkala. (s 22) 

Soltow menar att 45 000 personer ägde förmögenhet i Finland år 1800, att jämföra med att folkräkningen för 1800 visar att 181 000 vuxna män (över 25 år) levde där då. Då skulle 25 procent av vad Soltow lite märkligt kallar "arbetskraften" äga förmögenheter, vilket är lite lägre än Danmark och Norge år 1789, som Soltow (1979, 1978) skattat till 35-39 procent. Soltow kommenterar att en del lösöre exkluderades i den finska beskattningen men säger inte om detsamma gällde Danmark och Norge. Soltow menar att adeln och andra storgodsägare ägde 7 procent av gårdarna i Finlnd men 40 procent i Sverige och nästan alla i Danmark. "There must have been a greater inequality in Denmark and Sweden than in Finland." (s 23) Det är dock mycket oklart varifrån han får siffrorna om 7, 40 och "nästan alla".

Soltow får fram en Gini-kpoefficient på 0.58, i den rurala sektorn 0.55 och i städerna 0.82. Inklusive de utan förmögenhet, vilket förstås är ett mycket bättre mått, blir det 0.68, 0.62 och 0.86. När han inkluderar alla familjer som inte är med blir resultatet 0.88, 0.87 och 0.90. (s 25) Som han säger i slutsatserna: "Finland was a country of inequality since only one-fourth to one-third of the adult labour force owned wealth and the distribution within this group showed wide variation." (s 32)



Referenser
Eino Jutikkala (1953) "The Distribution of Wealth in Finland in 1800", Scandinavian Economic History Review 1(1): 81-103.
Lee Soltow (1981) "Wealth distribution in Finland in 1800", Scandinavian Economic History Review.

måndag 6 februari 2017

Ojämlikhet i nordvästra Italien, 1300-1800

Italien år 1494, karta från wikipedia

Långsiktig ekonomisk ojämlikhet har blivit ett hett ämne på sistone, troligen orsakat av vår egen tids allt mer ökända grad av ojämlikhet. Guido Alfani är en av de europeiska (ekonomisk-)historiker som ligger längst fram i denna forskningsdiskussion; han tycks vara lite överallt när de här frågorna ska diskuteras, inte minst pga ett stort EU-forsknings-anslag för projektet EINITE för åren 2012 till och med 2016. Hans enskilt tyngsta bidrag till forskningen är en artikel i Journal of Economic History från 2015, som studerar regionen Piedmont i nordvästra Italien från 1300 till 1800.

I abstract skriver Alfani att hans studie visar att: "during the Early Modern period, inequality grew everywhere, independently from whether the economy was growing or stagnating. This challenges earlier views that explained inequality growth as the consequence of economic development." De två första orden i artikeln är dock: Simon Kuznets. Klassiskt! Kuznets, säger Alfani, menade att med industrialisering ökar, sedan minskar ojämlikheten. Denna analys har fått stöd i en rad studier: han åberopar Williamson (1985), Piketty et al (2006) och Piketty (2014) -- trots att P uttryckligen argumenterar emot Kuznetskurvan! -- Rossi et al (2001, JEH, hushållsbudgetar 1861-1911), Prados de la Escosura (2008) och Lindert och Williamson (1980). Men, säger Alfani, vi vet mindre om den förindustriella perioden. Den mest kända studien är David Herlihys (1977, 1985) studie av Florens catasto 1427. Det finns en rad fallstudier av enstaka städer eller små områden, som Ivrea och Canavese i norra Italien (Alfani 2009, 2010); Nivelles, Aalst och Hertogenbosch i Low Countries (Ryckbosch 2010, 2012, Hanus 2013 i EHR); några rurala områden runt Madrid (Santiago-Caballero och Fernandez 2013); och Bursa i Anatolien (Canbakal 2013, konferenspapper). Den enda studien som täcker ett större område över en längre tid är JL Van Zandens (1995, 1998) studie av Holland.

Syftet med denna studie är förstås att lägga till en sån långsiktig studie till. Alfani studerar Huset Savoys domäner från 1300 till 1800, vilket ungefär motsvarar dagens region Piedmont. Han säger att han har tre huvudresultat. Ett, ojämlikheten i nordvästra Italien växte kontinuerligt under sena medeltiden och den tidigmoderna perioden, med perioden genast efter Digerdöden som enda undantag. Två, Digerdöden hade andra ekonomiska konsekvenser än vad pesten 1630 hade, på grund av institutionella skillnader. Tre ojämlikheten ökade både i tider av ekonomisk tillväxt och i tider av stagnation.

Studien bygger på skattedata, från skatten estimo och från skatten tasso, införd 1562. Estimo var en förmögenhetsskatt och tasso betalades på grundval av hushållets andel av estimi i byn/staden. Estimi-data finns, säger Alfani, inte bara i Italien utan också i södra Frankrike, norra och östra Spanien och stora delar av Tyskland (s 1062). (Då undrar man ju varför inte Alfani med det stora EINITE-anslaget också utforskat dessa!?) Det finns två typer av estimi i Italien: estimi "per property" (per capitale) och estimi "per yield" (per reddito). Per capitale är klart vanligast, och omfattar bara jord och fastigheter. Per reddito inkluderar också kreatur, arbetande kapital, krediter och annat lösöre, alltså ett komplett mått. Florens catasto från 1427 är det mest kända exemplet på per reddito-data. Alfani använder däremot mest per capitale, vilket är ett stort data-problem. Alfani försöker relativisera detta som följer. Ett, fastigheter var större delen av förmögenheterna på den här tiden: i catasto 1427 var fastigheter 66 procent av stadsbornas och 91 procent av landsbygdsbornas förmögenhet (Herlihy 1985). Detta med staden Florens av oklar anledning exkluderat -- kanske för att fastigheter var en lägre andel av förmögenheterna där. Också Alfanis (2010) egen studie av staden Ivrea 1527 visar, säger han, att fastigheter var större delen av förmögenheterna. För det andra, säger Alfani, så var förmögenhet i det agrara samhället den viktigaste bestämningsfaktorn för ens levnadsstandard. Det säger t ex Peter Lindert (1991, 2014). Ett annat problem med att använda estimi är att de bara inkluderar beskattad egendom, och därmed utesluter (1) feodala egendomar och (2) egendomar ägda av religiösa institutioner. Dock var inte särskilt mycket av egendomarna i Piedmont feodala; i Ivrea år 1665 var den bara 2.5 procent av totalen. Ett tredje problem är att estimi-data täcker de hushåll som äger någon fastighet eller någon jord. I Ivrea gjordes år 1613 en folkräkning som visade att 101 hushåll (11 procent av totalen) listades som fattiga eller värre, och av dessa hade 15 någon fastighet, vilket kunde vara så lite som ett skjul eller en fruktträdgård. Utifrån detta och data från Moncalieri 1613 och Turin 1393 menar Alfani att det bara är 9 procent av hushållen som faller bort (s 1063f). Utifrån detta konstaterar Alfani att hans beräkningar blir biased neråt och att "the estimates are a lower bound on inequality" (s 1064).

En estimo var inte ett marknadsvärde utan ett taxeringsvärde som beräknades utifrån vilken avkastning egendomen kunde förväntas ge. Utifrån detta var bostadshus ibland exkluderade, vilket i Alfanis data dock bara gäller staden Cherasco från 1548 och framåt. Taxeringarna är pålitliga eftersom de gjorde i flera steg, och revolter kunde ske när taxeringen blev för hög i förhållande till marknadsvärdet. (s 1064) Ett problem är att olika städer och regioner använder olika valutor (som heter lire) och att det därför inte går att avgöra i vilken valuta en del saker är mätta. (s 1065)



Datasetet består av 18 "communities", varav sju rurala klumpas ihop till tre, och varav sex städer av varierande storlek: Chiero (1311-), Cherasco (1347-), Moncalieri (1366-), Carmagnola (1461-), Ivrea (1466-), och Saluzzo (1577-). Regionens största stad Turin saknas alltså, men det är också nödvändigt, eftersom staden blev undantagen estimi när den blev huvudstad. Serierna för de rurala områdena börjar något senare än städerna: Vigone fr o m 1454, Borgo San Martino fr o m 1485, Cumiana fr o m 1496, San Giogrio fr o m 1523, och Frassineto Po fr o m 1600. För varje community har Alfani fokuserat på att skapa benchmarks för 1300, 1350, 1400, osv. I vissa fall är data utspridna öer tid, så är t ex Cherasco-datat för 1400 ihopslaget av fyra estimi för stadens fyra stadsdelar från 1395 (x2), 1402 och 1415. Alfani har ingen riktig diskussion om varför just dessa 18 "communities" är representativa för Piedmont i stort eller Europa i allmänhet*, men menar att de täcker olika typer av områden: bergiga, slätter, osv (s 1067). Befolkningen varierar mellan 680 och 11 000. (s 1068)


Huvudresultaten syns i tabellen och figuren ovan. För år 1300 har Alfani bara en datapunkt, och för rurala områden börjar datat först 1450. Det ser ut sm att ojämlikheten i städerna faller ca 1300-1450, stagnerade till 1600, och därefter ökade. På landet stagnerade eller ökade ojämlikheten ca 1500-1700 och verkar därefter definitivt ha ökat från 1700 till 1800. En tråkig sak med artikeln är att Alfani inte redovisar några konfidensintervall, vilket gör att man inte vet vilka förändringar som är statistiskt signifikanta. (Det förvånar mig att sakkunniggranskare på Journal of Economic History inte krävt det.) Alfani visar i ett följande diagram toppdecilens andel av den totala förmögenheten. Återigen bottnar ojämlikheten 1450, och ökar därefter. Men utvecklingen är olika. I Moncalieri sker ingen förändring alls från 1350 till 1700, utan toppdecilens andel fluktuerar trendlöst runt 50 procent. I Carmagnloa 1450-1600 sker en väldigt liten ökning och därefter en större ökning. I Ivrea sker inget som jag kan tänka mig är statistiskt signifikant. Cherasco visar den tydligaste Alfaniska utvecklingen, med fall 1350-1450 och klar ökning därefter.

Därefter visar Alfani decilratios: p90/p50, p90/p10, och p50/p10. Detta visar att ojämlikheten inte bara ökade i toppen utan också i botten. Han konstaterar att det finns data-problem i toppen i form av att feodal egendom fattas och i botten i form av att de helt utan egendom fattas -- att han inte på något sätt justerar för det senare problemet är väldigt mystiskt, med tanke på att det i övrigt helt är gängse i forskningen. (Jfr mitt inlägg om social representation i bouppteckningsdata.) För det senare problemet anför Alfani att Piedmont fortsatte vara en småägardominerad jordbruksregion, och att de rurala fattiga flyttade till städerna snarare än att stanna på landsbygden. Om de utan egendom inkluderas så blir Ginin högre: i Ivrea 1613 ökar Gini med 13 procent (Alfani 2010).  Det finns dock, menar han, inga data för Piedmonst över tid för att veta hur många som var utan egendom. (s 1076f) Utifrån tidigare litteratur menar Alfani att andelen utan egendom antagligen sjönk efter 1350 och därefter ökade igen efter 1450, vilket skulle stärka resultaten i artikeln.

Alfani har ingen teorisektion eller sektion om hypoteser, eller forskningsöversikt om vilka faktorer som kan påverka ojämlikhet -- det inledande resonemanget om Kuznetskurvan och att vi inte har koll på förindustriella världen är allt. Efter redovisningen för ojämlikhetens utveckling övergår Alfani till en sektion om effekter av pest. Herlihy (1967) har hävdat att Digerdöden delade upp stora gods i norra Italien och gjorde att de fragmenterades. Detta hade en kortsiktig egalitär effekt, men eftersom de nya mindre bitarna kunde köpas upp och konsolideras, hade det på mellanlång sikt en inegalitär effekt. (s 1077) Alfani (2010) menar att pesten på 1600-talet hade annorlunda effekter.


Fotnot
*I online-appendixet (tillgängligt här) skriver han: "As briefly explained in the main text, the most powerful argument in favor of our database being effectively representative of Piedmont, is that if we consider the underlying secular trends, all the communities seem to head in the same direction. In view of the fact that we used a very large part of what is available, we have no reason to suspect that including extra case studies would lead to any conclusion other than that in the very long run, and with the exception of the post-Black Death period, inequality tended to grow. Moreover, we found no significant differences in the behavior of cities and rural communities placed in different parts of the region and in different environments (plain or hilly/pre-Alpine areas). Also in this case, as (almost) all the different Piedmontese environments are represented in the database and we found no difference in the related behavior, we can assume that the sample is adequately representative. The exceptions are the Alps proper, which are not included in the sample due to unavailability of usable information"

Referenser
Guido Alfani (2015) "Economic inequality in Northwestern Italy: A long-term view (14th to 18th centuries", Journal of Economic History.

tisdag 3 januari 2017

Social representation i bouppteckningsdata

Om vi vill veta vad folk förr i tiden ägde, och fördelningen av förmögenheter i befolkningen, så är det huvudsakligen två typer av data som vi kan använda. För det första, arkiv från förmögenhetsskatter. Skattedata har dock två problem. Ett, före 1900-talet togs de oftast bara ut sporadiskt, ofta i samband med krig eller andra extrema händelser, så före ungefär 1900 blir det då bara ett år här och ett år där. Två, de tenderar att bara omfatta de förmögnare i befolkningen.

