måndag 26 februari 2018

Nazismens klassbas: två studier



Stokes 1978
Eutin var en liten stad, hade 1932 7202 invånare, och ligger vid järnvägen mellan Lübeck och Holstein i östra Holstein. Staden sågs som en Hochburg der Bewegung (nazi-rörelsens högborg) före 1933. Efter Oldenburgs Landtag-val maj 1932 fick NSDAP för första gången majoriteten i ett delstatsparlament, och den lokale nazi-ledaren blev borgmästare – sex månader före Hitler blev Rikskansler. Stokes har en lista på 469 NSDAP-medlemmar i staden, en lista som är odaterad men som gjorts före april 1932. [1] De fördelar sig i en yrkesklassifikation som följer:


Jämfört med samhällsstrukturen i Eutin överlag, så är det mest slående med NSDAP:s medlemmar det stora antalet hantverkare, säger Stokes (s 10). De stod för 30 procent av partimedlemmarna men bara 11 procent av stadsbefolkningen. Över en fjärdedel av NSDAP-medlemmarna i Eutin före maktövertaget i landet var egenföretagare, att jämföra med 12 procent i stadsbefolkningen. Tjänstemännen var den näst största sociala gruppen i Eutins NSDAP. Särskilt stora var nazipartiet bland tekniskt utbildade och förmän; en fjärdedel av dessa i stan var partimedlemmar. Stokes provar också att slå ihop kategorier. När utbildade och icke utbildare arbetare slås ihop med tjänare och hantverkare som var löntagare, så visar det sig att 36 % av NSDAP-medlemmarna i Eutin var ”proletära”, med detta mått, att jämföra med ungefär 25 % i den vuxna befolkningen i stort. De grupper som var mest underrepresenterade var studenter, arbetslösa och pensionärer. Mer än hälften av partimedlemmarna var bürgerlich i livsstil och/eller ekonomisk position. Partimedlemmarna var relativt unga. I SA var mer än hälften av medlemmarna ”proletära” om hantverkare räknas in, vilket Stokes menar är okej eftersom hantverkarna i SA var relativt unga, och därför sannolikt inte egenföretagare (s. 28). Sammanfattningsvis så är Stokes artikel i princip uteslutande deskriptiv, och därför också ganska tråkig – det är märkligt att han inte relaterar mer till teori och tidigare forskning!

Stachura 1980
Peter Stachuras artikel handlar om NSDAP:s politiska strategi, inte deras sociala bas per se, men de två sakerna hänger förstås ihop. Den första fasen i nazismens utveckling, säger Stachura, började med grundandet av Deutsche Arbeiterpartei (DAP) 1919, och varade till Hitlers maktövertagande i partiet, som då bytt namn till NSDAP, i juli 1921. Partiet var då ett av många extrema partier på politikens högerflygel. Partiet växte nu fortare, som ett kontrarevolutionärt, ”restorationist”, militant parti och allt mer emot parlamentarismen (s. 265). Det närmade sig nu det paramilitära, som i Bayern 1922-23, men Hitler såg general Ludendorff som ledare för högerns militära krafter. Partiets sociala bas, säger Stacher, reflekterade partiets ultranationalistiska och antisemitiska budskap: det hade inget stort arbetarklasstöd och Stacher polemiserar också med de historiker (KD Bracher 1960; D. Orlow 1969) som menar att det var ett blandat folkparti. Stacher menar att 1920 års partiprogram “had distinctly lower-middle-class character” (ref. G. Schulz 1975) och pekar på att Völkischer Beobachter prisade bourgeoisien som “the focal point and rallying center of the intrinsic moral and economic strength of a nation.” (citat från 1923) Så här sammanfattar Stacher partiets sociala bas i början av 1920-talet:
“radically nationalist students, discharged army veterans who failed to secure a position in Germany's much reduced military establishment after and who were unable to adjust to civilian society, and former Freikorps personnel still seeking cameraderie and military adventure, had formed a sizable proportion of party members 1919-20. After 1920-21 the party became largely the preserve small businessmen and shopkeepers, white collar workers, lower-ranking civil servants, artisans, farmers, and skilled workers (Facharbeiter). The number of unskilled manual and factory workers in the party was always small, while women were even fewer. Most members came from rural or small town districts and were very young. The NSDAP was, therefore, an antidemocratic movement of protest before 1923, dominated by that social class which in the depression years after 1929 again proved most susceptible to fascism.” (s. 266)
Putschist-mentaliteten i extremhögern stärktes 1923. Utöver den franska ockupationen av Ruhr tillkom KPD:s ”violent agitation” (?) i norra och centrala Tyskland, svarta Reichswehr-revolten, separatism i Rhenlandet, den bayerska regeringens fjärmande från Berlin, och hyper-inflation. Allt detta ledde till den misslyckade ölhallskuppen 1923.
Efter detta förändrades NSDAP:s strategi igen. Hitler slutade se sig själv som en ”trumslagare” för ytterhögern, och tappade förtroende för de mer högerextrema delarna av etablissemanget. Från 1925 skulle NSDAP istället enligt Hitler leda motståndet mot republiken, och han gav sig själv rollen som en führer-gestalt. Hans uppträdande under rättegången mot honom 1924 gjorde honom också till en hjälte och ledargestalt för extremhögern. (s. 267) Hans politiska strategi skiftade också nu när han inte längre trodde på en omedelbar kupp, utan strategin blev mera långsiktig och inriktad på att ge ett sken av legalitet över partiets ambitioner. Partiet började nu ställa upp i val, och växte till utanför Bayern (s. 269). Man tämjde SA för att stärka den legalistiska fernissan över partiet. (s. 271) Stacher ser februari 1925 till mars 1928 som den tredje fasen i partiets historia; därefter kommer en ”högersväng” (sic!). S ser reichstag-valen i maj 1928 som en vändpunkt, då partiet går från ett pro-arbetar-parti, till ”an ultrachauvinistic, anti-Semitic and anti-Marxist movement of the bourgeoisie.” (s. 273). Mellan 1925 och 1928, menar Stacher, så letade Hitler efter en politisk strategi för att maximera partiets stöd. Det fanns en ”vänsterflygel” i partiet som haft framgångar t.ex. i Ruhr, men Hitler tryckte ner denna tendens.
“The Führer, always a petty bourgeois at heart with a firm belief in the rights of private property and individual enterprise, had no ideological commitment to socialism and little genuine interest in the welfare of the working classes.” (s. 274)
Inte desto mindre var Hitler efter 1925 övertygad om att partiet var tvunget att vinna stöd i arbetarklassen. ”His attempt to win their support was dictated, there- fore, not by personal conviction but by political and tactical expediency. The workers were to be employed merely as a means an end.” (s. 275) 1925-28 hade NSDAP därför ett projekt att öka sitt stöd i städerna och bland arbetarna där. Med en ”proletär” retorik förändrades och breddades partiets klasskaraktär, i alla fall utanför de södra delarna av landet. Partiet var splittrat och det var också dess förhållande med storbolagen, som fluktuerade upp och ner. Valet 1928 var, säger Stacher, ett test för ”the urban plan” och flirten med arbetarna som provats sedan 1925. Resultatet var en besvikelse.


Noter
[1] Han kör den mot partiets Zentralkartei, och de överlappar för Eutin till 90 procent (s 4-5).

Litteratur
Stachura, Peter D. (1980) “The Political Strategy of the Nazi Party, 1919-1933”, German Studies Review.
Stokes, Lawrence D. (1978) ”The Social Composition of the Nazi Party in Eutin, 1925-1932”.

måndag 22 januari 2018

Vad hände med svensk levnadsstandard 1750-1800?


Vad hände med svensk levnadsstandard 1750-1800? Jag är ingen 1700-talshistoriker, men om jag fick gissa utan att tänka efter något vidare, skulle jag gissa att den förbättrades något. Jag tänker på laga skifte, på Rutger Maclean, på proletarisering (Winberg 1975), "agrar revolution" (Gadd m fl).

när man kolla på makro-data ser det däremot inte ut så. Söderbergs (2010) studie av hantlangarlöner i Stockholm föll från 4,5 gram silver per dag till 4,0 gram (dvs 12,5 procent). Krantz och Schöns (2015) historiska nationalräkenskaper visar ett fall i BNP per capita på 11 procent. Med vårt bouppteckningsdataset faller den genomsnittliga privata förmögenheten med 22,7 procent.

När jag deflaterar bouppteckningarnas uppgifter om förmögenhet använder jag ett konsumentprisindex från Edvinsson och Söderberg (2010). Dess utveckling 1750-1850 syns i diagrammet nedan.

Prisökningarna 1750-90 är stabila och relativt långsamma, men på 1790-talet och 1800-talets två första decennier ökar priserna desto snabbare. De snabba ökningarna ca 1790-1820 är kända i den internationella litteraturen, och associeras där med de franska revolutionära krigen och därefter Napoleonkrigen. (Jfr Kevin O'Rourke i Journal of Global History, 2006.) Marknaderna minskade och bröt i vissa fall ihop, varubrister uppstod, och priserna ökade. På 1820-talet följde en kraftig deflation, också den synbar i diagrammet.

Vad innebär då prisökningarna för utvecklingen av svenskarnas levnadsstandard, 1750-1800? Till att börja med bör man nog skilja på producenter och konsumenter. De som producerade för avsalu sådant som ökade i pris kunde mycket väl få höjd levnadsstandard, om inte priserna på det de köpte ökade lika mycket som priserna på vad de sålde. De som otvetydigt bör ha förlorat på det är lönearbetare, som inte själva ägde produktionen av livsmedel. Den konsumtionskorg som ligger under det KPI som jag använder, från Edvinsson och Söderberg (2010), ser för 1700-1800-talen ut så här:


Råg är väldigt viktigt: 21 procent av konsumtionskorgen under tiden som jag kollar på. Spannmål totalt står för hela 35,35 procent -- 21 procent råg, 7,5 procent korn, 2,25 procent vete och 4,5 procent havre. Smör är den i övrigt viktigaste produkten, med 18,75 procent, följt av fläsk (6,75), linne (6, kläde (6), nötkött (4,5), björkved och tallved (3 procent var) och ärtor, sill och torkad fisk alla på 3 procent. Det är en folklig konsumtionskorg. Cipolla menade i sin Before the Industrial Revolution från 1981 att mat stod för 80 procent av folkets konsumtionskorgar under medeltiden, och här hamnar vi på ungefär 70 procent.

Hoffman, Jacks, Levin och Lindert (2002) har gjort argumentet att olika samhällsklasser under tidigmodern period hade väldigt olika konsumtionskorgar, och att de därför påverkades väldigt olika av prisökningar på olika varor. Därför blir ett gemensamt KPI vilseledande för att förstå utvecklingen av deras reala levnadsstandard: överklassen påverkas inte särskilt mycket av priset på spannmål, men däremot av priset på tjänare, fina tyger, kryddor och annat som de fattigare grupperna inte alls hade råd att köpa.

Det skulle man också kunna fundera på för fallet Sverige 1750-1800. Priserna på spannmål ökade hysteriskt kraftigt då: priset på råg (kr per hektoliter) var 765 procent högre år 1800 än år 1750, medan prisökningen på nötkött "bara" var 160 procent, den på ull 256 procent, den på lingarn 204 procent, och löneökningen för en manlig daglönare i jordbruket 286 procent. (Alla siffror från Jörberg 1972.)

De som var tvungna att köpa spannmål fick det alltså riktigt, riktigt tufft åren runt 1800. Det är också så att år 1800 är ett lite missvisande jämförelseår. Priset på en hektoliter råg åren 1798-1802: 2,88 kr; 3,63 kr; 4,76 kr; 4,64 kr; 4,48 kr. Det upplevde alltså en tillfällig topp år 1800.

Om vi går tillbaka och ser på vad som ingår i konsumtionskorgen som underligger KPI:t, så ser vi att potatis saknas. På 1830-talet tillkommer rågbröd, kaffe och socker som indikatorer på en rikare livsstil, men potatisen tillkomer aldrig. Men vi vet att potatisen började odlas av allmogen på 1770-talet, och att odlingen expanderade kraftigt just efter 1800 -- bland annat just på grund av de höga spannmålspriserna (Gadd 2000, s 256). Potatisen gav 2,5-3 gånger mer avkastning per åkerareal räknat i kalorier än spannmålet, och hade dessutom ett mångsidigare näringsinnehåll än vad spannmålet hade.



Referenser
Edvinsson, Rodney and Johan Söderberg. ’A Consumer Price Index for Sweden 1290–2006’. in Historical Monetary and Financial Statistics for Sweden: Exchange Rates, Prices and Wages, 1277–2008, ed. Rodney Edvinsson, Tor Jacobson and Daniel Waldenström, pp. 412–452. Stockholm: Ekerlids, 2010. 
Gadd, Carl-Johan. 2000. Den agrara revolutionen 1700-1870. Stockholm.
Jörberg, Lennart. A History of Prices in Sweden 1732-1914. Vol 1. Lund: Gleerups.
Krantz, Olle and Lennart Schön. ’New Swedish Historical National Accounts since the 16th Century in Constant and Current Prices’. Lund Papers in Economic History 140, Lund University, 2015.
Söderberg, Johan. ‘Long-term trends in real wages of labourers’, in Historical Monetary and Financial Statistics for Sweden: Exchange Rates, Prices and Wages, 1277–2008, ed. Rodney Edvinsson, Tor Jacobson and Daniel Waldenström, pp. 453–478. Stockholm: Ekerlids, 2010.

onsdag 17 januari 2018

Förmögenhetsojämlikhet i England 1275-1334

I historisk forskning om förmögenheter och deras fördelning är det väldigt ovanligt att ha statistik längre tillbaka än 1700-talet. Lindert (1986) gjorde beräkningar för England år 1670 baserat på bouppteckningar; annars brukar det vara mer eller mindre desperata proxies som används, som hyresvärden i nederländska städer, eller någon specialskatt i Augsburg (van Zanden 1995).

Döm därför om min förvåning när jag hittade en artikel som i rubriken sa sig utreda "the distribution of wealth in medieval England, 1275-1334". Medeltidshistorikern Pamela Nightingale använder här en källa "lay subsidies", som jag aldrig hört talas om förr men som verkar vara ymnigt använd i engelsk forskning. Och debatterad -- artikeln börjar med att referera olika forskares vilt skiljaktiga värderingar av denna källa till kunskap om förmögenheter och deras spridning. Därför, säger Nightingale, jämför denna artikel uppgifterna från lay subsidies med uppgifterna man får från en anann källa, nämligen Statute Merchant certificates of debt. Detta är alltså dokument som uppstått vid lösningar av skuldrelationer; fördelen med detta gentemot skatte-data som lay subsidies, säger Nightingale, är att här hade ingen av parterna motiv att uppge lägre förmögenhet än de faktiskt hade. (För lay subsidies finns det en debatt om huruvida fallet i förmögenheter ca 1270-1330 beror på att folk hade blivit bättre på att smita undan skatten.)

Nightingales undersökning visar att skattedatat är rättvisande för 1280-90-talen, men missvisande efter 1294, då de visar fallande förmögenheter, vilket inte i verkligen var fallet. (s 28) Deras täckning av olika typer av förmögenheter är väldigt olika, vilket också gör att de ger en missvisande bild av den regionala fördelningen av förmögenhet: t ex så missar de mycket av ulltillverknings-relaterad förmögenhet, vilket missgynnar norra England, och de missar också kommersiell utveckling vilket gör att de underskattar Norfolks framsteg, och grevskapen runt Londons framsteg på 1330-talet.


referens
Pamela Nightingale (2004) "The lay subsidies and the distribution of wealth in medieval England, 1275-1334", Economic History Review.

fredag 12 januari 2018

Ojämlikhet och olika klassers olika konsumtion


Om vi är intresserade av utvecklingen av inkomstskillnader mellan individer och klasser, bör vi då beakta prisförändringar? Om överklassen och arbetarklassen konsumerar samma saker är detta en icke-fråga: om vi deflaterar bådas inkomster med priserna för en identisk konsumtionskorg -- ett konsumentprisindex med lite hyror, lite bensin, lite bröd, en biobiljett, och så vidare -- så blir vår bild av skillnaden mellan klasserna precis likadan oavsett om vi använder nominella eller "reala" (alltså med KPI deflaterade) inkomster.

