fredag 27 april 2012

Krisuppdatering, april-maj 2012

Eurozone contagion: bild från IMF, via Kate Mackenzie, FT Alphaville 19 april 

Korrelationerna mellan förändringarna i räntor på 10-åriga statspapper, april 2011-april 2012. Vi ser att Frankrike och Österrike korrelerar kraftigare med krisländer som Spanien och Italien än med stabilare länder som Storbritannien och Nederländerna.
Via Lisa Pollack, FT Alphaville 25 april

Storbritanniens BNP-utveckling i den nuvarande krisen jämförd med Den stora depressionen
Via David Keohane, FT Alphaville 25 april

Ration utlån - insättningar för banker i Italien jämfört med andra länder. OBS de nordiska länderna!
Via Lisa Pollack, FT Alphaville 24 april

Andelen av spanska och italienska statsobligationer som ägs av utländska aktörer minskar och andelen av 
inhemska aktörer ökar; skiftet har accelererat i och med ECB:s LTRO
via Joseph Cotterill, FT Alphaville 20 april
"Why has neither Greece nor Germany left EMU, yet? Or even, why did they ever get in? The crisis has revealed the cost of giving up one’s currency. Resolution requires massive deflation in the periphery and massive funding from the core. The reason countries joined into EMU and have not (yet) left is that monetary union was planned as the first step towards a political union –– a US of E. The cost of abandoning EMU is not merely related to capital flight and creation of a new currency, but is paramount to ditching European integration, and moving back to the bad old days of a divided and quarrelsome Europe. EMU members will likely do everything they can to keep the union together, even as they will need more crises to push them that way."
JP Morgan global asset allocation team, via Kate Mackenzie, FT Alphaville 23 april

Hur går det i krisen? Storbritannien med dess Cameronregering och nedskärningspolitik/austerity är tillbaka i recession (negativ tillväxt två kvartal i rad), Nederländernas regering har fallit på grund av högerextremisters missnöje med nedskärningspolitiken, Grekland ser av allt att döma oföränderligt hopplöst ut, Portugal kommer behöva en andra bailout, Irlands statsfiskala kris på grund av för generös bankpolitik fortsätter, Italien genomför enorma nedskärningar samtidigt som Monti säger att Europas nedskärningspolitik förvärrar krisen (sic!). Överlag så går Europas ekonomi uselt, helt i enlighet med vad man förväntat sig, t ex utifrån Tim Duy i november förra året. Här kommer en liten genomgång av läget idag, vid månadsskiftet april-maj 2012.

Allmänt så kan man väl säga att det inte har varit så mycket snack om Grekland på sistone: landet är väl helt enkelt så djupt i skiten att det inte finns många nyanser att berätta om. Det är väl snarare Portugal, Italien och Spanien som diskuteras flitigare - Spanien och Italien som möjliga jättekrascher, och Portugal som sannolik krasch/ny bailout, om än inte lika tung. Storbritanniens fiaskoartade utveckling, och eurozonens i stort, har också lett till att austerity-politikens kritiker fått lite vind i seglen, och jag noterar t ex att FT.com nu har en temasida om "austerity in Europe".

Europaktens fortsatta öden är också en diskussionsfråga nu när nedskärningspolitiken möter motstånd här och var - Hollandes yviga retorik, den nederländska regeringskrisen - och Irland ska folkomrösta om pakten i maj. De två intressanta frågorna på kort sikt - inför implementeringen - är väl a) pakten kommer att implementeras - om det så ska krävas två folkomröstningar tills irländarna röstar "rätt" - men hur skakig kommer vägen dit vara i termer av folkligt missnöje, regeringskriser etc? Och b) kommer pakten att komplementeras med en "tillväxtpakt", som Hollande och Draghi på olika sätt uttalat sig för?

LTRO:s resultat diskuteras förstås också fortfarande, och konsensus verkar vara svagt positivt: "bra, men otillräckligt".



Portugal
Portugal kommer behöva en andra bailout. Intressant diskussion: OSI vs PSI. Är stor och planerad OSI lika med fiskal union skapad bakvägen?
http://ftalphaville.ft.com/blog/2012/04/20/967011/normalising-subordination-in-portugal/
http://blogs.ft.com/brusselsblog/2012/04/when-will-portugal-need-a-2nd-bailout/#axzz1sUonCVrd
http://ftalphaville.ft.com/blog/2012/04/26/974461/when-psi-is-futile-but-then-again-cyprus/

Italien
Monti genomför €100 mdr nedskärningar = 7 proc av BNP!
http://blogs.ft.com/brusselsblog/2012/04/more-leaked-warnings-this-time-for-italy/

Spanien
26 april: sänkt credit rating av S&P, från A till BBB+
http://ftalphaville.ft.com/blog/2012/04/26/976681/bbbasta-spain-cut-to-bbb/
8,2 proc av utstående banklån tveksamma
http://ftalphaville.ft.com/blog/2012/04/19/966211/spains-ever-growing-non-performing-loans/
NY Times rubriks ironi är blodig:
"Spain, Pursuing Austerity, Still Waits for Payoff", Landon Thomas Jr, 27 april
Spaniens arbetslöshet - nu 22,4 procent - väntas stiga till 30 procent innan det blir bättre; bl a när den offentliga sektorns uppsägningar tar fart.
Och Krugman - "Death of a Fairy Tale", NYT 27 april - hävdar att "the confidence fairy" har dött.
jfr Krugman, "Austerity and Growth, Again (Wonkish)", 24 april

Grekland
 ...

Irland
statsbudgetunderskott på 13,1 procent år 2011 och 31,2 procent år 2010!
http://ftalphaville.ft.com/blog/2012/04/23/970601/the-crumbling-walls-of-nama-another-irish-accounting-reel/

Hollande, europakten
Draghi jämfört med Hollande: "Although Mr Draghi appeared to echo demands from France’s presidential candidates for action to support economic growth, the ECB president said he saw any such plans as focused on growth-enhancing structural reforms and boosting competitiveness."

marknaderna om Hollande-seger:
"just like Mitterrand in the early 1980s, Hollande will likely relent only under market pressure, thus disappointing popular voters." 
och:
"'Over the past 30 years the reality of macro management by French socialists has often been much more pragmatic than their election manifestos,' Gilles Moec of Deutsche Bank said in a note. 'However, there may be a delicate phase of transition before credible supply-side reforms are triggered.'
Aside from the usual hand-wringing over a Socialist 'war on finance' – as François Hollande initially promised – investors and analysts have voiced concerns that an Hollande victory could damage the Franco-German axis that has to date led efforts to address the eurozone’s fiscal and economic challenges."

http://blogs.ft.com/the-world/2012/04/french-elections-live-coverage/#ixzz1tEQwL8Gs


Läsning
Ralph Atkins, "Eurozone economic activity contracts", FT 23 april
Ralph Atkins, Hugh Carnegy och Quentin Peel, "Draghi calls for Europe 'growth compact'", FT 25 april
Ralph Atkins och Robin Wigglesworth, "Backlash against eurozone austerity", FT 23 april
Matt Steinglass, "Netherlands in turmoil after PM quits", FT 24 april
Matt Steinglass, "Dutch fight over how deep to cut", FT 24 april
Peter Spiegel, "Monti hits at eurozone austerity push", FT 26 april

Uppdatering
Peter Spiegel konstaterar att 2011 var finanskrisens år och att 2012 är ett år av politisk kris: missnöjet med krisen och nedskärningspolitiken sprider sig i Europa. I Frankrike fick euroskeptiska partier till höger och vänster 30 procent av rösterna i första presidentvalsomgången, i Holland går Socialisterna framåt och kan bli näst största parti, i Grekland får de tidigare två dominanta partierna i valet på söndag kämpa för att tillsammans nå 40 procent, på Irland växer Sinn Fein och ligger nu runt 20 procent i opinionsmätningarna, och även i Finland blir euroskepticism mer mainstream t ex i Centerpartiet.
Spiegel, "Eurozone voters query closer integration", FT 2 maj

Och samtidigt skriver Harvards reaktionäre Niall Ferguson och en medförfattare en debattartikel i FT om att europakten är det första steget till fiskal union. Nästa steg, säger de, är eurobonds (gemensamt garanterade statsobligationer), en reform som jag förra sommaren var övertygad om skulle genomföras, men som inte diskuterats mycket det senaste halvåret eller så.
Ferguson och Pierpaolo Barbieri, "Merkel can achieve fiscal union", FT 2 maj

Gavyn Davies, "The ECB should act before another crisis", 3 maj
Charles Wyplocz, "The coming revolt against austerity", voxeu 2 maj
Tim Duy, "What Should Europe Do?", 30 april
Martin Wolf, "The impact of fiscal austerity in the Eurozone", 27 april

James Mackintosh om Draghis föreslag på "tillväxtpakt", på twitter: "Draghi's growth compact is solid German/Thatcherite supply side economics. Should appeal to Sarko".

Arbetslösheten stiger i eurozonen och är nu på 10,9 procent vilket är den högsta siffran sedan euron skapades, och detta ställer frågor om hur lyckad austerity-politiken egentligen är:
"That highlighted structural problems across southern Europe, but also provided 'a clear indication of the short-term economic pain inflicted by the draconian austerity measures', said Martin van Vliet, economist at ING in Amsterdam.
'The whole debate between the Keynesians and austerity-ists is moving towards a victory for the Keynesians,' he said.
Jörg Krämer, chief economist at Commerzbank, expected 'a collective shift in the eurozone towards more understanding of a slower pace of budget-balancing. Even in Germany, the government is more sympathetic to looking more at growth.'"
Ralph Atkins, "Unemployment tests eurozone austerity drive", FT 2 maj

Nu när Hollande blivit vald, så konstaterar FT att ett tidigt test av hur den fransk-tyska alliansen håller, blir huruvida han kommer backa CDU:s Schäuble som ny ledare - efter Jean-Claude Juncker - för eurozonens finansministergrupp.
Tony Barber, "Franco-German relationship faces early test", FT 6 maj

Grekland: enligt en del beräkningar har sannolikheten att landet ska utgå ur eurozonen ökat till 75 procent nu efter det katastrofala valresultatet för etablissemangspartierna i valet i söndags. Willem Buiter menar att Grekland inte kommer att tvingas ut, men kan välja att gå ut. Nouriel Roubini hävdar att det finns en någorlunda stor risk/chans att Portugal och/eller Irland skulle följa efter, vilket inte skulle vara något stort problem för världsekonomin; om Italien eller Spanien skulle utgå skulle det däremot bli kaos. Tim Duy: "The proximate cause for such optimism, I believe, is that the much feared Greek debt default failed to trigger a financial collapse. Apparently, European policymakers kicked that can far enough down the road that financial market participants had time to adjust to that ultimate outcome."
Tim Duy, "Greece, Again", 8 maj

Och Dean Baker menar att den alternativa vägen jämfört med austerity-politiken - mer stimulerande ECB-politik, kollektiva garantier för statsobligationer, och politik för högre inflation i Tyskland och andra kärnländer i eurozonen - har stärkts av valresultatet i Grekland. Men jag tycker nog att hans artikel är önsketänkande.
Dean Baker, "The euro alternatives to Greek default and the drachma", Guardian 7 maj

Och Guardians eurokrisblogg rapporterar att Mario Monti hävdar att Tyskland snart kommer att ge upp sitt motstånd mot eurobonds:
"Italian prime minister Mario Monti has predicted that Germany will soon cave in over its opposition to eurobonds. Monti told reporters in Rome this evening that Europe will soon start using collective borrowing to ease the crisis. He said:
I am convinced it will happen, not immediately, but the time is getting nearer and I consider it positive and important.
Opponents of eurobonds argue that it is wrong to allow weak, fiscally irresponsible nations to borrow at affordable terms because other, stronger countries will guarantee the debt. However, they could be more palatable to Berlin once tighter fiscal rules have been implemented."
Guardian rapporterar också att den grekiska börsen idag (8 maj) stängde på den lägsta nivå den haft sedan 1992.
Graeme Warden, "Eurozone crisis live", 8 maj

Och Simon Wren-Lewis diskuterar ECB:
"What the ECB needs to do is the following:

1) Make 2% a symmetrical target, rather than the target being 2% or less. (We might wish something higher than 2% for a while, but I’m being realistic.)

2) State publically that this implies 3% inflation in Germany for a protracted period, rather than suggesting otherwise. (Jean Pisani-Ferry makes the same point here.)

3) Announce a form of QE which aims to prevent interest rates on government debt exceeding, say, 4% in each Eurozone country.

4) If the current recession suggests that forecasts for aggregate Eurozone inflation are likely to fall below 2% because short term interest rates cannot be reduced further, publically state that aggregate fiscal policy is preventing the ECB from fulfilling its mandate. (If the situation was reversed, and fiscal policy was leading to rising inflation and interest rates, would the ECB be silent then?)"
Simon Wren-Lewis, "What the ECB needs to do", 6 maj

Och apropå att se till att 2-procentsmålet är sant symmetriskt, istället för 2 procent eller mindre som ju även Riksbanken håller på med (jfr Lars EO Svensson), så driver Mark Thoma samma fråga gentemot Federal Reserve i USA. Thoma:
"I just got out of a press conference with Dennis Lockhart (Atlanta Fed president) and Charles Evans (Chicago Fed president). I can't say there was any real news, but I did manage to ask a question. After forgetting to introduce myself, and the organization I write for like everyone else did, I asked whether the 2% inflation target was truly symmetric. I noted that the projections from members of the FOMC looked more like a ceiling than a central point, and that the comments made by Dennis Lockhart in the previous session made me wonder if, in fact, he thought there were asymmetric costs to over and under-shooting."
Thoma, "Is the Fed's Inflation Target Symmetric?", 1 maj

Mer om centralbankers assymetri: Ryan Avent, "Try overshooting for once, cont.", Free Exchange 9 maj

Martin Wolf är på krigsstigen:
"As Paul de Grauwe, now at the London School of Economics, stresses in a recent note, the current adjustment process is asymmetric: countries in difficulties disinflate; but countries in a good position do not inflate. This is not a monetary union. It is far more like an empire."
Wolf hävdar att Hollande måste diskutera eurozonens problem med Tyskland utifrån att det finns fem möjliga "lösningar" på den nuvarande situationen, varav bara en är önskvärd:
"He should give enthusiastic support to the wise recent remarks by Wolfgang Schäuble calling for higher German wages. He should then point out that there seem to be only five ways this can end. The first and best would be symmetrical adjustment of the imbalances that built up before the crisis, along with reform in weaker countries. The second would be a permanent transfer of resources from surplus countries to deficit ones. The third would be a painful shift of the eurozone into external surplus – a Germany writ large, so to speak. The fourth would be semi-permanent depressions in weak countries. The last would be partial or total break-up of the eurozone."

Wolf, "What Hollande must tell Germany", FT 8 maj
de Grauwe, "In Search of Symmetry in the Eurozone", CEPS maj 2012

Wolfgang Schäuble har i alla fall uttalat sig - i tyska magasinet Focus - för snabbare tyska lönehöjningar än i de perifera euroländerna, som en del av ombalanseringen av eurozonen.
Chris Bryant, "Schäuble backs wage rises for Germans", FT 6 maj

Och Schäuble har också, kors i taket, uttalat sig om att högre inflation än i eurozonens genomsnitt vore okej på kort sikt i Tyskland. Det skulle vara i korridoren 2-3 procent.
Gerrit Wiesmann och Ralph Atkins, "Schäuble ready to tolerate German inflation", FT 10 maj

också: Wolf, "Does austerity lower deficits in the Eurozone?", 1 maj

Spanien:
Nouriel Roubini och Megan Greene hävdar att den spanska regeringen kommer att sätta in en kapitalinjektion i landets banker.
"Spain’s credit boom peaked in 2008 when the supply of cheap, external finance began to fall sharply. Four years later, Spanish banks’ asset quality continues to plummet. The sector will require €100bn-€250bn in recapitalisation later this year to maintain a 9 per cent core tier one capital ratio, the minimum stipulated by the European Banking Authority. In the meantime, there are concerns about the capacity and appetite of Spanish banks to support the sovereign, particularly amid rating downgrades and deposit withdrawals.

Ideally, a bailout for Spanish banks should come immediately and in the form of direct capital injections from the EU bailout funds. Germany remains staunchly opposed to this, as it would mean giving up the stick of conditionality and feeding Spain the funding carrot. Such an option is also resisted by the Spanish authorities as the EU taxpayer will in effect take over their banks.
Instead it looks like a bailout for Spanish banks has been postponed until the very last minute. The cost of a bank bailout would then be foisted on to the Spanish sovereign’s balance sheet.
Bank bailouts on this scale may well bring the Spanish state to its knees. If they don’t, Spain’s public and external debt positions will."
De är också, som man tänker sig om en debattartikel där "Dr Doom" är inblandad, pessimistiska om utvecklingen och hävdar att ECB, Bryssel och EU-medlemsstaterna borde agera snabbt men att de inte kommer att göra det och att utvecklingen därför ser ut som en "slow-motion train wreck".
Roubini och Greene, "Desperately seeking a bailout for Spain and its banks", FT 10 maj

Barry Eichengreen skriver om guldmyntfoten och euron på Project Syndicate:
"I wrote the book on Europe and the gold standard. Literally. In Golden Fetters: The Gold Standard and the Great Depression, published in 1992, I argued that the deflationary engine that was the gold standard was a key cause of the 1930’s depression, and that abandoning it opened the door to recovery.
Yet I am reluctant to believe that things will turn out the same way this time. Four differences lead me to believe that maybe – just maybe – the euro will survive /.../
First, mounting an appropriate monetary response is easier when you have a single central bank.  /.../ A second difference is that, notwithstanding recent cuts in social programs, the unemployed receive more extensive public support than in the 1930’s. This makes populist pressure to abandon the euro correspondingly less severe /.../  A third difference is that the political preconditions for a cooperative response are better today. In 1931, France refused to help stem the Central European financial crisis because it believed that Germany was rearming /.../ Finally, abandoning the gold standard was less disruptive than abandoning the euro would be. Reintroducing national currencies today would take weeks, at a minimum, whereas Britain in 1931 could take sterling off gold while the markets were closed for the weekend."
Barry Eichengreen, "Is Europe on a Cross of Gold?", Project Syndicate 11 maj

Och Jeffrey Sachs argumenterar mot en keynesiansk tolkning av den stora recessionen och för vad han kallar en "strukturalistisk" tolkning och policy: för en stor stat liksom keynesianerna men mer långsiktigt.
"The Keynesians are mistaken, I believe, on four counts. First, aggregate demand in practice is not a stable function of budget deficits as in the textbooks. Temporary tax cuts and increased transfer payments to individuals and local governments are often saved rather than spent; deficits undermine financial-market confidence. For both reasons, multipliers are erratic and can be close to zero.
Second, Europe’s double-dip recession has less to do with aggregate demand than with its zombie banks, a credit squeeze and the still-poorly defined role of the European Central Bank. /.../
Third, the disappearance of manufacturing jobs also results from inadequate skills of much of today’s young people making them uncompetitive with low-wage Asia. The US and much of Europe (especially southern Europe) need a scaled-up programme of public investments in pre-school; education; job training; and active labour market policies. /.../
Fourth, the rising burden of public debt as a share of national income matters more than Keynesians acknowledge. Debt servicing is mounting and thereby squeezes out other vital spending by government. Capital markets know this as well and foresee the fiscal train wreck ahead following a “temporary” stimulus./.../
Northern Europe shows that social democratic (or social market) structuralism – an active government that is socially oriented, environmentally friendly and skill promoting – works best."

Lite tråkigt att Sachs överdriver skillnaden mellan keynesianska debattörer - Krugman et al - och sig själv/"strukturalismen" för att framstå som mer originell: även ur-keynesianer som Krugman lär ju stå för ganska precis samma policy-program som Sachs kallar "strukturalistiskt" på lång sikt. Men poäng 2, om finanssektorns roll i krisen och implikationerna för keynesiansk konjunkturpolitik, är intressant.
Sachs, "We must move beyond growth versus austerity", FT A-list 7 maj

UPPDATERING 14 maj
Vad händer om Grekland lämnar eurozonen? Spekulationerna har fått rejäl fart idag, som varit en riktig dålig dag för europeiska aktier, och även en dag då spreaden mellan spanska och tyska statsskuldsräntor nått en ny toppnivå under eurotiden. Spanien och Italiens statsräntor skjuter i höjden.
Robin Wigglesworth och Miles Johnson, "Faith fades in eurozone", FT 14 maj
Vivianne Rodrigues, "Stocks slide on eurozone worries", FT 14 maj

"The idea of a Greek exit from the eurozone is no longer fanciful. After 70 per cent of voters in elections on May 6 supported parties that rejected the terms under which €174bn of international bailout loans were offered to Athens, many investors now see a fissure in the 17-member eurozone as increasingly likely. European governments are furiously thinking through the various scenarios, while still urging Athens to stick to its agreements on austerity and reform. If those hopes are dashed and Greece goes, what happens next? /.../
“Two years ago a Greek exit would have been catastrophic on the scale of Lehman Brothers,” says a senior EU official involved in discussions about Greece’s future. “Even a year ago, it would have been extremely risky in terms of contagion and chain reaction in the banking system. Two years on, we’re better prepared.”"
 Chris Giles, Peter Spiegel och Kerin Hope, "Eurozone: If Greece goes...", FT 13 maj

Alice Ross på FT Alphaville samlar marknadsaktörers värderingar och uttalanden av vad ett grekiskt utträde ur eurozonen kan innebära för eurons värde.
Alice Ross, "Grexit and the euro: an exercise in guesswork", FT Alphaville 14 maj

Uppdatering 25 maj 2012
I uppdateringen ovan har jag citerat att Schäuble uttalat sig - förvånande - om att högre löneökningstakt och inflation i Tyskland än i resten av eurozonen kan vara okej. FT-Chris Adams tweetar nu att det rör sig om ytterst små skillnader: "Turns out there are limits to Germany's tolerance of faster-than-Europe wage growth, Weidmann says 'it's a matter of decimal points'".

U Penn-ekonomen Jeremy Siegel skriver krönika i FT och är pessimistisk. EMU var en dålig idé, säger han, och den tyska regeringens pushande av nedskärningspolitik på periferiländerna påskyndar unionens sönderfall. Han hävdar att det bara finns en möjlig lösning, och inte ens den är säker att funka, och det är en devalvering där euron får närma sig 1:1-förhållande med US-dollarn. Detta skulle öka konkurrenskraften i de perifera länderna, och spä på inflationen i Tyskland och kärnländerna. Siegel menar att intern devalvering i periferiländerna är alltför svårt att uppnå, och att inte heller grekiskt utträde ur eurozonen med efterföljande devalvering vore någon oproblematisk lösning. Grekiskt utträde, menar Siegel, skulle leda till bank runs både där och i Spanien, Italien och Portugal. Europa skulle klara att Greklands och Portugals banker skulle svaja, menar Siegel, men inte Italiens och Spaniens - där skulle ECB behöva inträda med enorma lån och garantier.
Det är för övrigt intressant att Siegels analys av konsekvenserna för SP, IT och PT av ett grekiskt utträde - kaos - är motsatt den som det tyska kommentariatet gör enligt Jon Weman i Aftonbladet (22/5): han refererar Zeit och FAZ som sägandes att om GR skulle tvingas ut ur eurozonen så skulle det fixa incitamenten för SP, IT och PT att skärpa sig ekonomisk-politiskt.
Jeremy J. Siegel, "Devaluation - last option to save the euro", FT 22 maj

Gideon Rachman hävdar i sin senaste FT-ledarkrönika att EMU i sin nuvarande form måste brytas upp. En kärn-eurozon med Tyskland och några länder till skulle kunna ha kvar en gemensam valuta, skriver han, men det nuvarande systemet är ohållbart. Eurozonen lider av strukturella imbalanser och de kan inte fixas av interna devalveringar, men:
"The real problem, however, is political. The euro does not have a political union behind it so it simply lacks the key institutions needed to make monetary union work. There is no strong central government to enforce budgetary discipline and no large federal budget to fund transfers from rich to poor areas. And, as we are discovering, there is no euro-wide bank-deposit insurance scheme.
In theory, the eurozone might rectify this error by moving to a real political union. But the idea of a permanent transfer of sovereignty from Athens to Brussels has been rejected by all sides in Greece. Meanwhile, in Germany, the idea of a transfer union – involving a permanent gush of subsidies from northern to southern Europe – remains anathema.
Even if EU politicians were able to overcome such objections and create a real federal union, this giant new entity would essentially hollow out the powers of national democracies. Sacrificing national self-rule on the altar of the euro is inherently objectionable – and would invite a nationalist backlash across Europe. This “cure” for the ills of the euro would be worse than the disease."
Jag undrar dock om inte Rachman underskattar möjligheterna att skapa mer av - inte nödvändigtvis "politisk union", för det är ett så reifierat och stelt begrepp, men mer av ekonomisk-politiska komplement till valutaunionen: eurobonds som garanterar upp till 60% av BNP bruttostatsskuld, ett bank-deposit försäkringssystem för hela eurozonen, och en EFSF som faktiskt funkar.
Gideon Rachman, "Time to plan a velvet divorce for the euro", FT 21 maj

Martin Wolfs förrförra krönika, som spekulerar i vad ett avskaffande av euron skulle innebära, tar en verklig domedagsstämning.
"The mechanisms at work would be powerful: runs; the imposition of (illegal) exchange controls; legal uncertainties; asset price collapses; unpredictable shifts in balance sheets; freezing of the financial system; disruption of central banking; collapse in spending and trade; and enormous shifts in the exchange rates of new currencies. Further government bailouts of financial systems would surely be needed, at great cost. Big recessions would also worsen already damaged fiscal positions.
Such a break-up would also trigger legions of lawsuits. Beyond this, the EU would be cast into legal and political limbo, with its most important treaties and its proudest achievement in tatters. It is impossible to guess at the result of such a profound change in the European order."
Wolf hävdar att om Grekland utträder ur EMU så måste de resterande länderna - med Tyskland i spetsen - garantera att inga länder kommer följa efter, och samtidigt genomföra reformer som stärker den existerande 16-statszonen. Han menar att "the eurozone either is an irrevocable currency union or it is not", och att om GR utträder utan att EMU klargör att inga fler länder kommer utgå, så är eurozonen inte en "irrevocable currency union", och då kommer osäkerheten för marknadsaktörer att ogöra de fördelar som valutaunionen inneburit. Alltså: "Greek exit would create a choice between big moves to a stronger union and a future of endless crises."
Martin Wolf, "A permanent precedent", FT 17 maj
Chris Giles, Peter Spiegel och Kerin Hope, "If Greece goes...", FT 13 maj

På väldigt kort sikt är frågan om Grekland förstås: är det möjligt att som Syriza hävdar, kombinera ett avfall från Trojkans hårda nedskärningspolitik, med fortsatt Trojkastöd?
Ben Hall et al, "Mergel urges Athens to stick with reform", FT 7 maj
Quentin Peel, "Merkel and Hollande spell out Greek fear", FT 15 maj

Wolfgang Münchau tar en kul vinkel i sin senaste FT-krönika: att det är det finansiella systemets instabilitet, inte strukturella imbalanser mellan kärna och periferi, som är det verkliga hotet mot eurozonens existens. Han ger tre skäl till att de strukturella imbalanserna inte är ett så akut hot som de ofta framställs som. Ett, att gapet i konkurrenskraft - som ofta beskrivs med diagram på arbetskostnadernas utveckling i de olika EMU-länderna de senaste tio åren eller så - inte är så snabbt växande som man kan tro: Tyskland gick in i EMU med en starkt övervärderad valuta och därför ser deras konkurrenskraftsutveckling häftigare ut, i de där diagrammen, än vad den egentligen är. Två, att skillnaderna kan minska - om inte genom att ECB svänger till en mer inflationär politik ("while I, too, believe that the European Central Bank’s inflation target is too low"), så genom att Tysklands inflation är högre än periferins. Och tre, att "a lack of competitiveness may imply misery, but does not necessarily trigger a break-up".
Münchau hävdar att den bästa begreppsgöringen av bank runs är Diamond-Dybvig-modellen, som fokuserar på mismatchen mellan en bank som lånat ut långt men lånat (tagit insättningar) kort, vilket gör att när sparare drar ur sina (högst likvida) pengar från sina konton, så kan inte banken kompensera detta genom att dra tillbaka utlånade lån, utan råkar helt enkelt ut för en bank run. Inom EMU är det särskilt svårt att motverka sådana, menar Münchau, eftersom tre politiska medel, som vanliga nationalstater besitter, saknas i EMU: "deposit insurance, restrictions on bank withdrawals, and central bank emergency liquidity procedures". Fri kapitalrörlighet står inskrivet i EU:s fördrag och EMU kan därför inte hindra sparare i t ex Grekland eller Spanien att ta ut sina pengar och sätta dem i t ex tyska banker istället, så sådana restriktioner kan inte införas för att hindra en dödlig bank run i eurozonen. Münchaus policyslutsats blir därför:
"The only policy that can credibly counter the threat of a self-reinforcing bank run in the eurozone would be a eurozone-wide deposit insurance and bank resolution regime – at eurozone level. In other words, you have to take the banks – all the banks – out of the control of their home country.
Such a scheme would, of course, not solve all of the eurozone’s problems. But it would halt the dynamics that could actually soon destroy it."
Wolfgang Münchau, "The only way to stop a eurozone bank run", FT 20 maj


Kapitalrörlighet från periferin: 16 maj drogs en miljard € ur Bankia vilket fick dess aktie att falla 14 procent under dagen, i början av förra veckan drogs 1,2 miljarder € ur grekiska banker. Spiegel, Hope och Atkins i FT 16 maj:
"At present, Greek banks cut off from the ECB’s normal funding operations get back-up funding from Greece’s own central bank, a process known as “emergency liquidity assistance” or ELA. But even those funds are subject to ECB governing council approval, and the ECB by law is not allowed to approve funding for insolvent banks.
Without such “liquidity operations”, Greece’s entire banking sector would collapse, forcing eurozone governments to inject even more bailout money. If eurozone governments balked, Athens would be forced to begin printing its own currency.
As a result, a bigger than expected exodus of Greek depositors spooked by the prospect of their euros being turned into drachmas could quickly turn into a make-or-break decision for EU leaders, forcing the ECB or eurozone governments to approve additional funds without any assurances that a new government in Athens would live up to the terms of the new bailout aid. All told, the current bailout programme foresees €48bn going to Greek banks."
Charles Dallara påpekar också i artikeln att om Grekland utträder ur euron på grund av en bankkris, så defaultar landet på väldigt stora skulder till ECB, och ECB måste då återkapitaliseras big time av kvarvarande eurozonsstater.
"Greek withdrawals stop short of panic", 16 maj

Gavyn Davies: "A bank run is now happening within the eurozone. So far it has been relatively slow and prolonged, but it is a run nonetheless. And last week, it showed signs of accelerating sharply, in a way which demands an urgent response from policy-makers."

Davies, "The anatomy of the eurozone bank run", 20 maj

Martin Wolf diskuterar i sin sin senaste krönika vilka reformer som är nödvändiga av eurozonen om man antar premissen att ett uppbrott inte är önskvärt, på grund av de konsekvenser som han skissade på i sin krönika 17 maj. Han hävdar att ESM är för liten med sina 5 procent av eurozonens BNP, och att eurobonds måste införas. Plus högre lönetillväxt och inflation i eurozonens kärnländer.
På det hela taget en lite rumphuggen krönika, kan jag tycka: inte så fulländad som Wolfs texter brukar vara. Han diskuterar t ex inte hur högre inflation skulle kunna genomföras - kan man börja argumentera för att ändra ECB:s direktiv, eller är den vägen helt hopplös varför man endast måste fokusera på medlemsstaterna?
Martin Wolf, "A fragile Europe must change fast", FT 22 maj

Richard Milne, "Bond exodus on a par with eurozone bank run", FT 23 maj
Costas Lapavitsas, "It is in Greece's interest to leave the euro", FT 23 maj
Martin Jacomb, "We must break up the failing euro", FT 23 maj
Gillian Tett, "Beware hidden costs as banks eye 'Grexit'", FT 24 maj
Münchau, "How to build a fiscal union to save the eurozone", FT 27 maj
Peter Boone och Simon Johnson, "The end of the euro: A survivor's guide", Baseline Scenario 28 maj

Uppdatering 4 juni
Wolfgang Münchau hävdar i FT att en "riktig bankunion" är det enda som kan rädda eurozonen, och vore det största tänkbara steget till sann ekonomisk union. Han menar att bankregleringen skulle omfatta alla banker som kan orsaka instabilitet, och att den ska ha fyra delar: en fond för återkapitalisering och uppbrott, en fond för gemensam "deposit insurance", en central reglerare och en central övervakare. Återkapitaliserings- och uppbrottsinstitutionen skulle enligt Münchau behöva ungefär €1 biljard, som skulle finansieras genom eurobonds, och gemensam deposit insurance skulle också den behöva extremt mycket pengar, och enligt Münchau kunna läggas vid ECB. "The notion of a Spanish bank would cease to exist. Bankia would be in Spain but no longer Spanish."

Också Gavyn Davies skrev igår om bankunionsfrågan, apropå att EU-Kommissionen tagit ställning för en sådan och att denna lär bli huvudfrågan på toppmötet 28-29 juni. Han är betydligt mer skeptisk än vad Münchau är. På punkten central övervakning så hävdar han att den skulle kräva en bank-transparens som idag inte finns i EU, och om deposit insurance säger han att det vore dyrt: "A levy of around 2 per cent of eligible deposits on the banks is enough to finance this sort of DGS. That would be manageable for the eurozone, though it would still cost the banks about €150bn-€200bn, which they cannot easily afford at present. The ESM might need to step in to help." Och på punkten fond för återkapitalisering och uppbrott så säger han att det är ett politiskt mål som den spanska regeringen just nu har, och som skulle innebära ett inpumpandet av en massa € (typ 150 miljarder) i spanska banker, av EU-pengar, det vill säga en överföring från eurozonens skattebetalare till Spanien. Det vill säga en slags transferunion, som antagligen skulle framkalla krav på politisk styrning från t ex Tyskland.
Wolfgang Münchau, "A real banking union can save the eurozone", FT 3 juni
Gavyn Davies, "Can a banking union save the eurozone?", 3 juni
Peter Spiegel och Gerrit Wiesmann, "Draghi calls on EU leaders for a 'brave leap'", FT 24 maj

Buttonwood diskuterar eurobonds implikationer här:
"David Owen of Jefferies has come up with a ready reckoner, by assuming that euro zone debt would trade at the weighted average (based on issuance) of current yields (excluding Greece). Thus the cost of annual issuance for Germany would rise from the current 1.4% to 3.7%, while yields in Italy, Spain etc would fall. The result would be an annual cost for Germany of €49 billion, or around 1.9% of GDP. France would pay an extra €16 billion, or 0.8% of GDP. the Netherlands, Austria and Finland would all face costs of around 1% of GDP. That may not seem too bad a deal, given the predictions of the pain caused by a Greek exit, although it is worth pointing out it is an annual cost, not a one-off.
The biggest savings would accrue to Portugal and Cyprus, which would save 8.7% and 8.1% of GDP respectively. Ireland's borrowing costs would fall by 3.6% of GDP. Italy would save €37 billion, or 2.4% of GDP and Spain €18 billion, or 1.7%. Such a deal would knock a significant lump off their annual budget deficits.
An alternative scheme would involve the joint underwriting of that debt which is more than 60% of GDP. Because of the mix (less German debt, more Italian), the weighted interest rate would be higher, at 4.2%. The costs and benefits of such a scheme would be much lower. Germany would lose 0.6% of GDP, France 0.4%. Portugal would gain 3.6% and Ireland 1.4%."
Buttonwood, "Eurobonds: il conto, la cuenta, l'addition, die Rechnung", 29 maj

Lawrence Summers gör i en op-ed ett argument för att länder med haven-status, som USA, Storbritannien, Tyskland, och Japan borde utnyttja sina extremt låga räntor till att låna och investera - " countries regarded as havens that can borrow long-term at a very low cost should be rushing to take advantage of the opportunity".
Economists Buttonwood-bloggare hävdar däremot att: "The US could, in theory, try fiscal stimulus; after all, its borrowing costs are close to all-time lows. But politically, that's impossible; Congress will never agree. So the Fed will have to start thinking about another round of QE."
Lawrence Summers, "Look beyond interest rates to get out of the gloom", FT 3 juni
Buttonwood, "QE3, here we come", 1 juni

Och Spaniens premiärminister Rajoy har, bara några månader efter sitt försök till uppror mot eurozonens budgetregler, uttalat sig för centraliserad kontroll av statsbudgetarna i eurozonen.
Victor Mallet, "Spain seeks centralised budget control", FT 3 juni
FT:s Spanien-korrespondent Victor Mallet skriver om valmöjligheterna för Spanien som de ser ut idag: en hel bailout på ca €450 miljarder (att jämföra med att EFSF+ESM ihop har ca €500 miljarder...) och påföljande Trojkastyrd ekonomisk politik, en "bailout light" med fokus på bankräddningar för ca €30-100 miljarder samt möjligtvis att ECB återupptar köpandet av statsobligationer, samt att inte göra någonting utan vänta på att de reformer - arbetsmarknad, banker etc - som genomförts ska betala sig i form av tillväxt och ökade statsintäkter.
Victor Mallet, "Crunch time in Spain for Rajoy", FT 3 juni

I fråga om Grekland i krisen har landets politiska klientilism diskuterats flitigt som orsak till ekonomins ineffektivitet och statens dysfunktionalitet. FT recenserar idag en bok som diskuterar just klientilism i ett annat av PIIGS-länderna: Irland.
David Gardner, "Seeds of the Irish crisis were sown long ago", FT 3 juni

Tim Duy, "Push comes to shove"

Simon Wren-Lewis om EMU:s konstruktionsfel:
Wren-Lewis, "The Euro: an alternative moral tale", 1 juni

---
Uppdatering 25 januari 2013
Angående kopplingen mellan bankerna och statsskulderna:
Kate Mackenzie, "Everyone's exposure to everyone else", FT Alphaville 16 januari

tisdag 24 april 2012

Diskussionen om USA:s vänster-nyliberaler och den progressiva politikens möjligheter och förutsättningar

En av förra årets mest intressanta debatter i ekonom- och politik-bloggosfären var den som statsvetaren Henry Farrell på bloggen Crooked Timber startade om USA:s "vänster-nyliberaler", vänster, och progressiva strategier för att förändra landet. Vänster-nyliberal kan låta som en självmotsägelse på svenska, men tydligen kan man vara det i USA, och det är då någon slags Clintonsk kombination av pro-globalisering, pro-marknad, och stöd för i alla fall lite välfärdsstat och kontracyklisk finanspolitik. Tredje vägare, skulle vi väl säga på svenska. Och liksom de svenska tredjevägarna så tonar USA:s vänster-nyliberaler, som den keynesianske Berkeleyekonomen Brad DeLong, ner betydelsen av fackföreningar och sådana "traditionella" vänster-sociala allianser för politiken. Medan det sitter djupt i många socialdemokrater och vänsterpersoner, inklusive mig, att någorlunda starka fackföreningar är ett sine qua non för långsiktiga progressiva framsteg, så tror tredjevägare som DeLong inte på detta (se citat från hans fina blogginlägg från 2006 om skillnaden mellan honom och Krugman nedan).

Henry Farrell satte fart på den inom-amerikanska diskussionen här på ett mycket intressant sätt genom att i ett blogginlägg den 18 juli beskriva vänster-nyliberalerna som Demokrater som förkastar den traditionella intressegruppspolitik som Demokraterna sysslat med, och istället sätter sitt hopp till en renare teknokratisk politik. DeLong gjorde ett mycket intressant svar på detta genom att sätta in Farrells teori om politik i ett doktrinhistoriskt perspektiv: Adam Smith och Karl Marx trodde båda på att man kunde forma politik genom att en samhällsklass intressen skulle vara "den universella klassens" intressen och alltså allmänintressets bästa: jfr Reinfeldts strategi idag. DeLong är skeptisk till den typ av öronmärkta satsningar på att stärka de egna intressegrupperna som han menar att Farrells perspektiv implicerar, men jag tycker att Peter Frases inlägg på The Jacobin är ett briljant svar på detta. Frase tar upp Suzanne Mettlers fascinerande forskning om hur litet amerikaner egentligen vet om vilka förmåner de faktiskt får från staten, och de politiska implikationerna (större statsfientlighet - man tror ju att "någon annan" är den som drar nytta av välfärdsstaten) av denna ignorans, och hur den spelar roll också under Obama-administrationen. Och visar att just, det räcker inte med teknokratisk policy på kort sikt, utan man behöver också policies (och kommunikation) som stärker möjligheten att på mellanlång sikt följa upp dagens policies med än fler sådana, progressiva. Också fina Lane Kenworthy gav sig in i diskussionen, och som jämförande politisk ekonom vet han förstås mycket väl om de starka korrelationerna mellan fackföreningsstyrka och progressiva policies, och diskuterar just möjligheten till progressiva policies på kort sikt i ett land - USA - där fackföreningarna är svaga och knappast kommer att bli starkare heller.

På det hela taget, en lysande diskussion: fusion av realpolitik och samhällsteori på en sällan skådad nivå.

---
Klipp ur debatten.

Farrell, 18 juli:
"There is a real phenomenon that you might describe as left neo-liberalism in the US - liberals who came out of the experience of the 1980s convinced that the internal interest group dynamics of the Democratic party were a problem. These people came up with some interesting arguments (but also: Mickey Kaus), but seem to me to have always lacked a good theory of politics.

To be more precise – Neo-liberals tend to favor a combination of market mechanisms and technocratic solutions to solve social problems. But these kinds of solutions tend to discount politics – and in particular political collective action, which requires strong collective actors such as trade unions. This means that vaguely-leftish versions of neo-liberalism often have weak theories of politics, and in particular of the politics of collective action.

I see Doug [Henwood] and others as arguing that successful political change requires large scale organized collective action, and that this in turn requires the correction of major power imbalances (e.g. between labor and capital). They’re also arguing that neo-liberal policies at best tend not to help correct these imbalances, and they seem to me to have a pretty good case. Even if left-leaning neo-liberals are right to claim that technocratic solutions and market mechanisms can work to relieve disparities etc, it’s hard for me to see how left-leaning neo-liberalism can generate any self-sustaining politics. I’m sure that critics can point to political blind spots among lefties (e.g. the difficulties in figuring out what is a necessary compromise, and what is a blatant sell-out), but these don’t seem to me to be potentially crippling, in the way that the absence of a neo-liberal theory of politics (who are the organized interest groups and collective actors who will push consistently for technocratic efficiency?) is. Of course I may be wrong – and look forward to some pushback in comments..."

DeLong svarar:
"Henry's theory of politics is that successful and beneficial long-run politics can only be accomplished by a political party that is the political arm of a universal class--a self-confident, organized group whose material interest is in fact the public interest. /.../
Karl Marx, of course, saw the industrial proletariat as the universal class in embryo. Henry Farrell doesn't say what his alternative proposed universal class is. Perhaps it is composed of, in rough order:
Unions
Public employees
Technologists
Celebrity entertainers
Trail lawyers
But the argument that the Democratic Party should adopt the strategy of pursuing policies to enrich those six groups and hope that it all adds up to (a) the public interest and (b) long-run political dominance seems to me to be relatively weak. Left neoliberal policies may well not produce. But it is not clear to me that Henry's alternative would produce either..."

 Farrells tredelning, 19 juli:
  • “policy proposals,”
  • “theories of politics,”
  • “actionable programs to rebuild the American left”

Arin Dube, 19 juli:
"Brad DeLong has consistently argued for a 'reality based' 'technocracy' as the way to address our current economic ailments. As far as I am concerned, if we could replace our current corps of politicians and policy intellectuals with clones of one J. Bradford DeLong today, we would be made better off. Our federal government would borrow money when there is a negative real interest rate, and not discuss the merits of different ways to implement drastic austerity.
However, it goes without saying—and I think Brad would agree—that we do not currently have in power people who can be characterized as 'reality based' 'technocrats.' This, then, begs the question: what are the foundations of a technocratic vision that has been described also as 'left neo-liberal' (LNL) ideology – one which Brad espouses while shunning political-economic explanations based on organized economic interests? What is one’s theory of political economy that explains such a disjuncture, especially at such a crucial time as this?"

Peter Frase, 19 juli:
"There has been a lot of discussion lately of Suzanne Mettler’s work on the submerged state: government policies and services that people benefit from but don’t realize that they benefit from. For example, the majority of people who benefit from the mortgage interest tax deduction don’t think they use government programs. This phenomenon is directly linked to one of the Left’s political problems: as J.P. Green points out, anti-government sentiment is still widespread among Americans even at a time when the need for regulation and intervention in the economy should be most obvious. That kind of attitude is very hard to combat if people aren’t aware that they benefit from government programs: 'get the government’s hands off my Medicare', and so on.
And I think you can directly connect this to the problem that Farrell addresses: neoliberal policy thinkers who lack a theory of politics, and hence don’t think carefully about whether they are promoting policies that will ultimately undermine the political basis for being able to win elections and enact progressive legislation. Specifically, they will often favor policies that grow the submerged state. This may make sense from a narrow policy perspective, since it does actually help people. But because it isn’t visible, it doesn’t do anything to increase the number of people who think that government programs make a positive difference in their lives.
This problem also arose in the adminstration’s attempt to stimulate the economy. To take one very specific example: consider the tax cut that the Obama administration passed. This was an income tax cut of $400 to $800 per year. But instead of sending people checks, the administration decided to quietly reduce the amount of withholding from paychecks. From a technical policy wonk standpoint, this was a perfectly defensible idea. The idea, based on Sunstein-Thaler 'nudge'-type theories of libertarian paternalism, was that if people didn’t notice their temporary windfall they would be more likely to spend rather than save it. The consequence is that doing the tax cut this way makes it more effective as stimulus in the short run.
But the downside is now clear: most people didn’t realize they got a tax cut at all. From the policy wonk perspective, of course, that was the point–but it meant that Obama didn’t gain anything politically from having cut taxes, and Republicans could still go around claiming that he had raised taxes.
As the old saying goes, you may not be interested in theories of politics, but theories of politics are interested in you."


Lane Kenworthy, 20 juli:
"Here’s what we know from the experiences of the world’s rich democracies: Relative to other nations, those in which labor is highly organized are more likely to have an influential social democratic and/or Catholic center-right (emphasis on center) political party, a proportional representation electoral system, well-organized employers, formal or informal-but-institutionalized participation by labor and business associations in the policy-making process, generous social insurance programs and complementary programs to help households that fall between the social insurance cracks, expansive public services, similar long-run economic growth, a fairly egalitarian distribution of individual wages and household incomes, reliable economic security, extensive economic mobility, and generous holiday and vacation time.
Sorting out the causality is a bit tricky, but it seems probable that labor organization has contributed to most, if not all, of these outcomes. If you want progressive policies, the comparative historical evidence suggests it’s very helpful to have a strong labor movement. Indeed, after democracy, it might well be the single most valuable thing to have.
But what if you live in a country with labor unions that are weak, and getting weaker? What if your country is the United States?
You might choose to focus on strengthening the union movement. Or you might seek an alternative view (“theory of politics”) about conditions for feasible and sustainable progressive policy change. Is there any such view? I think so.
Forge whatever electoral coalition you can, including but not necessarily centered on unions. Organize sympathetic interest groups into single- or multi-issue movements and coalitions. Build up a network of think tanks, journalists, bloggers, and other organizations and individuals to identify and expose the strategies and plans of opposing forces. Offer worthy, workable policy ideas and try to get them (or some acceptable version of them) passed when possible. Aim for big policy advances in rare favorable moments and small ones the rest of the time. /.../"
 DeLong, 2 september 2006:
"I am, as I said above, a reality-based center-left technocrat. I am pragmatically interested in government policies that work: that are good for America and for the world. /.../ The aim of governance, I think, is to achieve a rough consensus among the reality-based technocrats and then to frame the issues in a way that attracts the ideologues on one (or, ideally, both) wings in order to create an effective governing coalition./.../
Right now Paul Krugman and I seem to have two disagreements.
First, I think--being as I am here at Berkeley under the powerful (but benevolent) intellectual dictatorship and hegemony of David Card) on labor issues--that the benefits of using government policies to strengthen unions (while they are certainly there) are much smaller than Paul judges them to be.
Second, while I am profoundly, profoundly disappointed and disgusted by the surrender of the reality-based wing of the Republican policy community to the gang of Republican political spivs who currently hold the levers of power, I do think that there is hope that they will come to their senses and that building pragmatic technocratic policy coalitions from the center outward will be possible and is our best chance.
Paul, I think, believes otherwise: The events of the past decade and a half have convinced him, I think, that people like me are hopelessly naive, and that the Democratic coalition is the only place where reality-based discourse is possible. Thus, in his view, the best road forward to (a) make the Democratic coalition politically dominant through aggressive populism, and then (b) to argue for pragmatic reality-based technocratic rather than idealistic fantasy-based ideological policies within the Democratic coalition."
---
DeLong, "I Am a Reality-Based Center-Left Technocrat", 2 september 2006 
Farrell, "The Limits of Left-Neoliberalism", Crooked Timber 18 juli 2011
DeLong, "Henry Farrell Argues Against Left Neoliberals Like Me", 18 juli 2011
Peter Frase, "Policy, Politics, and Strategy", Jacobin Magazine 19 juli 2011
Dube, "Where are My Liberal Neo-Liberal Technocrats?", Economists' View 19 juli 2011
Farrell, "Leftist Neoliberalism and Theories of Politics", Crooked Timber, 19 juli 2011
Kenworthy, "Is there a viable progressive politics that doesn't hinge on a strong labor movement?", 20 juli 2011

---
Uppdatering 25 januari 2013
John Cassidy, "What Can Obama Do for the Labor Movement?", 24 januari

tisdag 17 april 2012

Omorientering i penningpolitiken?

"Central bank regime change is a hot topic for Jim Leaviss of M&G and a major consideration in the asset allocation decisions he makes for the Global Macro Bond Fund he runs. Mr Leaviss maintains central bankers will be less focused on meeting inflation targets in future and more interested in the problems of unemployment, indebtedness, and the social unrest that might erupt as a result.

Any sensible central banker has to focus on getting growth going again, Mr Leaviss tells FTfm in a video interview. 'This might mean we are in a world where central bankers keep the rate of interest they charge below the rate of inflation.'

They will not be able to say this is what they are doing: 'Any central banker that ever admitted he was allowing a bit more inflation in order to stimulate growth and get unemployment down would be hounded out of his job very quickly, and it would also cause a catastrophe in bond markets,” says Mr Leaviss.

He does not expect this subtle reorientation to result in a return to double digit inflation, but does anticipate inflation being higher than the official target rates.

The bond market does not appear to share this expectation, given that it is pricing in an inflation rate over the next 10 years of less than 2 per cent.

This makes inflation-linked assets look attractive, says Mr Leaviss, and he holds about 45 per cent of the £81.5m Global Macro Bond Fund in such assets. Inflation-linked bonds are cheap insurance, he says, when central bankers are effectively transferring wealth from savers to indebted governments."
Pauline Skypala, "The Bank and the bond vigilantes", FT 15 april

Jim Leaviss, "Central Bank Regime Change: who cares about 2% inflation targets anymore? A chart.", Bond Vigilantes-bloggen 15 mars 2012

Och Kate Mckenzie har med denna punkt på sin lista över fyra trender i centralbankspolitiken:
"2. Central banks are (maybe) moving away from inflation targeting.
The M&G Bond Vigilantes have been predicting for a while that inflation targeting will become less central for central banks. And Scott Sumner, a big nominal GDP-targeting proponent, has for some time been pointing to signs of an open-mindedness to move away from inflation targeting within the Fed and BoE.

And lo and behold, the Reserve Bank of India appeared to be quite manifestly accepting the challenge on Tuesday /.../"
Mckenzie, "Four trends in central bank-land", FT Alphaville 17 april

---
Tidigare om centralbanker här på bloggen: "Högre inflationsmål, och ECB-utvärderingar", 25 augusti 2011 (och länkar där i); "Sysselsättningsmål för Riksbanken?", 26 april 2010.

Uppdatering 8 maj
Roger Farmer, "Central banks should do much more", FT Economists' Forum 8 maj

Uppdatering 8 mars 2013
"(The optimal policy mix seems to include writedowns, increased public borrowing to offset declining private borrowing, and perhaps some sovereign debt monetisation by the central bank.) History overwhelmingly demonstrates that the will to do all that is necessary does not develop until after many years of pain. That helps explain the empirical evidence collected by Oscar Jorda, Moritz Schularick, and Alan Taylor, who found that recessions occuring after periods of rapid credit growth were consistently worse than other recessions:

One of the important implications of that chart is that high levels of private debt make it harder to restore growth even in the absence of an acute crisis. Perhaps that is why the developed world’s central banks have had to keep short-term rates low for longer in the three most recent cycles (1989-1994, 2001-2004, and 2007-present) than in previous ones. Even then, the past three recoveries have been markedly weaker than those that came before. Combined with the reality that policy responses to debt crises are almost always suboptimal, it seems reasonable to try to think of ways to prevent unsustainable levels of borrowing.
One challenge is determining what counts as “sustainable”. There is no one right answer here, but a recent paper from Claudio Borio, Piti Disyatat, and Mikael Juselius of the Bank for International Settlements is a decent start. Building on empirical research from a range of scholars, including Messrs Jorda, Schularick, and Taylor, they try to improve the concept of economic “potential” by considering how spending is financed and whether those financial relationships are sustainable. In other words, they attempt to incorporate some of Mr Minsky’s insights into macroeconomics, which traditionally ignored the existence of a for-profit financial sector..."
M.C.K., "Doomed to fail?", Economist Free Exchange 1 mars
M.C.K., "How should central banks think about the financial system?", Economist Free Exchange 29 januari

Piketty och Saez i NYT om USA:s ojämlikhet

vänster: Emmanuel Saez, höger: Thomas Piketty. bild från NYT

I dessa vårbudgettider är det lätt att man börjar fundera på vad som är "sunt förnuft" och "common sense" i den ekonomisk-politiska debatten: den som kan definiera detta, har förstås en makt. Reinfeldt-Borg-Schlingmann verkar ju t ex ha lyckats etablera, åtminstone kortvarigt, burleskeriet pro-cyklisk ekonomisk politik som "sunt förnuft", trots att det förstås finns massvis med goda orsaker att argumentera helt tvärtom. Tidigare har jag funderat på ett liknande spår, om att vara "radikal": jag ser mig själv som en gråsosse men samtidigt så står jag uppenbarligen för en del ekonomisk-politiska åsikter som debattörer som Krugman skulle kalla Very Serious People (Thomas Östros, Anders Borg, Magdalena Andersson, Johan Schück et al) tycker är tok-radikala. Thomas Piketty uttrycker också min upplevelse när han i en välförtjänt snudd-på-hagiografisk artikel i NYT säger att de "radikala" i USA idag är egentligen inte de som vill höja högsta marginalskatten till 70 procent, utan de "radikala" - i bemärkelsen far out/med ogrundade åsikter - är faktiskt de som inte vill göra något åt den stora ojämlikheten.
"'The United States is getting accustomed to a completely crazy level of inequality,' Mr. Piketty said, with a degree of wonder. 'People say that reducing inequality is radical. I think that tolerating the level of inequality the United States tolerates is radical.'
As much as Mr. Piketty’s and Mr. Saez’s work has informed the national debate over earnings and fairness, their proposed corrective remains far outside the bounds of polite political conversation: much, much higher top marginal tax rates on the rich, up to 50 percent, or 70 percent or even 90 percent, from the current top rate of 35 percent."
Annie Lowrey, "For Two Economists, the Buffett Rule Is Just a Start", New York Times 16 april

---
Tidigare på bloggen om inkomstfördelning i USA: om Volscho och Kelly 2011, med data från Piketty-Saez; om Western och Rosenfeld 2011; om Kerr 2011, om Kelly och Enns 2010, "Saez och Diamond: höj skatten!".

torsdag 12 april 2012

Bloggen fyra år!


Idag fyller bloggen Bengtssonz/Hot Tuna/Tusen bitar fyra år!

Det började, roligt nog, med ett klipp-inlägg om Anders Nilsson och Örjan Nyströms bok Den sociala demokratins andra århundrade, som jag läste just i april 2008. Och inte visste jag då hur starka influenserna från dem skulle bli på mig, eller att jag faktiskt kom att jobba några månader med Örjan (hösten 2009). Sedan fortsatte det med inlägg med bra rubriker som "Tysk löneutveckling", "Den ursprungliga ackumulationen i Kina", och "Rumänsk bilarbetarstrejk". Och även om jag nu rodnar för en del av de tidiga inläggen - naiva och dåligt pålästa - är kontinuiteten i teman ändå tydlig, och jag är nöjd att jag har skrivit de där inläggen, också de dåliga/pinsamma: jag har lärt mig nånting av det. Som den impressionistiske målaren Elstir säger till den unge Marcel när Marcel fått veta att Elstir i sin ungdom var "Biche", en målare som umgicks i mindre smickrande sällskap:
"Det finns ingen man så vis, att han inte under någon period av sin ungdom fällt yttranden eller till och med fört ett liv som det är honom pinsamt att minnas och som han helst skulle vilja utplåna. Men han bör inte enbart ångra allt detta, ty ingen kan med säkerhet bli vis, i den mån detta överhuvudtaget är möjligt, utan att ha genomgått alla de löjliga eller avskyvärda inkarnationer som måste föregå denna sista inkarnation. Jag vet att det finns ungdomar, barn och barnbarn till förnäma personer, som alltifrån skolåldern fått lära in andlig nobless och moralisk elegans. De har kanske ingenting i sitt liv som de måste önska ogjort, de skulle kunna publicera och underteckna allt vad de sagt, men de är fattiga invärtes, kraftlösa efterkommande till doktrinära förfäder, och deras vishet är negativ och steril. Man kan inte få visheten till skänks; man måste själv upptäcka den efter en resa som ingen annan kan göra i ens ställe och som ingen kan bespara en - ty visheten är en syn på tingen." (I skuggan av unga flickor i blom, pocketutg. s 486)

Förutom att kvaliteten blivit bättre har bloggen förstås också förändrats på andra sätt.

Källor: vilka tidningar, vilka bloggar
Den har hela tiden primärt varit en klippsamling, och över tid har klippens källor förskjutits från Die Zeit och lite Spiegel via mycket Economist till dagens läge när tidningskällan, om källan är en tidning, tenderar att vara FT (även om FT citerades flitigt från första början). I början av av bloggandet läste jag Dani Rodriks och Brad DeLongs bloggar flitigt; med Rodriks blogg i snigeltempo och DeLongs tvärtom alltför uppskruvad har jag numera Ryan Avent och Mark Thoma som främsta bloggreferenser, med FT Alphaville som uppstickare.

Klippsamling eller ej
När jag nu i fyraårs-nostalgi kollat på gamla inlägg, från 2008-09, så slås jag av att bloggen ändå var en mer renodlad klippsamling då. Jag utgår visserligen oftast från någon annans text nu med, men bidrar ändå själv med mer innehåll nu. Det känns som en väldigt positiv utveckling och ett tecken på att jag kan mer nu och är mer villig att uttala mig själv om saker nu.

Angående detta så kan jag också säga att i och med att jag använder blogg-sidan som en (sökbar) klippbok för att hålla reda på gamla referenser, så raderar jag ofta gamla inlägg om jag skrivit något nytt på ämnet som inkorporerar den gamla referensen. Den här bloggen är nog lite "o-bloggig" på det sättet.

Inlägg-upplägg: käll-format
Också själva formatet för inläggen har förändrats: från början var i princip alla inlägg referat av och kommentar till tidningsartiklar, och några gånger böcker, men det senaste året eller så har inlägg baserade på a) statistik (strejknivåer, a-kassans ersättningsgrad, räntor på statsobligationer, etc) och b) forskningsartiklar och -papers (Karabarbounis 2011, Lindvall & Rueda 2009, Anderson & Singer 2008, etc) blivit vanligare. Bloggen är då en blandning av artiklar utifrån
  1. tidningsartiklar (mest FT) och blogginlägg - så kan jag täcka nyheter etc
  2. beskrivande statistik, mest jämförande politisk ekonomi-grejer - så kan jag täcka långsiktigare frågor
  3. och forskningspapers - med referat inklusive empiriska findings: så kan jag fördjupa mig i några frågor och ta upp lite om vad som händer i forskningen
Detta tror jag är en bra blandning.

Ämnesfokus
Bloggen har hela tiden haft sitt huvudfokus på "politisk ekonomi" i bred definition. Det har nog också snävats in lite efter hand: i början var där fler inlägg om allmän politik och postmodernism etc; det där har jag lugnat mig med.

"Four more years"
Jag ser fram emot att göra en ny sammanfattning den 12 april 2016!

tisdag 10 april 2012

Sticky wages

USA:s ekonomi var i en kvasi-recession år 2011, och inflationen var låg. Hur såg då nominallöneutvecklingen ut? Via Ryan Avent, ett diagram från ett nytt "economic letter" från Federal Reserve i San Francisco:


Avent: "The very large spike at zero suggests that it is much easier to leave wages unchanged than to reduce them. It also hints that firms would have preferred to cut the median worker's wage in 2011.
What meaning should we draw from this? First, as Paul Krugman says, the data suggest that as of 2011, at least, a demand shortfall was a key contributor to high unemployment. We would expect the median wage change to be positive, and indeed above inflation, if the economy were operating close to potential. /.../
Where labour markets (and wages) are less flexible, as in Europe, nominal adjustments are all but impossible. And yet, that is precisely what European leaders are forcing on workers around the European periphery."

Krugman har med ännu ett diagram från Fed-pappret, som visar att noll-löneförändring blivit vanligare sedan åttiotalet och, föga förvånande, att anställda på timlön oftare får noll i löneutveckling:



jfr: Truman Bewley, Why Wages Don't Fall During a Recession (Harvard University Press, 1999)

Arbetslöshet skapar misär

Man kan tycka att livssituationen och -tillfredsställelsen för en arbetslös 65-åring som går i pension från arbetslösheten inte ska förändras så mycket. Ingen av dem - den arbetslöse 65-åringen eller den pensionerade 65-åringen - "jobbar" ju, så båda borde ju enligt "arbetslinjens" vulgära utbudssidefilosofi vara båda nöjda? Inte så, visar ett nytt paper på tyska individ-paneldata: den arbetslöse som går i pension mår mycket bättre efter pensionen än när hen var arbetslös. Kanske då det påstående som är fundamentet för hela den Borg-Reinfeldtska "arbetslinjen", att lata svenskar inte gillar att jobba och därför måste piskas till det, inte stämmer? Abstract:
"Using data from the German Socio-Economic Panel from 1984-2009, we follow persons from their working life into their retirement years and find that, on average, employed people maintain their life satisfaction upon retirement, while long-term unemployed people report a substantial increase in their life satisfaction when they retire. These results are robust to controlling for changes in other life circumstances and suggest that retiring is associated with a switch in the relevant social norms that causes an increase in identity utility for the formerly unemployed. This is supportive of the idea that, by including identity in the utility function, results from the empirical life satisfaction literature can be reconciled with the economic theory of individual utility."
Clemens Hetschko, Andreas Knabe & Ronnie Schöb, "Changing Identity: Retiring from Unemployment" (pdf), Socio-Oekonomische Panel papers september 2011

Och ett paper på brittiska individ-paneldata visar att medan ens välmående-nivå anpassar sig på sikt efter många typer av förändringar i ens livssituation, så återhämtar inte välmåendet sig efter att man blivit arbetslös:
"We look for evidence of adaptation in well-being to major life events using eighteen waves of British panel data. Adaptation to marriage, divorce, birth of a child and widowhood appears to be rapid and complete, whereas this is not the case for unemployment. These findings are remarkably similar to those in previous work on German panel data."

Andrew E. Clark, Yannis Georgellis, "Back to Baseline in Britain: Adaptation in the BHPS", IZA Discussion Paper, mars 2012

Via Stumbling and Mumbling.

Uppdatering
Hetschko, Knabe och Schöb: "Identity and wellbeing: How retiring makes the unemployed happier", voxeu 4 maj

Fattigdom och klass i sig - för sig

Ian Jack skriver i senaste New York Review of Books om en ny bok av den Pulitzer-belönade New Yorker-journalisten Katherine Boo. Boo har bott i en slum i Mumbai, nära flygplatsen, i fyra år och skildrar i sin bok dessa fyra år av slum. I slutet av sin recension skriver Jack väldigt intressant om Boos motivation och det underliggande syftet med boken, och jag citerar med ett indraget citat ur Boos bok:

"the question that drew Boo to Annawadi in the first place wasn’t so much 'How can we, the rich, allow this to continue?' as 'Why do they, the poor, put up with it?' They needn’t: the poor outnumber the rich in Mumbai and many other of the world’s metropolises, and they could scare the rich much more than they do. As Boo asks, 'Why don’t places like Airport Road, with their cheek-by-jowl slums and luxury hotels, look like the insurrectionist video game Metal Slug 3? Why don’t more of our unequal societies implode?'
What she discovered was that, though the poor might complain about the greed and self-interest of the rich, they complained about their neighbors much more. Poor individuals blamed other poor individuals for their predicament rather than expressing solidarity and taking their protests to the streets. As group identities based on caste, religion, and language began to wither, 'anger and hope was being privatized, like so much else in Mumbai.' And not just in Mumbai, but also in Nairobi, Santiago, Washington, and New York.
In the age of global market capitalism, hopes and grievances were narrowly conceived, which blunted a sense of common predicament. Poor people didn’t unite; they competed ferociously amongst themselves for gains as slender as they were provisional. And this undercity strife created only the faintest ripple in the fabric of the society at large. The gates of the rich, occasionally rattled, remained unbreached. The politicians held forth on the middle class. The poor took down one another, and the world’s great, unequal cities soldiered on in relative peace."

En bra fråga: varför så lite av uppror och organisering mot ojämlikheten? Boos förklaring tycks alltså vara att - med andra termer än de hon använder - steget från klass i sig till klass för sig hindras av en privatisering av identiteter och att konkurrensen inom den indiska underklassen övertrumfar, som social mekanism och organiserande princip för samhället, klasskampen.

Ian Jack, "Blood Sport Beneath the City", NYRB 5 april 2012

---
Bucharin:
"den undertryckta klassen, bäraren av det nya produktionssättet, förvandlar sig, som vi sett, under kampens gång från en klass i sig till en klass för sig; i denna kamp skapar den sig sina kamporganisationer, vilka i stegrad grad är organisationer som drar med sig den ifrågavarande klassens hela massa. När revolutionen, medborgarkriget o.s.v. kommer, genombryter dessa organisationer den fientliga fronten och bildar de första cellerna till den nya statsapparaten i direkt eller dold form."
Den materialistiska historieuppfattningen, 1921

tisdag 3 april 2012

Hur stor del av BNP lägger europeiska stater på att betala räntekostnader på statsskulden?


Jag har tidigare på bloggen ställt frågan "har välfärdsstaten krympt?" och besvarat frågan med ett nej, i jämförelse till året 1980. (Med definitionen offentliga sociala utgifter som % av BNP.) Men häromdagen hittade jag ett ECB-paper av Ludger Schuknecht och Vito Tanzi, som visar att statsutgifter som % av BNP har minskat rätt rejält i de rika länderna sedan just 1980. Jag är därför intresserad av olika statsutgifters utveckling, som ligger utanför "välfärdens kärna". Till exempel räntekostnader på statsskulden. Häromdagen läste jag den keynesianske ekonomen John Grahl som konstaterade att efter Volcker-chocken 1979 med övergången till högräntepolitik för att stampa ut inflationen så blev staters belåning allt dyrare: "in the 1980s, debt service very rapidly became the fastest growing component of public expenditure as today's deficits mortgaged future revenues." AMECO har data på hur stora utgifter staterna har på räntekostnader på statsskulden, mätt som % av BNP, och siffrorna för åtta europeiska länder - fyra krisländer och fyra att jämföra med - från 2004 till 2013 redovisas i diagrammet ovan.

Tyvärr går AMECO-dataserien för de flesta länder bara tillbaka till 90-talet, så jag kan inte riktigt belysa tiden tillbaka till 1980 som jag hade velat för att jämföra med mina tidigare inlägg. De länder som längre serier finns för är Belgien, Tyskland och Nederländerna (1970-), Kanada och Danmark (1971-), samt Norge och USA (1960-). Lite kortare är Frankrike (1978-), Italien (1980-), Portugal (1977-), Finland (1975-). Nedan ett diagram med de sju längre serierna för åren 1970-2010:


Vi ser faktiskt den upp-och-ner-vända U-kurva som man utifrån Grahl förväntar sig, för alla sju länder utom Tyskland. För Belgien, Danmark och Nederländerna är den extremt tydlig, eftersom de peakade på så höga nivåer - Nederländerna under en lång period 1984-1995, Danmark ungefär 1982-1996 med en extrem topp 1984-85, och Belgien under en lång period ungefär 1980-2001, med toppen med noteringar runt tio procent av BNP åren 1983-94. Om man ska tro dessa siffror så lade Belgien under åttiotalet alltså ännu större del av BNP på att betala räntor på statsskulden, än vad Grekland gör idag! Mycket förvånande. Vad hände i Belgien egentligen? En första fråga är förstås: hur hög var statsskulden? Diagrammet nedan visar detta för de sju länderna ur diagrammet ovan och för samma tidsperiod, 1970-2010.


Jo, vi ser att Belgien hade en extremt stor statsskuld under åttiotalet - Grekland på tiotalet-stor. Räntan på tioåriga statsobligationer var också hög - mellan 8,5 och 13,5 procent under dessa år. Inte så konstigt då att statens räntekostnader som % av BNP var så höga. Men varför den statsfiskala krisen?

Referenser
Räntekostnadsstatistiken kommer från AMECO. Definition: Interest : general government :- ESA 1995  (UYIG) (Percentage of GDP at market prices (excessive deficit procedure))
Statsskuldsstatistiken kommer från IMF.
John Grahl, After Maastricht (Lawrence and Wishart, 1997)
Ludger Schuknecht och Vito Tanzi, "Reforming Public Expenditure in Industrialized Countries: Are There Trade-Offs" (pdf), ECB Working Paper Series No 435, februari 2005

också på bloggen: "Räntor på statsobligationer, sedan 1961", 15 mars 2012; "Har välfärdsstaten krympt?", 1 juli 2011.