Den andra typen av data är från bouppteckningar, som gjordes när folk dog, för att fördela arv och betala skulder. Bouppteckningar erbjuder potentiellt en rikare och bredare bild av befolkningen, men också de har problem. Framför allt en underrepresentation av de fattigare grupperna i befolkningen. Hur svåra är dessa problem? För det svenska fallet har detta diskuterats på 1970-talet av t ex Jan Kuuse. Hur är det då mer internationellt? Här ska jag kolla på två studier: Daniel Smith om USA (närmare bestämt Massachusetts) på 1700-talet, och Anne McCants om Amsterdam på 1700-talet.

Smiths artikel kommer ur en rik litteratur om det koloniala Amerika, och han refererar till en hel del liknande artikel.  William A. Davisson (1967) menar att det bara finns bouppteckningar kvar för 25 procent av de döda i Essex Country, MA, 1640-1682. Philip J. Greven hittade däremot uppteckningar för 45 procent av fyra generationer i staden Andover. Alice Hanson Jones, som gjort den enda nationella studien (fortfarande!) menar att medan 72 procent av "potential wealth holders" (alla vuxna män och 10 procent av vuxna kvinnor) i Middle Colonies (DE, NJ, NY, PA) 1774 boupptecknades, så gällde detta bara 33 procent i New England. Trots detta, säger Smith, så har ingen kollat på eventuella systematiska skillnader mellan de som boupptecknades och de som inte boupptecknades. Vilket ju är vad vi vill veta, om vi vill veta om vi kan dra slutsatser om befolkningen som helhet utifrån den grupp som boupptecknades.

För att kunna undersöka detta behöver Smith en alternativ källa till vad det var för folk som dog, nån slags lista. I Hingham i Massachusetts hade man 1718 till 1786 en mycket systematisk pastor, som skapade just en sådan lista. Smith jämför pastorns dödslista med bouppteckningarna i Suffolk County och "real property lists" från staden för åren 1749, 1754, 1765, 1772 och 1779. Totalt så lämnade 36 procent av männen och 6 procent av kvinnorna testamenten; bouppteckningsfrekvensen var 42 respektive 4 procent. Det var mer sannolikt att en äldre man boupptecknades än en yngre man, men detta var inte en effekt av ålder per se, utan av att äldre hade mer förmögenhet, och att mer förmögna var mer benägna att boupptecknas (s 105f). "To convert a sample of probate records into a profile of the living population, two sets of multipliers are required-one to adjust the probated dead into a complete death cohort, the other to convert the death cohort into a model of the living population." (s 107)

Smith provar en justering. Han justerar för ålder genom att ta mortaliteten per åldersgrupp och justera upp de yngre som är underrepresenterade i bouppteckningarna. För underjusteringen av de fattiga utgår han helt enkelt från att inom varje icke boupptecknad hade 32.8 procent av förmögenheten av de boupptecknade i gruppen (s 109).


Tabellen visar att fördelningen ser mycket mer ojämlik ut med justeringen för de icke boupptecknade.