Men om inte personer i de olika klasserna konsumerar samma saker, så är detta inte fallet: då kan överklassens konsumtionspriser och arbetarklassens konsumtionspriser röra sig åt olika håll, och "real" inkomstojämlikhet blir annorlunda än "nominell". I diskussionen om ojämlikhetens utveckling i USA under de senaste decennierna har denna poäng gjorts apropå att medianhushållets inkomster realt (deflaterat med KPI) stått stilla sedan mitten av 1970-talet. Är det verkligen rimligt att säga, påpekar kritikerna, att reallönerna stått stilla, i ljuset av hur mycket billigare vissa konsumtionsvaror blivit i och med den kinesiska industrins genomslag sedan 1980-talet, och genombrottet för lågpriskedjan Wal-Mart. Om vi antar att US-amerikanska arbetarhushåll köper många billiga produkter producerade av kinesiska lågbetalda arbetare, och handlar på Wal-Mart, så har nog priserna på arbetarhushållens konsumtion fallit mer än vad KPI har gjort. Och därmed har arbetarhushållens levnadsstandard faktiskt ökat, inte stått stilla som KPI-justeringen säger.

Jag har haft lite svårt för detta argument eftersom det blir lite essentialistiskt: arbetare konsumerar varor för arbetare, de högre klasserna konsumerar varor för de högre klasserna, och aldrig mötas de två. (Jfr Lane Kenworthys kritik.) Med klass-specifika justeringar så utgår man ju ifrån att arbetarna inte bara rent deskriptivt konsumerar en annan mix av saker och tjänster än de högre klasserna (vilket de förstås i någon mån gör), utan också att de för beräkningens skull inte ska förändra sin konsumtion, inte röra sig mot en mer "medelklassig" eller "överklassig" konsumtion. Men det har också en poäng: olika klasser konsumerar olika saker, och påverkas på kort sikt eller när vi håller konsumtionsskillnaderna konstanta, på olika sätt av olika prisutvecklingar.

Inom ekonomisk historia har Philip T. Hoffman, David S. Jacks, Patricia A. Levin och Peter H. Lindert gjort detta argument för Europa ca 1500-1914. De pekar på att överklassen under denna period köpte mycket arbetskraft -- tjänare -- och liknande, och att ett fall i tjänarlöner därför höjde deras reala levnadsstandard; för arbetare hade fallet förstås den motsatta effekten. För arbetarna före ca 1900 var bröd och andra spannmålsprodukter en väldigt stor del av en konsumtion, och inom ekonomisk-historisk forskning har just sådana spannmålstunga konsumtionskorgar stått i centrum för mycket forskning om historisk levnadsstandard; se framför allt forskningen av Robert Allen. Fokuset på arbetare och bröd-orienterade konsumtionskorgar gör, menar Hoffman et al., att forskningen underskattat förbättringen av levnadsstandards i Europa ca 1500-1640 och 1740-1815. Under dessa perioder ökade priset på bröd mer än andra varor, och kapitalinkomster ökade mer än lönerna. Båda dessa saker gör att ett mått på levnadsstandard som är arbetarlön/brödpris dubbelt underskattar förbättringen av levnadsstandard -- jfr Allens poäng om oförbättrad levnadsstandard för arbetare 1500-1850.

För att göra sin poäng behöver Hoffman et al. två typer av empiri. Den första rör de olika klassernas olika konsumtionsvanor. De antyds i Tabell 1.



Den andra empirin som behövs är prisrörelser på de olika varorna. Den syns för England 1500-1910 i Figur 1A, nedan.


När Hoffman et al. kombinerar de två typerna av information, kan de räkna fram ifall prisutvecklingen under en viss period var egalitär (gynnade arbetarna mer än överklassen), eller inegalitär (tvärtom). Denna uträkning syns för England 1500-1986 i Figur 2A, längst upp i detta inlägg.

I sina slutsatser betonar Hoffman et al. att perioderna 1500-1640 och 1740-1815 utmärktes av starkt ökande ojämlikhet i konsumtion, vad gäller prisutvecklingen. De kontextualiserar såhär Malthus och Ricardo -- parallellen till hur Allen (2009) kontextualiserar Friedrich Engels analys av arbetarklassen i England är slående -- :
"In retrospect, the wartime era between the 1790s and 1815 was an historic high-water mark of expanded population, scarce food, cheap servants, and wide income gaps in Western Europe. It was the kind of period that could have inspired pessimistic theories of population and economics. If one were inclined to fear that population growth would cause food scarcity and a drop of wages back down to subsistence, the year 1798 would have been a good time to write an Essay on Population persuading a wider public to take these fears seriously. And if one thought that population growth tended to raise land rents for the rich at the expense of workers and capitalists, with workers' wages again sinking back to subsistence, 1817 would have been a good time to publicize this prediction in a book on the Principles of Political Economy and Taxation." (s 351)



Referens
Philip T. Hoffman, David S. Jacks, Patricia A. Levin and Peter H. Lindert, "Real Inequality in Europe since 1500", The Journal of Economic History, Vol. 62, No. 2 (Jun., 2002), pp. 322-355

Christian Broda, "China and Wal-Mart: Champions of Equality", voxeu, 3 juli 2008.

torsdag 21 december 2017

Kooperativens roll på den svenska försäkringsmarknaden

Kooperativen spelade under 1900-talen en viktig roll i Sveriges ekonomi. Var man socialdemokrat handlade man kanske sin mat på Konsum, köpte däck från Gislaved, bodde i HSB, och så vidare. Också bönderna hade så klart starka kooperativ, som Arla och Lantmännen. På försäkringssidan har vi kundägda företag som Folksam, kopplade till arbetarrörelsen, och Länsförsäkringar.

Umeå-ekonomisk historikerna Magnus Lindmark och Lars-Fredrik Andersson och deras kollega Mike Adams publicerade 2006 en översikt över den svenska försäkringsbranschens historia. Därifrån tar jag detta slående diagram, som visar att de kundägda företagens andel av branschens intäkter var nära noll 1892, nära 50 procent 1910, och över 50 procent 1934.


Det är utifrån Lindmark et als artikel lite oklart för mig varför de kundägda bolagen gick så snabbt framåt. De för ett nationalekonomiskt resonemang om de kundägda försäkringsbolagens fördelar vad gäller mindre kostnader för övervakning av kundernas beteende, t ex vad gäller livförsäkring. (s 354)


Referens
Magnus Lindmark, Lars-Fredrik Andersson och Mike Adams (2006) "The Evolution and Development of the Swedish Insurance Market", Accounting, Business and Financial History, 16:3, 341-370.

Jfr också Mats Larsson och Mikael Lönnborg (2017) "Är svensk ömsesidig försäkring unik?", Nordisk Försäkringstidskrift. (pdf här).
"Medan Folksam har sin tradition i arbetarrörelsens kooperation – men för att undvika missförstånd, Folksam är ett ömsesidigt försäkringsbolag och inte ett kooperativt – bygger Länsförsäkringar på den medeltida brandstoden och jordbruksrörelsens tradition." (s 6)

Skråväsendet, effektivitet och socialt kapital

Rembrandts målning av klädeköpmännens gille 1661

Skråorganisationer spelade en viktig roll i europeiska ekonomier från medeltiden till 1800-talet. Traditionellt så har historiker sett dessa som en konservativ hämsko på den ekonomiska utvecklingen. Under 1980-90-talen kom dock en motreaktion där institutionella nationalekonomer menade att om institutionen kunde överleva så länge, så måste den haft en ekonomisk rationalitet (Ehmer, Epstein 1998 JEH, Greif 1994 JPE), och statsvetare (Putnam 1993, Stiglitz och Ellerman, Raiser 2001 bokkapitel) menade att skråna ökade det "sociala kapitalet" i samhället.

Cambridge-ekonomiskhistorikern Sheilagh Ogilvie angriper i en artikel från 2004 gillenas ekonomiska och sociala roll utifrån en ny empirisk studie. Hennes studie rör en protoindustriell region (old school begrepp!), den kamgarnsullsproducerande regionen Württemberg i vad som idag är sydvästra Tyskland, från 1500-talet till 1800-talet. Detta är en bra region både eftersom källäget är bra, och eftersom den är representativ för europeiska regioner med långvariga skråtraditioner. Det är bättre att testa teorier om skrån och gillen här än i England och Nederländerna, där skråna var mer begränsade till städerna och försvagades t o m där från 1500-talet och framåt. I de flesta andra delar av Europa, säger Ogilvie, var skråna starka inte bara i hantverk utan också i proto-industri, exportbranscher och tjänstesektorer som köpmäns handel. Ogilvie argumenterar mot det gamla argumentet, baserat på England pch Nederlänerna, att protoindustrier flyttade till landsbygden för att undkomma skråna, som sedan kollapsade (s 290).

Så här sammanfattar Ogilvie de revisionistiska argumenten om skrån:
"A first strand of this literature argues that guilds existed to solve asymmetries of information between producers, merchants, and consumers concerning product quality, thereby increasing the volume of exchange and enabling industries to expand over larger spatial areas. A second rehabilitation argument holds that guilds existed to overcome imperfections in markets for trained labour, thereby both increasing the volume of exchange and improving industrial productivity. A third plank of the rehabilitation case is that guilds existed because they were an efficient institutional solution to imperfections in markets for technological innovations, creating incentives for innovators to invent new ideas and disseminate their innovations more widely. A final and more general version of the rehabilitation case regards guilds as social networks that generated beneficial social capital by sustaining shared norms, punishing violators of these norms, effectively transmitting information, and successfully undertaking collective action." (s 288)
Det första argumentet handlar alltså om att man i det tidigmoderna samhället hade svårt att veta kvaliteten på produkter. Eftersom man därför tvekade att köpa, så hölls handeln tillbaka.Två typer av belägg anförs för detta argument. För det första, uttalanden i litteratur och pjäser från den tiden om dålig kvalitet på varor. För det andra, de hävdar att skrånas regler innehöll väldigt mycket regler om kvalitetskontroll. (s 292)

I Württemberg började man producera ull för export på 1560-talet. Den enda andra proto-industrin var linne. Ingen av dessa industrier var "economically vibrant"; istället, säger Ogilvie, var de teknologiskt stagnerande och krävde inte särskilt mycket "skilled labour". Bland annat eftersom skråna överlevde så länge är arkivet ovanligt bra där. För vävarskråt i det mest koncenterat industriella distriktet i regionen, Wildberg, finns det årliga räkenskapsböcker för 10 rurala områden (communities) från 1598 till 1760. De "kolossala" affärspapprena för Calws köpmannaförening finns också kvar för långa perioder mallan 1650 och 1797. Ogilvie använder också arkiv från Württemberg Upper Council (?) som har petitioner, register, korrespondens m m och lokala domstolar. (s 291)

Mot argument ett, om kvalitetskontroll, anför Ogilvie för det första att man inte kan ta uttalanden om litteraturen som bevis för hur det låg till ute i samhället. För det andra så var de flesta reglerna i skråna i Württemberg inte om kvalitet, och även om de sa att det handlade om kvalitet så kunde det handla om helt andra saker. Böternas som delades ut för att bryta mot kvalitetskriterier var låga. (Tabell 2.)


Notabelt är för övrigt att mycket av Ogilvies argumentation mot argument ett riktas mot den svenske ekonomisk-historikern Bo Gustafsson, den gamle KFML:aren (hans förord till den svenska utgåvan av Kapitalet från 1969 är oförglömligt) som på 1980-talet blev ny-institutionell teoretiker. Ogilvie menar också att skrånas kvalitetskontroll inte var tillförlig; i själva verket kunde de sänka kvaliteten (s 295-301). Där hänvisar hon också till andras studier av Yorkshire, Katalonien och de svenska hallrätterna (studerade av Klas Nyberg). Ogilvie menar att också i övriga Europa var skrån i sig otillräckligt för att garantera god kvalitet; det var statliga kontroller som kunde garantera sådan.

Det andra revisionistiska argumentet, att skråna gynnade ekonomin genom att främja utbildning, vilar enligt Ogilvie i hög grad på skrånas egna regler. Också här tycker O att tidigare forskare ser de skrivna reglerna alltför okritiskt som källor som talar om hur det fungerade i praktiken. Hon menar att många yrken som omfattades av skrån inte alls var särskilt kvalificerade. Dessutom så menar hon med stöd i ett fall i Württemberg 1780 att kraven som skråna ställde ofta gick ut på att stänga ute kvinnor, oäktingar och andra. (s 307f) Över tid ökade andelen av nya ull-mästare som själva hade fäder som var mästare i skrået. (s 310)
"Master profited by taking on apprentices to whom they did not pay wages on the grounds that they were providng them with training, and then exploiting them as cheap agricultural and household labour instead of training them." (s 311)
Inte ett enda av de 632 regelbrytande fallen som Wildberg-skrået bestraffade, rörde mästares uteblivande av utbildning till sina gesäller. Men i domstolsarkiven finns fall där gesäller rymt från sina mästare just av detta skäl, och för att de gjorts till gratis arbetskraft. Samtidigt så skvallrar den svarta marknadens utbredning i kvalificerad produktion -- bland annat ledd av kvinnor, judar och andra från skråna uteslutna grupper -- om att skråna inte var nödvändiga för att utveckla de kvalificerade arbetena. (s 312)

Det tredje revisionistiska argumentet som Ogilvie bemöter är det att skråna inte alls hindrade teknologisk utveckling, utan istället främjade den. Hon anför belägg från Württemberg där skråna hindrar utveckling, och en europeisk jämförelse där t ex Leiden, som hade svaga gillen, hade en dynamisk textilindustri under tidigmodern period, innan de blev utkonkurrerade av England. (s 321) Också West Riding i Yorkshire i England hade knappt några skrån alls, och hade mycket effektiv textilproduktion.

Det fjärde revisionistiska argumentet handlar om att skråna främjar socialt kapital. Det sker i fyra former: främjandet av delade normer, förbättrade informationsflöden om dessa normer, bestraffning av brott mot normer, och organisering av kollektivt agerande till normernas försvar. (s 323) Württembergs skrån främjade synnerligen normer, säger Ogilvie, men frågan är om dessa normer var till fördel för ekonomin? Normen att man inte fick göra enkelt arbete utan en koppling till skrå, normen att kvinnor inte fick utföra arbetet, normen att det var "ohederligt" att betala spinners en konkurrensmässig lön -- alla dessa normer hämmade ekonomisk utveckling, säger hon (s 324).


Ogilvie skildrar skråna som egenintresserade rent-seekers (s 327-9). Hon ger så revisionisterna en poäng i att det är bra att använda modern ekonomisk teori för att förstå skrån, men att de har använt helt fel teorier (s 329-331). Maktrelationer innebär -- som Mancur Olson diskuterat -- att ekonomiskt ineffektiva institutioner kan överleva länge.

S.R. Epstein replikerade 2008 i Economic History Review på Ogilvies artikel. Epstein menade att Ogilvie överförenklade "the revisionist position", ignorerade ny forskning om europeiska skrån, underskattade skrånas roll i England och Nederländerna, och felaktigt presenterade sin fallstudie av Württemberg som representativ för Euriopa i stort.

Ogilvie svarade, och man kan inte påstå att hon gick på defensiven -- Epsteins argument mot hennes text var, menade Ogilvie, "baseless" och hans påståenden om europeiska skrån "unsupported".


Referens
Epstein, S.R. (2008) "Rehabilitating the guilds", Economic History Review.
Sheilagh Ogilvie (2004) "Guilds, efficiency, and social capital: evidence from German proto-industry", Economic History Review. (finns här)
Sheilagh Ogilvie (2008) "Rehabilitating the guilds: A reply", Economic History Review. (här)

torsdag 14 december 2017

Inkomstojämlikhet i Brasilien 2001-2015


Från Pikettys ojämlikhetsforskningsfabrik i Paris har det nu också kommit en studie av utvecklingen av inkomstojämlikhet i Brasilien 2001-2015, författad av doktoranden Marc Morgan. Brasilien är känt för att vara ett av världens mest ojämlika länder, och så det har ett särskilt intresse att göra precisa beräkningar där. Detta har dock inte gjorts, menar Morgan, eftersom tidigare studier använt hushållssurveys vilka underskattar ojämlikheten och kapitalinkomsternas roll. Detta är eftersom de rika inte vill ge bort information om sina inkomster och tillgångar; eftersom de inte vill ägna tid åt att prata med intervjuare; och eftersom intervjuarna kanske inte ens kommer åt de rika, i deras "gated communities" (s. 3) Morgan använder DINA-ramverket, Distributional Income National Accounts, som kopplar ihop makronivån och mikronivån så att man ska kunna se precis hur ekonomisk tillväxt omsätts i ökade inkomster på olika platser i fördelningen. Därmed är det ett inkomstbegrepp före skatter och transfereringar som används, och Morgan försvarar detta kanske med lite överdriven energi -- det är såklart legitimt, men det är inte fel med nettobegreppet heller, det beror bara på vilka frågor man vill ställa. Morgan sågar också Gini-koefficienten och andra "syntetiska" mått på inkomstfördelning, som han menar inte visar den faktiska utvecklingen på ett bra sätt, och förespråkar istället mått av typen botten 50 procentens andel av inkomsterna, etc. Helt i Pikettys anda med andra ord.

Vad gäller data så kombinerar han surveydata och skattedata, vilket är intressant. Eftersom de två typerna av data skapas på så olika sätt så omfattar de mycket olika saker, och ger olika bilder av inkomsterna. Diagrammet nedan illustrerar detta vad gäller den bild av totala inkomster i landet som man får beroende på vilken källa man kollar på och vilka justeringar man använder.


Huvudresultaten visas i Figur 2, som återgivits ovan. Inkomstojämlikheten är hög, den decil med högst inkomster drar in ungefär 55 procent av inkomsterna att jämföra med ungefär 30 procent i Sverige. Det är inte så överraskande. Vad som är mer överraskande är väl hur stabil andelen är under perioden 2001-15. Som Morgan konstaterar i inledningen så utmärkte Brasilien sig under 2000-talet för att för första gången sedan 1960-talet ha en arbetarparti-regering, ledd av Lula, som bl.a. införde en relativt ambitiös minimilön, och det hyllade transfereringsprogrammet Bolsa Familia. Några sådana jämlikhetsökande effekter syns inte i Figur 2. Morgan påpekar också att de lägsta 90 procenten i Brasilien har inkomster i samma storleksordning som de lägsta 20 procenten i Frankrike, något som skvallrar om bristen på en stor "medelklass" -- i alla fall jämfört med en europeisk standard (s. 15).

Vad gäller att man inte ser effekterna av Lulas politik, så gör Morgan följande kalkyl (s. 16f). De sociala transfereringarna -- inklusive Bolsa Familia -- utgjorde i slutet av 2000-talet ungefär 1.5 procent av nationalinkomsten. Om man antar att de helt gick till botten 50 %, och helt finansierades av skatter på topp 10 %, så minskade de toppdecilens andel från 55.3 till 54 procent, och ökade bottenhalvans andel från 12.3 till 14 % år 2015. Transfereringarna är helt enkelt för små för att synas i makroperspektivet. De har gjort stor skillnad för fattiga hushåll, men har inte varit så stora i termer av pengar att de syns på ett tydligt sätt i de aggregerade siffrorna. Transfereringarna ökade från 0.3 procent av BNP år 2001 till 1.5 procent år 2015, men det är fortfarande lågt. Som jämförelse så var i Sverige år 1930 enligt Lindert (1994) transfereringarna 2.6 procent av BNP. Med ett bredare begrepp om "social benefits to households", som inkluderar både direkta transfereringar i pengar och socialförsäkringar, så är enligt OECD denna posts andel av BNP i Brasilien runt 15 procent, vilket visas i diagrammet nedan.


Här ser statens omfördelande aktivitet mycket högre ut än vad Morgan räknar med. Brasilien ser också mycket mer omfördelande ut med sina 15 procent än Costa Rica och Chile runt 4 procent eller Mexiko med 2.5 procent.

