Frikoppling mellan BNP-utvecklingen och medianlönernas utveckling?

Det finns många intressanta sätt att mäta inkomstfördelningen på. Här på bloggen har jag diskuterat den personliga inkomstfördelningen, fördelningen mellan personer oavsett vilken typ av inkomst det är (Volscho och Kelly 2011, Waldenström 2012,) såväl som den funktionella inkomstfördelningen, fördelningen mellan arbetsinkomster och kapitalinkomster (Blanchard 1997, Fichtenbaum 2009, Milberg och Winkler 2010, Svanlund 2010, Schneider 2012,). Jag har diskuterat social rörlighet och "jämlika möjligheter" (Dunzlaff et al 2010), såväl som förhållandet mellan löneutrymme och löneutveckling (Eichengreen och Vazquez 1999, Molinder 2012) och lönefördelningen (Western och Rosenfeld 2011).

Ett angreppssätt som jag ägnat väldigt lite uppmärksamhet är dock att kolla direkt på löneutvecklingen för t ex medianlöntagaren och relatera detta till BNP-tillväxten för att se hur stor del av den växande kakan som tillfaller just medianlöntagaren. Forskningen om löneutrymme och löneåterhållsamhetsstrategier (Eichengreen och Vazquez, Molinder, Hatton och Boyer 2005, Johnston och Hancké 2009, Baccaro och Simoni 2010, Traxler och Brandl 2010, etc) är förvisso relaterad, liksom forskningen om huruvida EMU har pressat ner löneökningarna (Alesina et al 2010, Mikosch och Sturm 2012). Den litteraturen brukar dock använda genomsnittliga löneökningar, sett över hela löntagarkollektivet i hela ekonomin eller per sektor, som variabeln i fokus och beroende variabel. (Det gör även Western och Healy 1997 som kollar på industrilönernas sjunkande ökningstakt.) Den litteratur som jag funderar på nu är den som istället relaterar medianlöntagaren till den totala tillväxten. Så gör Jess Bailey, Joe Coward och Matthew Whitaker i sin rapport "Painful separation" från förra året. De kollar på förhållandet mellan BNP-tillväxt och medianlöntagarens löneökningar sedan 1970-talet, och kallar detta förhållande för "the relation between the pay of ordinary workers and general economic performance" (s 2).

Detta förhållande är inte alldeles enkelt, utan analysen för att begripa det måste göras i flera steg, vilket påvisas i figuren nedan.

 

Det första steget i fördelningen av "kakan" är alltså uppdelningen mellan arbetsinkomst och kapitalinkomst, den sk funktionella inkomstfördelningen. För att sedan kunna kolla på medianlöntagarens lön och relatera den till den hela kakan måste man också beakta att "arbetets andel" uppdelas på (a) lön och (b) förmåner som inte är lön: försäkringar, friskvårdspengar etc. Den senare delen har ökat i betydelse de senaste decennierna, vilket faktiskt gör medianlönens utveckling lite vansklig som indikator på medianlöntagarens välmåendes utveckling. Det tredje analytiska steget är att lönekakan - den del av den stora kakan som är kvar när kapitalet fått sitt och löntagarförmåner som inte är lön har fått sitt - också måste uppdelas på de många löntagarna, som t ex kan indelas i höginkomsttagare, mellaninkomsttagare och låginkomsttagare. Figuren ovan och de komplikationer som den innebär för användandet av medianlönen som indikator på "vanligt folks" välmående, är väl värda att behålla i bakhuvudet under läsningen av Bailey et als rapport.

För rapporten ger en del slående resultat. Tabellen nedan redovisar för de tio länderna i studien per decennium snittet för årlig tillväxt i (a) BNP och (b) medianlönen, och visar att det verkligen verkar föreligga en frikoppling mellan den stora kakans tillväxt och medianarbetarens lönetillväxt.

Vi ser att i USA har under varje decennium sedan 1970-talet medianlönen vuxit mindre än 75 procent (rosa ruta) av vad BNP vuxit; faktum är att både på 1970-talet och 1980-talet växte medianlönen med mindre än 50 procent (grön ruta) av BNP-tillväxten. I Australien har under tre av fyra decennier medianlönen vuxit mindre än 50 procent av BNP-tillväxten, och i Kanada gäller detta för båda decennierna som Bailey et al har data för. Dessa tre länder har Bailey et al därför sorterat in som gruppen med "kronisk" frikoppling mellan BNP-tillväxt och medianlön. I Frankrike, Storbritannien och Tyskland syns däremot ingen konsekvent frikoppling, även om det verkar ha skett en under det senaste decenniet. Denna grupp kallar Bailey et al för "akut". Slutligen har fyra länder svagare tecken på frikoppling: Japan (som dock haft mycket låg BNP-tillväxt de senaste två decennierna, vilket gör landet speciellt), Finland, Danmark och Sverige. Denna grupp benämns "mild".

Den frikoppling som syns i tabellen blir än tydligare i denna välbekanta bild över utvecklingen i USA:

Den US-amerikanska bilden är dock inte allmängiltig. För Sverige har Bailey et al bara data tillbaka till 1995, men där går BNP-tillväxten och medianlönen i takt och för Danmark ser utvecklingen ut så här:

Det är som sagt också värt att hålla i åtanke det speciella med att kolla på medianlönen som indikator på "vanligt folks" materiella välmående. Bailey et al visar att i Frankrike så har det inte gått särskilt bra för medianlöntagarna, men det beror inte som i USA och Storbritannien på att topplöntagarna har dragit ifrån eller som i Tyskland på 2000-talet på en fallande löneandel (s 29). Istället beror det på att låginkomsttagarna haft så höga löneökningar! Detta förklarar de med en inflationsindexerad minimilön och 90 procents kollektivavtalstäckningsgrad, att jämföra med Tyskland där täckningsgraden föll från 87 procent 1995 till 73 procent 2004 (s 30). Dustmann, Ludsteck och Schönberg  (2007) hävdar att detta fall förklarar mer än en fjärdedel av den bottendrivna ojämlikhetsökningen i Tyskland under perioden.

Bailey, Coward och Whittaker visar också (s 15) att lönernas andel av anställdas totala kompensation minskat i nio av tio länder sedan 1970-talet (faktum är att Sverige är det enda undantaget). Återigen tycker jag att detta komplicerar deras resultat. Om man vill ha medianlöneutvecklingen-till-BNP-utvecklingen som en indikator på materiallt välmående för medianlöntagaren, borde man då inte helt enkelt strunta i att räkna bort anställningsförmånerna som inte är lön? Är inte den totala ersättningen en bättre indikator?

Referenser
Jess Bailey, Joe Coward och Matthew Whittaker, "Painful separation: An international study of the weakening relationship between economic growth and the pay of ordinary workers", Resolution Foundation, oktober 2011.
Christian Dustmann, Johannes Ludsteck och Uta Schönberg, "Revisiting the German wage structure" (pdf), IZA Discussion Paper, 2010.

Fotnot
En sidoanmärkning är att Bailey et al ser "declining bargaining power of workers" som en förklaring till ökad löneojämlikhet och fallande löneandel i Sverige. Det enda exempel som de tar på detta är att arbetsgivarna sa upp de centraliserade löneförhandlingarna, varpå 1992 års Rehnbergkommission innebar "lowering wage levels in part to enable Swedish exports to become competitive" (s 31).