Anne McCants börjar den första av de två Amsterdam-artiklar som jag kollar på här börjar med att -- helt rimligt -- slå på den stora trumman för bouppteckningar som källmaterial:
"After-death inventories have become an invaluable source for historians of early modern Europe, with their trove of evidence being exploited for more applications all the time. They are fundamental to the emerging fields of the history of consumer culture, the arrangement of household space, the history of the so-called private life, and material life more generally (Alltagsgeschichte), with subdisciplines in food, clothing, furniture, wall decoration, children’s toys and games, scientific instruments, collections of exotica, and so forth. They yield information not just on the materialist (subsistence, in the old Marxist sense of that word) possibilities of the past, but on such details as the color, texture, weight, and fabrication of the means of subsistence. The inventories have also played a critical part in shaping new evaluations of more traditional subjects such as the nature of agrarian change, the distribution of wealth in the past, the functioning of credit markets, the arrangement of workshops and retail establishments, and the persistence or change of household structures and their connection to larger demographic processes."(s 10)
Men, konstaterar hon, de har förstås också problem som källmaterial. Det viktigaste är en underrepresentation av kvinnor och fattiga. (s 10) Poängen med McCants Amsterdamprojekt är att hon hittat en unik källa som faktiskt innehåller bouppteckningar för en stor mängd fattiga människor. Detta kommer från Amsterdams offentligt drivna barnhus (Municipal Orphanage) där funktionärerna från 1740-talet till 1780-talet för varje intaget barn förtecknade deras familjehistoria, inklsuvie deras boedel-inventarissen, "inventories of possessions". Det fanns tre anledningar till att dessa förteckningar gjordes. Ett, de styrande ville veta om de döda föräldrarna hade lämnat något efter sig som kunde användas för att finansiera deras barns omhändertagande på barnhuset. Två, man ville också veta om det fanns nåra andra släktingar, såsom farbröder och fastrar, som kunde dö och lämna efter sig någon förmögenhet som barnhusbarnet kunde ärva, och då tvingas använda till att betala för sig. Tre, man gjorde också förteckningar över tidigare barnhusbarn som avled; om de inte hade "köpt sig fria" från sin skuld till barnhuset, så användes deras eventuella efterlämnade egendom till att betala av på denna "skuld" (s 11). McCants betonar att notarierna var anmärkningsvärt noggranna med att göra förteckningar för dessa familjer, oavsett hur fattiga de var, och att materialet därför är unikt passande för att studera fattiga och "middling" gruppers materiella levnadsstandard. Hon konstaterar att också skulder är med i förteckningarna, och gör en metodologisk kommentar som är intressant också bortom fallet Amsterdam:
"The relationship between total assets and debt is a complex one. As both Margaret Spufford (1990, 151–53) and Alice Hanson Jones (1980, 141–45) have argued for early modern England and the American colonies, respectively, debt can sometimes be an indication of poverty, but, more often, those who carried the largest debt burdens were also those with the greatest assets. Thus, rank orderings of inventoried populations made on the basis of assets alone do not even roughly approximate rank orderings made on the basis of true net worth." (s 11)
Hennes dataset ser ut så här:


Eftersom barnhuset bara kunde göra anspråk på efterlämnad egendom efter att skulder återbetalats, var notarierna mycket noga med att förteckna alla utstående skulder. Än mer anmärkningsvärt är att förteckningarna också innehåller obetalda skulder till pantbanker (s 12). Av 912 hushåll med full information i datasetet, lämnade 128 obetalda pantbankslappar. Två brister med datat är bristande information om (a) yrke och (b) ålder. För att få deras ålder vände McCants sig till stadens äktenskapsregister, och lyckades matcha 80 procent av personerna (s 13). För dem som hon inte hittade direkt information drog hon slutsatser om ålder utifrån deras första barns ålder, kombinerat med genomsnittlig äktenskapsålder och ålder vid födandet av första barnet i Amsterdam på den här tiden. Utifrån var personen dog eller utifrån hyresinformation så har McCants kodat var i staden som de bodde, och utifrån en klassificering av stadens distrikt på 1700-talet, också vad för slags område de bodde i. (s 13)

Det verkar som att barnhuset på 1740-talet, när McCants dataset börjar, redan under en längre tid hade som praktik att ta så mycket pengar som möjligt från de familjer som hjälptes. Före 1740-talet har dock inget systematiskt arkiv överlevt; McCants har lokaliserat 30 förteckningar från perioden 1672-79 och 19 från 1701-31, men det är inte så mycket, och de är inte heller så kompletta som de senare motsvarigheterna. (s 14)


Resten av artikeln, som ju är publicerad i tidskriften Historical Methods, beskriver i princip datasetet och hur McCants (och hennes forskarassistenter) har kodat informationen från förteckningarna.

Året efter Historical Methods-artikeln publicerade McCants en artikel i Explorations in Economic History som bygger på barnhus-datasetet och som studerar ekonomisk ojämlikhet i 1700-talets Amsterdam. Denna artikel börjar brett, med ett konstaterande att europeisk forskning i ekonomisk historia på sistone börjat titta bortom 1700-1800-talens industriella revolution, och in i den förmoderna ekonomin. Nederländerna är ett särskilt intressant fall i denna period; Jan de Vries har kallat landet "den första moderna ekonomin" baserat på dess ekonomiska ledarskap under 1500-1600-talen innan Storbritanniens uppgång. Jan Luiten van Zanden och medförfattare (bl a Soltow) bestrider detta eftersom de menar att NL under den tidigmoderna perioden inte såg någon beständig tillväxt i/förbättring av reallöner och levnadsstandard, vilket de ser som ett nödvändigt kriterium för en modern ekonomi. (Jfr Kuznets "modern ekonomisk tillväxt".) För Soltow och van Zanden (1998) är också ökad ekonomisk ojämlikhet en nödvändig del av en moderniserande ekonomi, i enlighet med Kuznetskurvan, och de menar att ojämlikheten i Nederländerna förvisso ökade ca 1580-1750 men därefter stod still.

McCants anför dock att ojämlikheten ökade ca 1500-1800 genom proletarisering och urbanisering, där lönearbetare hopades i städerna och konkurrerandes om otillräckligt många jobb, höll lönerna nere. Samtidigt expanderade den finansiella sektorn inte minst genom att hugenotter från Antwerpen flyttade till Amsterdam och startade företag där; detta skapade nya förmögenheter, som dock inte kom massorna till del. (s 3) Men, påpekar McCants, vår kunskap har stora luckor. Informationen om förmögenheternas fördelning bygger i princip -- detta är väldigt slående i Soltow och van Zandens bok från 1998, som i hög grad bygger på fastighetsmaterial -- bara på två tillgångsklasser: fastigheter, och finansiella tillgångar. Lösöre såsom kläder, möbler etcetera fattas helt. För det andra så rör informationen oftast bara den ekonomiska eliten. Även om städer i Republiken ibland införde skatter på förmögenhet och/eller inkomst, så var 70-90 procent av befolkningen under gränsen för att få betala dessa skatter, och därför har vi ingen information om dem (s 3).

Enter McCants (2006) dataset på 912 bouppteckningar/förteckningar från barnhuset i Amsterdam 1740-1782. (Datasetet beskrivs på s 4-7.) McCants visar att samplet täcker fattiga personer och nästan fattiga personer. Hur kan då detta användas för att skatta ojämlikhet? Mycket av den tidigare forskningen om ekonomisk ojämlikhet i Nederländerna under perioden har de facto inte använt data om inkomster eller förmögenheter, utan om hyror och ojämlikhet i hyror som proxy för ekonomisk ojämlikhet! McCants kollar därför specifikt på hyresinformationen i sitt dataset och jämför hur fördelningen ser ut då jämfört med tidigare studier baserade på andra datakällor, mer centrerade till den övre halvan av fördelningen.


Referenser
Anne McCants (2006) After-Death Inventories as a Source for the Study of Material Culture, Economic Well-Being, and Household Formation among the Poor of Eighteenth-Century Amsterdam, Historical Methods: A Journal of Quantitative and Interdisciplinary History, 39:1, 10-23.
Anne McCants, "Inequality among the poor of eighteenth century Amsterdam", Explorations in Economic History 44(1), 2007.
Daniel Scott Smith, "Underregistration and Bias in Probate Records: An Analysis of Data from Eighteenth-Century Hingham, Massachusetts", The William and Mary Quarterly, Vol. 32, No. 1 (Jan., 1975).

torsdag 8 december 2016

Konsistenta mått på förmögenhetsfördelning i USA 1774 och 1860

Det är väldigt slående hur beroende den US-amerikanska forskningen om historisk förmögenhetsfördelning fortfarande är av Alice Hanson Jones bouppteckningsstudie från 1970-talet. Hanson Jones samlade för år 1774 in 919 bouppteckningar från en rad platser i de dåvarande 13 kolonierna, och gjorde utifrån dessa en beräkning av den nationella förmögenhetsspridningen. Därefter är nästa datapunkt Lee Soltows ifrågasatta för 1798, och sedan kommer folkräkningarna 1850, 1860 och 1870. Det är nästan otroligt att ingen mer studie har gjorts som helt enkelt har samlat in fler bouppteckningar för till exempel 1810, 1830 eller 1850, för att ge nytt ljus i frågan. Med tanke på hur mycket enklare det är att göra beräkningar idag med dagens datorer, och med tanke på att Hanson Jones med efterföljare ändå visat hur användbara bouppteckningarna är. Istället handlar diskussionen i hög grad om olika korrigeringar man ska göra till Hanson Jones data. Det började med Williamson och Linderts syntes American Inequality år 1980, och Shammas (1993) följde upp med (viktiga) revideringar. Martin Shanahan och Margaret Corell kom år 2000 med ännu ett bidrag till denna diskussion.

Williamson och Lindert hävdade att ojämlikheten ökade från 1774 till 1860. Soltow menade däremot, utifrån en fastighetsskatt 1798, att det sena 1700-talets ojämlikhet underskattas med Hanson Jones siffror, och att inte mycket förändring skedde från 1774 till 1860.

Shanahan och Corell pekar på att datat vi har för 1774 -- Hanson Jones bouppteckningar -- och datat för 1860 -- från folkräkningen -- är väldigt olika i karaktär. De vill undersöka hur mycket detta faktum påverkar en jämförelse av ojämlikhet 1774 och 1860. De förändrar därför samplet från 1860 så att det blir mer som det från 1774, genom att slänga bort en del information (s 32f).

Referens
Martin Shanahan och Margaret Corell (2000) "How much more unequal? Consistent estimates of the distribution of wealth in the United States between 1774 and 1860", Journal of Income Distribution.

Förmögenhetsspridning i USA 1774-1860

Hur har förmögenhetsojämlikheten utvecklats i USA sedan den koloniala perioden? Det är frågan som Carole Shammas ställer i sin artikel från 1993 "A New Look at Long-Term Trends in Wealth Inequality in the United States". Hennes utgångspunkt är i mångt och mycket Williamson och Linderts klassiska bok från 1980, American Inequality. Williamson och Lindert hävdar att förmögenhetsojämlikheten bland fria män var låg 1774 och att den steg kraftigt under industrialiseringen under 1800-talet. Ojämlikheten var därför rekordhög decennierna runt sekelskiftet 1900. De menar att det var industrialismens logik (Kuznetskurvan) som styrde detta, inte politik.

Shammas går i polemik med denna tolkning. Hon pekar på det absurda i att beräkna ojämlikhet för en slavekonomi bara för fria män. Detta knep gör förstås att Williamson och Linderts ojämlikhetsberäkning för USA 1774 blir onaturligt låg. 1860 har USA haft stor invandring av fria arbetare från Europa -- inte indentured servants som man tidigare brukade -- vilket gör att populationen "fria arbetare" växer, och det ser ut som att förmögenhetsspridningen ökar, om vi bara tittar på fria män. Det är tre slags personer som Shammas vill räkna in också i beräkningen för 1774. (1) slavar. (2) indentured servants. (3) gifta kvinnor, som saknade äganderätt.

Shammas menar också att Williamson och Linderts beräkning för 1962, som verkar visa ingen förändring sedan 1870, är felaktig. W och L har räknat in varaktiga konsumtionsvaror (consumer durables), som är mer jämnt fördelade i befolkningen än vad andra typer av förmögenhet är, men har inte korrigerat för underrapporteringen av de rikas förmögenheter (s 417f). Vidare så har Soltow kritiserat datapunkten för 1774, som bygger helt på Alice Hanson Jones arbete med 919 bouppteckningar. Soltow har studerat år 1798 och finner mycket högre ojämlikhet då än vad Hanson Jones gör 1774. Han menar dock att det inte beror på en faktisk ökning 1774-1798 utan på en underrepresentation av de rika i samplet för år 1774: mer specifikt underrepresentation av engelska ämbetsmän.

Shammas diskuterar också utförligt skillnaden mellan att mäta förmögenhetsojämlikhet på hushålls- kontra på individ-nivå. Många forskare har mätt på hushållsnivå, med argumentet att hushållet delar på sina resurser, och att alla däri får ta del av hushållets resurser. Shammas ser dock mer kritiskt på fördelningen av makt och resurser inom hushåll och menar att hushållsmåttet missar inte minst skillnader mellan kvinnor och män. Hon har ett väldigt intresant substantiellt argument om skillnaden mellan förmögenhetsspridnign och inkomstspridning:
"wealth distribution-is correlated with income distribution but differs from it in important ways. Wealth distribution, in contrast to income, is best used as an indicator of who does and does not have economic power in society rather than as a measure of material well-being or the standard of living enjoyed by the general population." (s 415)
Hon räknar därför om beräkningarna för 1774, 1870 och 1953 till individnivå. Toppercentilen 1774 äger då 28 procent av totala förmögenheten och toppdecilen 63 procent, 1870 har detta ökat till 37 och 70 procent, och till 1953 minskar det igen till 25 och 40 procent. (s 424) Med andra ord ser 1774 och 1870 mer ojämlika ut med individmått än med hushållsmått, medan det motsatta är sant för 1950-60-talen. Det är framför allt kvinnors förbättrade ställning från 1870 till 1953 som ger denna skillnad.

I slutsatserna skriver Shammas:
"Belief in a preindustrial period of equality in America rests largely on an accounting that ignores the wealth of colonial officials, British residents, and the legal institutions of coverture, indentured servitude, and slavery. When these elements are taken into account, the wealth of the adult population is more concentrated in the top quintile of the population in colonial times than in the nineteenth and twentieth centuries. The top quintile held 95 percent of the wealth, while the other 80 percent of the population held only 5 percent." (s 427)
Industrialiseringen hade mindre effekt än man brukar säga, säger hon med en rätt tydlig passning till Williamson och Lindert. Toppercentilens andel ökade kanske, men på bekostnad av andra rika, så toppkvintilen ökade inte. Vidare så menar Shammas också att L och W och liknande forskare har fel om att politiken inte gjort någon skillnad -- hon menar att politiska reformer visst utjämnat förmögenhetsfördelningen på 1900-talet, även om de knappast rubbat toppercentiens andel (s 429).

Referens
Carole Shammas (1993) "A New Look at Long-Term Trends in Wealth Inequality in the United States", American Historical Review.

onsdag 5 oktober 2016

Rustow om Sveriges demokratisering

Sverige hade extremt begränsad rösträtt i 1900-talets början.

Statsvetaren Johan Karlsson Schaffer kallade i ett papper för sex år sedan Sveriges demokratisering för "den glömda revolutionen". (Jag bloggade om pappret 2012; se också Karlssons bloggposter här, här, här, här.) Han påpekade, helt korrekt, att medan det är en gängse bild att Sverige demokratiserades långsamt och gradvis, så var Sverige runt 1900-1910 i själva verket ett av de länder i Västeuropa med kraftigast begränsningar av rösträtten, och dessutom hade vi ett bisarrt ojämlikt kommunvalssystem där ens röstantal, om man tjänade tillräckligt mycket, var proportionerligt till ens inkomst (upp till en viss gräns), och aktiebolag dessutom hade rösträtt. Som exempel på bilden av en gradvis demokratisering åberopar han prominenta forskare som Tim Tilton, Knudsen och Rothstein, och Stein Rokkan. Det enda undantaget verkar vara Dankwart Rustow i en föga uppmärksammad (10 citeringar på Google Scholar) artikel i Scandinavian Political Studies från 1971.

Vad innehåller då Rustows artikel?
  • Han har en väldigt seg och icke-informativt argument om att det fanns ett oligarkiskt "konsensus" 1860-1890, att detta "konsensus" utmanades 1890-1920 och att det sedan förbyttes i ett annat "konsensus" efter 1930. Han pekar på första kammarens herrar såväl som andra kammarens bönder som "konsensus" bärare 1860-90, men det duger inte, menar jag. Både för att det fanns några i riksdagen som utmanade konsensus : Rustow pekar på Adolf Hedin och två andra liberaler; utifrån t ex Jan Christensens avhandling och Mellquists avhandling hade man också kunnat peka på bondepolitiker här. Dessutom tycker jag att "konsensus" är ett missvisande begrepp för den härskande klassens ideologi i ett samhälle där 90 procent av befolkningen helt enkelt inte alls tillfrågades om vad de tyckte om styret.
  • Han pekar på att Sverige industrialiserade snabbt 1870-1900, och att BNP växte fort
  • Med växande inkomster ökade också andelen av befolkningen som hade rösträtt, eftersom det fanns ett inkomstkrav för rösträtt
  • "The major question in explaining a peaceful transition to democracy still remains: What can persuade the elite of an ancien regime to abdicate its position of power peacefully? The Swedish experience suggests two major factors. The first is a systematic attack on the old system by well-organized forces - the attack including at least implied threats of violence. The other are a number of considerations of prudence that weaken the old elite's will to resist."(s 21) Högern gav upp sitt motstånd mot allmän rösträtt när de insåg att dess införande var oundvikligt.
  • Teoretiskt sett såväl som i de historiska detaljerna är Rustows artikel ointressant. Men hans huvudpoäng är viktig: "as recently as the beginning of this century, Sweden had one of the most restrictive suffrage systems of any country with a representative constitution: it was a stable oligarchy. Yet by 1921 the right to vote had been extended to adult men and women, and the accountability of the cabinet to the democratically elected legislature was beginning to be accepted. The transition to democracy, then, was late and rapid." (s 12)


Referens
Dankwart Rustow, "Sweden's Transition to Democracy: Some Notes toward a Genetic Theory", Scandinavian Political Studies, 1971