Morgan spårar den mycket höga ojämlikheten i Brasilien tillbaka till landets historia. Det var 1888 det sista landet i västra hemisfären att avskaffa slaveri. Och medan man blev republik 1889, så var det en republik dominerad av överklassen i de södra och sydöstra provinserna, framför allt Rio de Janeiro och Sao Paolo (som idag står för 50 % av nationalinkomsten, i ett land med 27 provinser). Sao Paolos kaffe-oligarker fortsatte att dominera politiken med ett system av klientelism. 1900-talets politiska turbulens, med en rad av abrupta regimskiften, ledde aldrig till någon konsekvent omfördelningspolitik. Inte minst så var graden av illitterata länge hög, och det offentliga utbildningssystemet svagt.

Slutligen så diskuterar han den politiska utvecklingen 2001-15, från Cardosos högerregering till 2003 till arbetarpartiregeringar under Lula och Dilma. 2000 till 2015 så ökade den reala medelinkomsten med 18 procent, men den reala minimilönen med 64 procent. Socialförsäkringar som pensioner indexerades också till minimilönen, och den indirekta ojämlikhetsminskande effekten av detta kan ha varit större än den direkta effekten genom minimilönerna i sig (s. 22).


Referens

Förmögenhetsojämlikhet i USA 1949-2013


Tre ekonomisk-historiker från Bonn har ett nytt paper om ojämlikhet i inkomster och förmögenheter i USA 1949-2013. Inte direkt outforskade ämnen (Piketty och Saez, Piketty och Zucman 2014, osv). Det nya med Kuhn-Schularick-Steins (KSS) studie är att de tagit fram Survey of Consumer Finances (SCF) som gjordes av forskare på University of Michigan 1948-1977; medan SCF:s gjorda sedan 1983 har använts i forskningen, framför allt av Edward Wolff, så hade de tidigare inte använts. De ledande metoderna i litteraturen om inkomst- och förmögenhetsojämlikhet är för inkomsterna skattedata och för förmögenheter kapitaliserade skattedata. I inkomstskattedatat saknas dock, säger KSS, låginkomsttagare som inte betalade skatter, och "non-filers". Liknande så fattas i ens beräkningar av förmögenheter baserat på kapitaliserade skattedata typer av förmögenhet som inte beskattas.

När toppinkomststudier baserat på skattedata, Kuznets gamla metod, slog igenom med dunder och brak för femton år sedan så var argumentet för den typen av data inte minst survey-studiers tillkortakommanden i att de missar toppinkomsttagare, som tenderar att tacka nej till att intervjuas om sin privatekonomi, och kapitalinkomster. Nu kommer KSS ironiskt nog och vänder inklusionsargumentet på andra hållet: surveys kan, säger de, vara bättre än skattedata på att fånga låginkomsttagarna. [1]

Huvudresultatet i studien är att visa hur medelklassen -- här definierad som 25:e till 75:e percentilen i inkomstfördelningen -- varit den stora förloraren på den ökade inkomstojämlikheten sedan 1980-talets början. På 1950- och 60-talen gick 40 cents av varje dollar i ökad nationalinkomst till medelklassen, medan toppdecilen fick 30 cent. Sedan 1970 har fördelningen istället varit 15 cents till "medelklassen" och 75 cents till den översta decilen. (Piketty i sin bok refererar till den översta percentilen som "the dominant class" och percentilerna P90-P98 som "the wealthy class".)

KSS utforskar också relationen mellan inkomst- och förmögenhetsojämlikhet. Om inkomstojämlikheten ökar bör också förmögenhetsojämlikheten öka, om de rika sparar av sina ökade inkomster. KSS visar dock att de två måtten inte korrelerat helt och hållet sedan 1949 i USA. Inkomstojämlikheten ökade kraftigt på 1980-90-talen men förmögenhetsojämlikheten var 2007 knappt högre än den var 1971. Nyckeln är skillnaden i vad de rika äger, och vad medelklassen äger. För de rika är priser på aktier och andra värdepapper fundamentala för förmögenhetsutvecklingen, medan medelklassens förmögenheter framför allt är deras bostäder. När bostadspriserna ökar mer än aktiepriserna gynnas alltså medelklassen relativt mer än överklassen.

Fotnot
[1] Pappret kommer presenteras i Paris i övermorgon; på samma konferens deltar R. van Ooijen, Eduard Suari-Andreu och Rob Alessie från universitetet i Groningen som pekar på kontrasten mellan surveydata och kapitaliserade inkomstdata och menar att problemet med surveydata är att man tappar bort de rikaste, medan problemet med kapitaliserade inkomst-metoden är (a) att man överskattar ojämlikheten om de rika har högre avkastning på sina tillgångar än vad andra har, och (b) att man missar en del förmögenhetskategorier. Deras data är å ena sidan en surveystudie med förmögenheter för ungefär 2000 holländska hushåll per år 1993-2016, och å andra sidan ett dataset med 200 000 holländska hushåll från Statistics Netherlands där de har uppgifter om tillgångar, skulder och kapitalinkomster. De kan därmed med dessa källor beräkna ojämlikheten både med survey-metoden och k.i.-metoden, och jämföra resultaten. (Fagereng et al 2015 gör något liknande, fast bara med två typer av tillgångar: aktier och obligationer.)

Referens
Moritz Kuhn, Moritz Schularick and Ulrike Steins (2017), "Income and Wealth Inequality in America, 1948-2013", CEPR Discussion Paper 20547. (pdf här)