onsdag 2 maj 2012

Får vänsterregeringar högre statsskuldsräntor?


Den nuvarande statsfiskala krisen som efterlöst finanskrisen har fört fram statsobligationsräntor som ett av de stora samhällsekonomiska samtalsämnena. Portugal tvingades till en EU-bailout när räntorna på deras tioåriga statspapper drog sig upp över 6 procent, Italiens förre premiärminister Silvio Berlusconi tvingades enligt vissa till sin avgång av obligationsmarknaderna, och det har diskuterats huruvida Obama-administrationens stimulanspaket var mindre än vad de egentligen hade velat, på grund av deras skräck för obligationsmarknaderna.

I detta blogginlägg ställer jag frågan: får vänsterregeringar det dyrare att låna? Den beroende variabeln är räntan på 10-åriga (eller motsvarande) statsobligationer, genomsnittlig under året, från OECD. Den centrala oberoende variabeln är vänsterpartiers procentandel av platserna i regeringen, från Comparative Political Dataset. De övriga oberoende variablerna är statens utgifter som % av BNP (från CPD), bruttostatsskuld som % av BNP (från IMF), BNP-tillväxt under året (från CPD), statens budgetunderskott under året (från CPD), och inflationen, från WDI.

Statistiken är som längst för åren 1961-2009 och för 19 rika länder: Australien, Österrike, Belgien, Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Island, Irland, Italien, Japan, Nederländerna, Norge, Nya Zeeland, Spanien, Sverige, Storbritannien, USA. Tyvärr sträcker den sig bara tillbaka till 1987 för Sverige, 1980 för Spanien, 1970 för Nya Zeeland, osv.

Jag resonerar så här: statsobligationsräntan bör påverkas av åtminstone tre fundamentala indikatorer på statens ekonomiska situation
  • den totala (brutto-)statsskulden, som % av BNP: ett tydligt mått på hur mycket staten behöver betala tillbaka på sikt
  • totala statsutgifter, som % av BNP: en lite annorlunda variant av den statsskulden
  • budgetunderskottet: den kortsiktiga indikatorn på hur statsfinanserna mår
Jag tänker mig också att högre BNP-tillväxt bör vara en indikator på att landets ekonomi är på väg åt rätt håll, vilket kommer stärka statsfinanserna, vilket borde ha en negativ effekt på statsobligationsräntorna. Jag har också med inflationen som kontrollvariabel, eftersom inflationen påverkar nominalräntan.

Jag har kört fem olika fixed effects-regressioner och resultaten syns i tabellen nedan. De tre första använder årsdummies medan modell 4 och 5 inte gör det. I övrigt är skillnaden mellan modellerna bara huruvida statsskuld eller statsutgifter, eller båda, är med.


Problemet med att ha med både statsskuld och statsutgifter är, som vi ser i plotten nedan, att de är starkt korrelerade. Vi ser också att modell 1, med båda inkluderade, inte har högre adj r2 än vad modell 2 och 3 har.

Resultaten är rätt konstiga, tycker jag själv. BNP-tillväxt är bara signifikant en gång, och då (modell 4) i "fel" riktning, och det samma gäller för budgetunderskottet som borde ha en positiv effekt på räntan, alltså höja den) men den enda gång som den är signifikant (modell 5) har en negativ effekt! Vad gäller de två viktiga variablerna statsskuld och statsutgifter så kan jag tycka att statsskuld är ett mycket bättre mått på hur prekärt läget är, men trots det är den bara signifikant i en (modell 5) av tre modeller där den är med; den teoretiskt sett sämre indikatorn statsutgifter är däremot signifikant i alla tre modeller. Båda dessa har i alla fall effekter med "rätt" tecken.

En viktig anledning till statsskuldens konstiga resultat är nog Japan, ett land som ständigt har låga statsobligationsräntor trots att statsskuldens storlek varierat rejält (mest ökat) över tid. Vi ser i plotten nedan att Japan har extremt hög statsskuld under flera år:


Utan Japan skulle vi få mer av den väntade positiva korrelationen mellan statsskuld och statsräntor.

Så till huvudvariabeln, andelen vänstersäten i regeringen. I alla tre modeller som inkluderar års-dummies så är vänstervariabeln signifikant och har "rätt" tecken, d v s att fler vänsterpolitiker i regeringen ger högre statsobligationsräntor, givet nivåer på statsskuld, budgetunderskott m m. Effekten är dock mycket liten.

Som jag noterat ovan så hemsöks ränte-datasetet som jag använt av oregelbundna längder på lands-serierna. För att testa om resultaten håller även med statistik som går längre tillbaka för en del länder så testar jag med ränte-data som jag själv har plockat fram gamla nr av OECD-publikationen Main Economic Indicators. Det är för samma 19 länder, och serierna tar alla slut 2003. De börjar vid olika tidpunkter; serierna för Danmark, Norge och Sverige är mycket längre (tillbaka till 1968) än de som använts ovan, men t ex Frankrike och Österrike har i gengäld mycket kortare serier. För de år där båda dataseten har siffror så sammanfaller de i väldigt hög grad: korrelationen är 0,96. N sjunker från 531-555 ovan till 430-439. Modellerna 2 och 3 ur tabellen ovan replikeras nedan med det andra måttet på den beroende variabeln, som modell 6 och 7:


Statsskulden är inte heller nu signifikant, medan statsutgifter också här är signifikant och med "rätt" tecken. Också vänsterregering behåller såväl tecken och signifikans som magnitud: klena 0,01, alltså att en procent större andel vänsterpolitiker i regeringen ger 0,01 procent högre ränta på de 10-åriga statsobligationerna. Ett skifte från ett läge med ingen vänsterpolitiker i regeringen alls till en hel-röd regering skulle således ge 1 procentenhets högre ränta på de 10-åriga statsobligationerna.


Referens
Robert L Perry och John D Robertson, "Political Markets, Bond Markets, and the Effects of Uncertainty: A Cross-National Analysis", International Studies Quarterly, 1998

Uppdatering 7 maj
En heterodox ekonomibloggare skriver op-ed i FT idag:
"The great bond vigilante myth has been exposed. The idea that bond investors will revolt against any nation with high sovereign debt has been shown to be incorrect. And a funny thing has happened as the US, the UK and Japan have continued to accumulate higher levels of government debt – their bond yields have remained low. The reason for this lies in the importance of being a currency issuer rather than a currency user. A currency user can always “run out of money” whereas a currency issuer always has access to a printing press. So being an autonomous currency issuer has proved to be a beneficial monetary structure throughout the crisis" 
Cullen Roche, "A new way of thinking about the global machine", FT 6 maj

John Plender:
"Does the relatively calm bond market response to François Hollande’s victory in the French presidential election mean that even bond vigilantes have come round to the idea that more growth and less austerity in the eurozone might be a good thing? Certainly there have been signs recently that investors have lost patience with mindless austerity.
Yet as Olivier Blanchard, chief economist of the International Monetary Fund, remarks in the IMF’s latest World Economic Outlook, markets tend to want it both ways. They demand fiscal consolidation but react badly when that leads to lower economic growth."

John Plender, "Electorates cannot have it both ways", FT 8 maj

En hedgefondman skriver i FT idag om att investera long/short i bland annat statsobligationer, och har detta att säga om USA:s statsräntor efter 1984:
"I have always been fascinated by that second rout in US Treasuries in 1984, long after the inflation of the 1970s was met head on by Paul Volcker’s monetary vice and a deep recession. How could 10-year Treasury yields have soared back to 14 per cent and how could so many investment veterans have been convinced that a second even more virulent inflation wave was to hit the global economy?
Psychologists tell us the explanation is embedded deep in the mind. They refer to the 'availability heuristic'. Goaded by the proximity to the last dramatic event, investors overreacted to the news that the US economy was pulling out of recession in 1984. They saw high inflation where there was none."
Hugh Hendry, "Hedge funds head for big banana skin", FT 10 maj

Peter Tasker skriver om Japans bisarrt låga statsobligationsräntor - de har en brutto-statsskuld på med än 100 procent av BNP men 10-åriga statsräntor är 0,85 procent!
Tasker, "The fish that can save Japan's economy", FT 14 may

"The bond king" Bill Gross intervjuas i The Columbus Dispatch (!)
"Q: What do you make of the backlash in Europe against deep spending cuts? They were supposed to lure investors like you into buying government bonds from Greece, Portugal, Spain and the like. It doesn’t seem to be working.
A: We do look at the debt levels. It matters. But a bond investor has to look at economic growth, too. If a country can’t grow its way out of its predicament, we won’t go there. That’s why we’ve stayed out of Europe for the most part.

Q: So the so-called austerity approach — tightening government budgets through spending cuts and tax increases — isn’t enough for you. A country can’t keep cutting spending and hope that prosperity eventually shows up?
A: No, that doesn’t work. Eliminating a budget deficit won’t produce growth. It really requires a delicate combination of growth and budget discipline over the longer term. Policymakers have it tough."
Matthew Craft, "Q &A: Bill Gross", A.P./The Columbus Dispatch, 13 maj

Uppdatering 8 mars 2013
Pawel Morski har en intressant diskussion av hur obligationsmarknaderna egentligen agerar, utifrån eurozonskrisen och Paul de Grauwes senaste paper. Morskis grundfråga är: vill marknaderna ha nedskärningspolitik eller inte, belönar de sådan med lägre räntor?
Morski, "Government bond markets: Unfeeling psychopaths or rational Keynesians?", 27 februari

Och Paul Krugman har en intressant ledare om att aktiemarknaden i USA gått bra under Obama och statsobligationsräntorna är låg, trots att högern varnade för att Obamas "vänsterpolitik" skulle leda till det omvända utfallet.
"“Obama’s radicalism is killing the Dow,” warned an op-ed article by Michael Boskin, an economic adviser to both Presidents Bush. “The disciplinarians of U.S. policy makers return,” declared The Wall Street Journal, warning that the “bond vigilantes” would soon push Treasury yields to destructive heights. Sure enough, this week the Dow Jones industrial average has been hitting all-time highs, while the current yield on 10-year U.S. government bonds is roughly half what it was when The Journal published that screed.
O.K., everyone makes a bad prediction now and then. But these predictions have special significance, and not just because the people who made them have had such a remarkable track record of error these past several years. No, the important point about these particular bad predictions is that they came from people who constantly invoke the potential wrath of the markets as a reason we must follow their policy advice. Don’t try to cover America’s uninsured, they told us; if you do, you will undermine business confidence and the stock market will tank. Don’t try to reform Wall Street, or even criticize its abuses; you’ll hurt the plutocrats’ feelings, and that will lead to plunging markets. Don’t try to fight unemployment with higher government spending; if you do, interest rates will skyrocket. And, of course, do slash Social Security, Medicare and Medicaid right away, or the markets will punish you for your presumption." 
Paul Krugman, "The Market Speaks", New York Times 7 mars

Inga kommentarer: