lördag 21 januari 2012

Industrilöneutveckling i 18 länder 1966-1992, enligt Western och Healy

I de rika länderna ökade (industri)lönerna långsammare på 1980- och 1990-talen än vad de gjorde på 1960- och 1970-talen, konstaterar sociologerna Bruce Western och Kieran Healy i sin artikel "Explaining the OECD Wage Slowdown" från 1999. Det intressanta är då: varför?

Det första givna svaret är: hur såg produktivitetsutvecklingen ut? Självklart finns det ett (positivt) samband mellan produktivitetsutveckling och löneutveckling. Men det är så självklart att det inte är särskilt intressant. Mer intressant är: vilken roll spelar sociala, politiska och institutionella faktorer? Western och Healy förklarar sig arbeta inom maktresursperspektivet:
"We propose an /.../ account that focuses on the institutionalized power resources of organized labour movements. The key idea is that wages depend on industrial relations and political institutions that shape and advance workers' interests (e.g. Korpi, 1983; Goldthorpe, 1984; Scharpf, 1991)."
De har data över industrilönernas utveckling i 18 länder 1966-1992 och börjar med att fastlägga tre kontrollvariabler som tillhör en "marknadsförklaring". De tre är produktivitetsutveckling, inflation och arbetslöshet. Inkluderandet av arbetslöshetens nivå - som lika gärna skulle kunna ha räknats som en maktresursvariabel, menar jag - motiveras på empirisk grund: den har visat sig spela roll. Och inflationens inkluderande motiveras utifrån ekonomisk teori:
"Unexpected inflation causes workers to overestimate the value of their wages and oversupply their labour as a result (Friedman, 1968, 7—11). Excess labour supply then drives down wages. In an alternative interpretation, inflation reduces real wages because employment contracts specify nominal rather than real quantities (Keynes [1935] 1964, ch. 2)."
Så kommer vi då till maktresursvariablerna. Facklig anslutningsgrad är med som en central indikator på fackets styrka, även om Western och Healy konstaterar att man också kan argumentera för att starkare fack kommer vara ansvarstagande och ingå pakter om att inte öka lönerna för snabbt. Förhandlingarnas centraliseringsnivå inkluderas också som ett mått på detta. Strejkfrekvens avfärdas som förklarande variabel eftersom W och H hävdar att de länder som hade flest strejker, som USA och Storbritannien, hade långsammast lönetillväxt och vice versa och att strejkfrekvens därför inte är någon bra indikator på arbetarrörelsens styrka. Slutligen inkluderas också vänsterregering som en förklarande variabel, mätt som vänster- och arbetarepartiers andel av regeringsplatser.

En intressant grej som Western och Healy gör är att med bayesiansk metod prova ifall det finns några "brott" i tidsseriernas förhållanden: förändras effekterna av de oberoende variablerna systematiskt vid något tillfälle? De testar med brott vilket år som helst 1970-1990 och får fram att ett brott vid 1975 ger bäst ekonometriska resultat, högst förklaringsvärde för modellen:
"Adding a dummy variable for years 1975 and after, and interactions with the dummy variable, raises the percentage of explained variance by one-quarter. Like other research that locates the end of labour's golden age at the mid-1970s (Esping-Andersen, 1990: 186; Crouch, 1993: 291; Goldthorpe, 1987), the structural break identified in this analysis coincides with the recession following the first oil crisis."
Man kan alltså i allra högsta grad göra en substantiell tolkning av detta ekonometriska resultat: vi har anledning att tro att effekterna av maktresursvariabler på lönetillväxten i industrin skiljer sig åt efter 1975, efter oljekrisen, jämfört med perioden 1966-1975, år under perioden "de gyllene åren". I tabellen nedan ser man skillnaderna mellan de två perioderna i Western och Healys dataset mellan kolumn 1 (1966-1974) och kolumn 3 (1975-1992).



Vi ser att facklig anslutningsgrad är positiv och signifikant i den första perioden, men inte signfikant i den andra. Vänsterregering är positiv och signfikant i den första, men negativ och inte signifikant i den andra. Även förhandlingscentralisering byter tecken från plus till minus mellan perioderna, och är mer signifikant i perioden 1975-1992 då effekten är negativ. Arbetslösheten är negativ i båda perioderna men väldigt svagt och inte signifikant i den första.

Jag har mina invändningar och frågor till Western och Healys modell. Vore inte en mer intressant beroende variabel att ta löneutvecklingen rensad för produktivitet redan, så att man får mer "rena" effekter av de institutionella variablerna? Och är vänsterregering inte en lite väl löst kopplad variabel till den beroende; vore inte offentlig sektor-tillväxt eller liknande bättre? Och borde man inte inkludera någon globaliserings-variabel, såsom importer från låglöneländer (än mer relevant här eftersom det bara är industrilöner som är i den beroende variabeln, så verkligen konkurrensutsatta)? Och borde man inte försöka dela upp den beroende variabeln, industrilönerna, i någon slags arbetare-tjänstemän-uppdelning eller motsvarande, för att fånga både effekten av maktresursvariablerna på utvecklingen av den totala lönekakan, och dess fördelning?

Men inte desto mindre gillar jag verkligen deras paper. Grundfrågan är hur intressant som helst och i grova drag tycker jag valet av variabler är spännande, inte minst utifrån att man antagligen hade sämre tillgång till relevanta datasets år 1999 än vad man har idag; idag hade motsvarande studie gjorts betydligt mer avancerat. Deras allmänna och samhällsteoretiska slutsats finns det dock ingen anledning att uppdatera, den är bra som den är:
“the analysis /.../ suggests that labour markets are deeply political forums for economic allocation. By this we mean that labourmarket outcomes are shaped by the surrounding balance of power between owners and wage-earners. This idea is illustrated most clearly with evidence for institutional effects. More fundamentally perhaps, power relations between owners and workers also appear to affect the relationships among economic variables. Thus the link between productivity growth and wages is less a necessity of competitive markets and more a contingent fact of the capacity of wage-earners to assert claims on the dividends of technical progress.”

Referens
Bruce Western och Kieran Healy, "Explaining the OECD Wage Slowdown: Recession or Labour Decline?" (pdf), European Sociological Review nr 3 1999

Inga kommentarer: