fredag 1 juni 2012

Är effekten av en fallande löneandel expansiv eller kontraktiv?

I keynesiansk teoribildning är löner inte bara kostnader för företagen, vilket gör att lägre löner kan leda till mer investeringar och mer jobbskapande, utan också den viktigaste källan till efterfrågan i ekonomin: arbetare konsumerar i högre grad än kapitalister och sparar mindre [1], och lägre löner kan därför leda till lägre efterfrågan vilket leder till lägre kapacitetsutnyttjande vilket leder till lägre investeringstakt och tillväxt. I vilka situationer kommer då en minskning av löneandelen ha expansiva effekter på ekonomin och i vilka situationer kommer den att ha mest kontraktiva effekter?

Nationalekonomerna Stephen Marglin och Amit Bhaduri undersöker denna fråga teoretiskt och empiriskt i sitt paper "Profit Squeeze and Keynesian Theory" från 1988. Den historiska bakgrunden är inslaget av profit squeeze i 1970-talets kris i OECD-länderna, såsom diskuterad av bland andra Armstrong, Glyn och Harrison (1984), och den naturliga keynesianska frågan: om nu en ökande profitandel i sig kan vara kontraktiv, varför var ökningen av löneandelen under 70-talet kontraktiv? (s 8f)

De uppfinner begreppsparet "stagnationist regime" kontra "exhilarationist regime" för att göra en distinktion mellan ekonomiska regimer där en ökad löneandel ger högre ekonomisk aktivitet (stagnationist regime) och de där en ökad profitandel ger högre ekonomisk aktivitet (exhilarationist regime) [2]. De har ett kriterium för att avgöra empiriskt vilken typ av regim, S eller E, som en ekonomi är: vad de efter den postkeynesianska ekonomen Joan Robinson kallar "Robinsonian stability condition", givet att ett "Keynesian stability condition" håller. KSC innebär att marginalsparandet är mer känsligt än vad investeringarna är till kapacitetsutnyttjandets nivå. Detta antagande illustrerar de med figur 4, återgiven nedan:


KSC är för kort sikt; RSC är däremot en långsiktsmodell. Investeringstakten antas bestämmas av profitkvoten (s 18) och sparandet är mer responsivt än vad investeringarna är till förändringar i profitabiliteten. RSC illustreras av Marglin och Bhaduri i figur 5 nedan:


De går vidare med att diskutera vilka kombinationer av regimer som kan finnas - S och E - och hur detta hänger ihop med policy [3]. Figur 6 nedan har kapacitetsutnyttjandet (z) på x-axeln och profitandelen (π) på y-axeln, och illustrerar hur en ekonomi kan röra sig mellan olika regimer.


Just hur förhållandet mellan kapacitetsutnyttjande, profitandelars nivå och E- kontra S-regimer ser ut är dock inte Marlin och Bhaduri särskilt säkra på; de ritar också följande figur som en spekulation på hur IS-kurvan mellan de två regimerna skulle kunna se ut:


Nästa taxonomiska diskussion är en distinktion mellan konfliktregimer och kooperativa regimer [4]. Det handlar om förhållandet mellan arbetarklassen och kapitalistklassen, och Marglin och Bhaduri definierar arbetarklassens intresse som lönesumman (the wage bill) och kapitalistklassens intresse som profitkvoten (the profit rate) (s 24), och frågan är då när dessa två intressevariabler rör sig med respektive mot varandra? Även om löneandelen och profitandelen per definition rör sig mot varandra, så är ju detta inte fallet med profitkvoten: man kan ha hög profitkvot med hög löneandel, som under 1960-talet i Väst. Marglin och Bhaduri förklarar relationen mellan S-E-regim-distinktionen och kooperativ-konflikt-distinktionen:
"A flat and downward sloping [IS] schedule -- the intersection of cooperative and stagnationist regimes -- describes a wage-led growth regime, a result which follows immediately from the definition of wage-led growth as one in which a higher wage share is associated with a higher rate of accumulation. In a world where accumulation depends on profits, this requires a higher rate of profit. Such a conjuncture is at once stagnationist (since under present assumptions the only way a higher wage share can induce a higher share of profit is by increasing the rate of capacity utilization) and cooperative (since the wage share and the profit rate move together). Every other combination of elasticity and slope corresponds to profit-led growth." (s 26)
Liksom med den förra dikotomin så säger Marglin och Bhaduri här rakt ut att de inte riktigt vet vilka ekonomier som passat in på vilken typ av regim när, men de ger lite spekulation. 1970-talets profit squeeze, säger de, såg fallande profitandel samtidigt med fallande profitkvot, vilket innebär att tillväxtregimerna i OECD-länderna då inte var lönedrivna, alternativt att de var stagnationist men conflictual (s 27). M och B hävdar att regimerna antagligen var stagnationist-conflictual, och att politiker som Thatcher valde att satsa på att gå över till exhilarationist-regimer.

De berättar historien ungefär så här. Under 1950- och 60-talen rådde stagnationist-cooperative regimes. I slutet av 60-talet genomfördes dock ytterligt stora lönehöjningar som skapade lite oro om framtida profitkvoter, och en antydan till övergång till en konfliktuell regim (s 30). I början av 1970-talet tillkom kraftiga prisökningar på energi vilket minskade kapital-output-ration vid fullt kapacitetsutnyttjande, och den ekonomiska politikens efterfrågestimulerande tonades ner (s 31). Keynesianismen och den kooperativa regimen föll offer för hård kritik, och modellskiften inträffade. Eller, om detta skifte är Marglin och Bhaduris essä rumphuggen och otydlig, men jag gissar att det är vad de implicerar.

I slutsatserna pekar de på distinktionen mellan en liten öppen ekonomi där löner som kostnad kanske spelar större roll än löner som källa till efterfrågan och en lönedriven tillväxtregim därför är svår att skapa, och större ekonomier som USA eller EG där hemmamarknaden är viktigare och en lönedriven tillväxtregim därför funkar (s 33). De går också in på vänsterns vägval här och sammanfattar sin position som:
"in our view the essential elements of any left alternative to mainstream policies for restoring growth are (1) to recognize the present need for profitability, (2) to recognize the ultimate desirability of making accumulation independent of profitability, and (3) to provide a bridge from here to there." (s 35)
De konstaterar att Meidnerplanen - löntagarfonderna - var ett program just för punkt 2 men uttrycker skepsis (inte utvecklad närmare) mot just den planen.

Fotnoter 
[1] Ur Marglin och Bhaduris fotnot 3, s 6: "It is necessary to assume that the propensity to save out of profits exceeds the propensity to save out of wages. If the propensity to save is assumed to be uniform across income classes, as is standard in elementary texts, it is difficult to produce the downward sloping IS schedule on which the stagnationist model relies."
[2] "A stagnationist regime, one in which (by definition) a lower profit share is associated with a higher level of economic activity, is characterized by a downward sloping IS schedule /.../
In exhilarationist regimes, a higher profit share goes along with a higher level of activity: the IS curve has a positive slope" (s 16)
[3] "The program of Margaret Thatcher, which is usually justified in terms of one version or another of neoclassical theory, also makes logical sense as an attempt to move the British economy from a stagnationist regime to an exhilarationist one." (s 23). Jfr detta blogginlägg av Chris Dillow.
[4] "the distinction between cooperative and conflictual regimes refers to the elasticity of the IS schedule. By contrast, the distinction between stagnationist and exhilarationist regimes refers to the slope of the IS schedule."(s 26)


Referenser
Philip Armstrong, Andrew Glyn och John Harrison, Capitalism Since World War II (Fontana, 1984)
Stephen Marglin och Amit Bhaduri, "Profit Squeeze and Keynesian Theory", WIDER Working Paper 39, April 1988 (World Institute for Development Economics Research of the United Nations University)

Inga kommentarer: