torsdag 13 juni 2013

Effekter av och orsaker till centraliserad lönebildning

Ifall lönebildningen är centraliserad, decentraliserad eller något däremellan är en av de stora frågorna i den jämförande politiska ekonomin. Forskningen om effekter av centralisering är stor, med fokus på utfallsvariabler som löneåterhållsamhet, löneskillnader, inflation och arbetslöshet. De senaste åren har också ett par papers ägnats åt orsaker till centralisering (och decentralisering, som hände senare men utforskades tidigare, i realtid). Detta blogginlägg ger en översikt över ett par viktiga papers i dessa frågor.


Wallerstein 1990
Walllersteins abstract är väldigt tydligt och bra så jag citerar det i sin helhet:
"The literature on corporatism has presented much evidence associating highly centralized systems of collective bargaining with wage restraint and relatively successful macroeconomic perfor- mance. In addition, centralized bargaining is associated with relatively small wage differentials. This paper presents a model of the impact of centralized wage setting on both real wages and relative wages. The central assumption is that the centralization of wage setting at the national level unites unions who are complements in production. Since a wage increase for one group of workers negatively affects the welfare of other workers who are complements in production, centralized wage setters choose wages below the equilibrium of decentralized wage setting. It is also shown that if the union confederation maximizes a utilitarian welfare function with equal weights, centralized wage setting decreases wage dispersion. While low-paid workers clearly gain from centralized bargaining, high-paid workers may prefer that bargaining be decentralized."
Wallerstein börjar sin artikel med att konstatera att på senare år en stor forskningslitteratur ägnat sig åt korporatistiska system för intresserepresentation och centraliserade system för kollektivavtal. Forskningen associerar dessa två faktorer med vad David Cameron (1984) kallade "labour quiescence", som i Camerons definition är kombinationen av löneåterhållsamhet och låg strejkfrekvens. (Google översätter "quiescence" som "stillhet".) Denna "arbetarklasstillhet" menas  nästa steg leda till bra ekonomisk utveckling ("performance"), i bemärkelsen låg inflation och arbetslöshet, höga investeringskvoter, och en mindre markant nersaktning av tillväxten efter 70-talets oljekriser.

Samarbete mellan fack och regeringar för att hålla tillbaka löneökningarna är ett centralt tema i forskningen om korporatism i Västeuropa, konstaterar Wallerstein. Gerhard Lehmbruch (1977) skrev i en av de första studierna att "incomes policies appear to constitute a core domain of liberal corporatism", och Leo Panitch (1977) argumenterade att i de flesta korporatistiska samhällen så har policies "designed to abate the wage pressure of trade unions was the frontpiece of corporatist development". Studier av flera länder av Bruce Header (1970) och Gary Marks (1986) har visat att facklig centralisering (ett mångtydigt begrepp som här inte vidare definieras av W) är nära korrelerad med frivillig inkomstpolitik. På senare tid, säger han, har också nationalekonomer intresserade av divergerande ekonomiska utvecklingar efter oljekriserna intresserat sig för frågan. Bruno och Sachs (1985) betonar betydelsen av reallöneåterhållsamhet ("real wage moderation") för låg inflation och arbetslöshet efter en utbudschock, och vikten av korporatistiska institutioner för att "moderate" (svensk översättning?) fackens lönekrav. Också McCallum (1986) och Bean, Layard och Nickell (1986) visar att korporatism eller centraliserade förhandlingar är associerade med mindre ökningar av arbetslösheten eller bättre trade-offs mellan arbetslöshet och inflation. Calmfors och Driffill (1988) menade i debatt med dessa studier att relationen mellan centralisering och performance var U-formad snarare än linjär, men W menar att C och D:s resultat starkt påverkades av två outliers, Japan och Schweiz. Lange och Garrett (1985), Garrett och Lange (1986) och Hicks (1988) har dock nått liknande resultat i en annan mer statsvetenskaplig litteratur, att BNP-tillväxten minskat minst i två grupper av länder: de med en kombination av korporatistiska institutioner och vänsterregering, eller de länderna som inte har något av de två sakerna. De empiriska resultaten från all denna forskning är dock kontroversiella, menar W. Konventionell ekonomisk teori skulle säga att decentraliserade förhandlingar, mer marknadsnära, skulle vara bättre för den ekonomiska utvecklingen. Vidare så visar forskning från Norge och Sverige (Ahlén 1989, Swenson 1989) att minskningen av lönespridningen som centraliseringen av lönebildningen tycks implicera, missnöje med systemet bland de högbetalda*.

Vad Wallersteins paper bidrar med är en teoretisk modell för effekten av centraliserad lönebildning på löneåterhållsamhet och minskad lönespridning. Han konstaterar helt korrekt att de empiriska studierna bygger på observationer från en liten grupp rika länder (säg 10-20 länder) och att det därför är vanskligt att dra säkra empiriska slutsatser, med tanke på att många faktorer påverkar de intressanta utfallsvariablerna (s 984).  Wallerstein var en teoretiskt, formalistiskt lagd forskare; inte för intet hade denne marxistiske statsvetare en PhD i nationalekonomi från University of Chicago. Själv hade jag nog gått åt ett helt annat håll research design-mässigt från konstaterandet just att slutsatserna från de ekonometriska studierna om tillväxt och korporatism är skakiga eftersom det finns så få länder att studera. Jag hade nog gått åt fallstudiehållet istället.

Innan han redovisar sin modell går Wallerstein igenom en rad teoretiska argument om fackföreningars förhandlingar. Frank (1985) och Blinder (1985) har kontroversiellt hävdat att arbetare bryr sig om relativlöner och inte bara reallöner. Strand (1987) och Calmfors och Driffill (1988) fokuserar på löneförhandlingarnas effekter på inflationen. Enligt C och D så påverkar prishöjningar i en sektor, orsakade av lönehöjningar, arbetare i andra branscher på två sätt. Den första effekten är att sänka reallönerna. Den andra är att öka efterfrågan på varor som är substitut i konsumtionen. Facken i de sektorer som producerar substituten kan få högre löner genom att efterfrågan på dessa produkter ökar. Effekterna är motsatta, och man kan inte avgöra huruvida de totala effekterna på löneökningarna av centralisering kommer vara positiva eller negativa utan att veta elasticiteten mellan varorna och skillnader i konsumtionsmönster för arbetare i olika fackförbund/sektorer (985). C och D menar att en rörelse från mellancentraliserade förhandlingar till centraliserade sänker lönekraven eftersom den för samman arbetargrupper som inte producerar nära substitut. Holden och Raum (1989) fokuserar däremot på a-kassans finansisering och att fackmedlemmar i en bransch bara betalar en liten andel av kostnaderna för de som förlorat sina jobb på grund av för höga löneökningar. Till slut så diskuterar Wallerstein den teoretiska koppling som han själv är mest intresserad av, hur olika fackförening interagerar i produktionsprocessen och lönebildningen. Här utgår han ifrån Andrew Oswalds (1979) enkla modell av lönesättning med två fack, och Horn och Wolinskys (1988) utveckling utifrån frågan om huruvida arbetarna är substitut eller komplement i produktionen. Enligt H och W så blir fackens strejkvapen starkare om de enar sig med arbetarna som är substitut men håller sig separata från de arbetare som är komplement (s 987).

Wallerstein bygger en rational choice-modell av lönesättning. Denna bygger på starka, orealistiska antaganden. För det första, att facken har makt att sätta löner som de vill. För det andra, att arbetare är starka komplement, att det inte finns substitution varken mellan olika arbetargrupper eller mellan arbete och kapital (s 988). Det finns i modellen två fackförbund och så en motpart i form av aktieägare. Modellen är så sett i Lancasters (1973) anda, som ett dynamiskt spel med två parter. Den avviker från Lancasters modell och Pohjolas (1984) utveckling av densamma på tre sätt: (1) facken ses som den dominanta parten, (2) tidshorisonten är oändlig istället för att varje period ses som den sista av aktörerna som i Lancasters modell, och (3) aktörerna ses som risk-averse istället för riskneutrala (s 990).

Wallerstein utforskar teoretiskt inte bara de två polära situationerna med full centralisering eller full decentralisering. Efter ett tag (s 995) går han också in på situationen med decentralisering men löneledarskap ("wage leadership"). Med referens till Swenson (1989) så konstaterar han att i Sverige på 1970-talet så införde tjänstamannafacken förtjänstutvecklingsgarantier i sina avtal, klausuler som garanterade att deras löneökningar skulle hålla takten med arbetarnas (s 995). Enligt modellen blir löneökningarna högre och den ekonomiska utvecklingen sämre i denna situation (s 996).

I sina slutsatser så säger W att löneökningarna blir lägre med centraliserade förhandlingar (i en situation med komplementära arbetare):
"When workers, organized in separate unions, are complements in produc- tion, a wage increase obtained by any single union reduces shareholders' optimal level of investment. The consequence is a lower rate of growth of wages for all unions, not just the union that raised wages. Decentralized wage setters ignore this negative externality. Centralized wage setters who internalize the effect of wage increases on all union members (but not shareholders) demand less in ag- gregate. Decentralized wage setting is inefficient in the sense that the total wage share with centralized wage setting could be divided among the unions in such a way that members of all unions, as well as shareholders, are better off." (s 996)
Han menar dock inte att centralisering är nödvändig för löneåterhållsamhet, även om den gör den mer sannolik.


Flanagan 1999
Robert Flanagan var redan 1999 en av veteranerna i forskningen om kollektivavtalssystem och ekonomisk performance, med bland annat klassikern Flanagan Ulman och Soskice (1983) bakom sig, så det är inte förvånande att Journal of Economic Literature bad just honom att skriva denna översikt över effekter av kollektivavtalssystem på makroekonomiska utfall som inflation, arbetslöshet och reallöner. Flanagan konstaterar luttrat redan i introduktionen att "most of the initial correlations have turned out to be remarkably fragile" (1150, jfr 1164).

På vänster sida, så att säga, har Flanagan dimensionerna av kollektivavtalssystemet: facklig anslutningsgrad, kollektivavtalens täckningsgrad, huvudsaklig förhandlingsnivå (3-stegsskala: lokal, sektor, nationell), förhandlingskoordination (3stegsskala från låg till hög grad av koordination), konfederationsinblandning (8-stegsskala från 1 där konfederationen inte alls är inblandad i lönebildningen till 8 med centrala avtal med fredsplikt), regeringsinblandning (12-stegsskala från 1 med ingen inblandning till 12 som är lönefrysning), och företagsråd. För alla dessa indikatorer redovisar Flanagan i en tabell siffror för 17 länder för år 1980 och för mitten av 1990-talet (s 1152f).

Nästa sektion av artikeln handlar om teorierna. Den första hypotesen som Flanagan diskuterar är "korporatismhypotesen", som han presenterar här:
"An early perspective on the links between institutions and macroeconomic outcomes came from political scientists who argued that "corporatist" institutional arrangements, which facilitate bargaining between labor, management, and the government, produce lower inflation and unemployment. Such institutional arrangements purportedly produce implicit or explicit "social contracts" in which unions restrain wage demands in exchange for policy concessions from the government." (1155)
Exakt vad korporatismen är varierar lite mellan olika forskare -- Flanagan tar upp Lehmbruch (1984), Schmitter (1981) och Crouch (1985) som exempel på korporatismhypotesen. Flanagan menar att de kausala länkarna i denna teori är otydliga, vilket han förklarar med att forskarna som uppfann den från början inte var intresserade just av hur korporatism påverkar ekonomisk performance, utan av intressegruppers inblandning i politiken per se (s 1156). Flanagan verkar i allmänhet rätt kritisk till denna litteratur -- han är också nationalekonom, inte statsvetare eller sociolog och kritiserar dem för att inte ha formaliserat sin teori tillräckligt mycket. Tarantilli (1986) körde regressioner med "misery index" -- kombinationen av arbetslöshet och inflation -- som beroende variabel och korporatismindex på vänster sida. Bruno och Sachs (1985) använde ett korporatismindex från Crouch för att förklara samma sak. Korrelationerna varierar över tid och varierar starkt beroende på precis definition av korporatism och inklusion eller exklusion av vissa länder. Flanagans dom är hård: "Clearly, the notion of corporatism suffers from uncertain theoretical foundations and a lack of attention to the micro-foundations of the economic and social processes that purportedly produce superior economic outcomes. Empirical support for the hypothesis is equally shaky. These significant deficiencies notwithstanding, reformulations of the hypothesis focusing on complementarities between specific government and labor market institutions may have promise, as discussed further in section 6." (s 1157)

Nästa litteratur är nationalekonomisk, inte statsvetenskaplig, och handlar om förhandlingsstrukturer mellan arbetsgivare och fack; regeringen försvinner ut ur bilden (1157). Denna typ av litteratur finns det översikt över i Calmfors (1993) och Moene, Wallerstein och Hoel (1993). I dessa modeller -- typiskt med antaganden om stängda helt fackligt anslutna ekonomier, etc -- visade man i allmänhet att högre avtalstäckningsgrad skulle ge bättre performance, eftersom att facken då inte skulle externalisera kostnader utan skulle vara mer ansvarsfulla. Utöver externaliteter är förhandlingsmakt en annan faktor, som kommer in i analysen genom kopplingen mellan reallön och sysselsättning; facket är starkare när efterfrågan på facklig arbetskraft är mindre elastisk till priset. Calmfors och Driffill (1987) kombinerade externalitets- och förhandlingsmaktargumenten i sin puckelformshypotes. Denna modell bygger på att nominallöneökningar har olika effekter på reallönerna (som är en del av fackets nyttofunktion) och produktlönerna (som påverkar företagets anställningsbeslut) (s 1158). Två linjer och kritik har kommit med C-D-hypotesen. Ett, att den inte skulle hålla när man droppar (de orealistiska) antagandena om en stängd ekonomi med 100 procent kollektivavtalstäckningsgrad. Flanagan har en rejäl diskussion av detta -- den är inte lång, men välskriven -- och det här tycker jag är särskilt intressant:
"the incentives for wage restraint are weaker under centralized bargaining in an open than in a closed economy. Even if all employers attempt to pass on the wage increase, the weight of import prices will keep the increase in consumption prices below the increase in producer prices. Therefore, the real consumption wage will rise despite little or no increase in the real product wage and hence little or no employment reduction. The important conclusion from this analysis is that with economic integration, economic performance becomes more or less independent of bargaining structure (Jean-Pierre Danthine and Jennifer Hunt 1994)."
Den andra stora kritiken mot puckelhypotesen är att det inte är täckningsgraden utan koordinationen i lönebildningen som är central (Soskice 1990). Flanagan påpekar som sagt att regeringar inte spelar någon större roll i de här nationalekonomiska modellerna, till skillnad från i neokorporatismlitteraturen. Ett undantag är skandinaviska studier, och detta är väldigt intressant:
"One way in which (usually leftof-center) governments may appeal to labor constituencies is by increasing public employment to offset disturbances that drive employment below a target level. Such accommodation policies effectively lower the elasticity of labor demand facing a centralized union, inducing a higher real wage in equilibrium (Calmfors 1982; Calmfors and Horn 1985). The effect of bargaining structure on real wages is thus contingent on government policy, but in a way that is the reverse of the corporatist arguments advanced earlier. These models also rationalize the long-term growth of public employment in such countries and the resort to devaluations rather than politically costly nonaccommodation policies." (s 1160)
Kursiveringen är viktig: i korporatismlitteraturen är det vanliga antagandet att starka fack och vänsterpartier ger lägre löneökningar än annars; i denna skandinaviska nationalekonomiska diskussion är antagandet det motsatta (jfr s 1171). Liksom för neokorporatismlitteraturen är de empiriska resultaten svajiga. Bruno och Sachs (1985) menade att länder med mer centraliserade löneförhandlingar hade mer reallöneåterhållsamhet och därför bättre sysselsättningsutveckling. OECD (1997) kollade däremot på förhandlingscentralisering eller -koordinering 1980, 1990 och 1994 och relaterade till inflation, arbetslöshet m m, och kom fram till att det fanns en signifikant negativ korrelation mellan centralisering och sysselsättningen år 1994. Vilket ju är ett resultat som kan få en att ta sig för pannan, om man vet att Finland och Sverige båda hade djupa kriser då och båda är länder med traditionellt centraliserade lönebildningssystem; att forskare kan ha så dålig distans till vilka år och länder de kollar på i sin nuvarande studier, och ändå hela tiden frestas att dra alldeles för stora slutsatser utifrån sitt sample, fascinerar och skrämmer mig. Medan de två nu nämnda studierna arbetar med den linjära hypotesen menade Calmfors och Driffill (1987) att puckelhypotesen fick stöd. De fick empirisk kritik minst på två grunder: OECD (1988) visade att resultaten inte var robusta för små ändringar i period, och Soskice (1991) menade att C och D:s kodning för Schweiz och Japan var inkorrekta och att resultaten med korrekt kodning gav stöd för den linjära hypotesen istället (s 1161). Också OECD (1997) hittade inte stöd för C och D:s hypotes, för 1990-talet. Flanagan menar att ett mer robust sätt att testa de här frågorna empiriskt är strukturella modeller med löne- och prisbildning. Layard Nickell och Jackman (1991) gör detta för en studie av 19 länder 1983-88. Jag kan tycka att oavsett hur häftig ens modell är möjligheten att dra allmänna slutsatser om lönebildning från en studie som bara innefattar åren 1983 till 1988 lika med noll; 1983-88 var en speciell period (alla perioder är speciella!) och det förvånar mig inte alls att Forslund och Krueger (1994) gjorde om modellen med 90-talsdata och fick motsatta resultat (...).

Den tredje teoretiska litteratur som Flanagan tar upp handlar om "bargaining synchronization" och längden på kollektiavtalen. John Taylor (1980) och Jackman (1985) är två exempel.

En fjärde litteratur handlar om lönekompression, och här är resultaten mer robusta: mer centraliserad lönebildning är associerad med mindre lönespridning. I en fotnot tar Flanagan Sveriges centralisering av avtalssystemet på 50-talet som ett exempel på avsikter att hålla tillbaka lönerna på toppen och öka de lägst avlönades inkomster (1163n).

Efter genomgången av teorierna går Flanagan vidare med specifikationsfrågor. Hans första argument är att en del av denna litteratur har blivit för uteslutande institutionalistisk: kollar på effekter av institutioner, men utan att kontrollera för viktiga makroekonomiska variabler som aggregerad efterfrågan och statens ekonomiska politik (1165). Hans andra argument är att litteraturen överskattar fackens betydelse både genom att utgå från modeller av stängda ekonomier, där facket har relativt bra kontroll över produktmarknaderna, och genom att ignorera förekomsten av en "nonunion sector". Från dessa allmänna argument går han vidare med att diskutera specifika variabler. Den första är facklig anslutningsgrad som är en variabel som jag är väldigt intresserad av, och därför citerar jag också denna kritik:
"As measures of the economic strength of labor organizations, union density and coverage rates share the interpretive problem confronting concentration ratios as measures of industry power-they do not capture the economic determinants of market power. For some countries (e.g., Canada, New Zealand, the United Kingdom, and the United States), union bargaining power may be constrained by a significant nonunion sector in which pay and benefits tend to be determined by market forces. In countries with a significant external sector, world prices tend to provide a similar constraint. The wage pressure associated with a given union density rate may depend on the distribution of membership between the exposed (export) and sheltered (domestic) sectors of the economy. Crouch (1990) offers the hypothesis that labor movements dominated by exposed-sector unions produce less wage pressure, for example. More generally, union wage effects depend on the number of competitors in the relevant product markets (Mark Stewart 1990)." (1166)
Nästa variabel som diskuteras är förhandlingsstruktur. En svidande kritik här av existerande operationalkiseringar kommer i en fotnot: "After observing that the widely used Calmfors and Driffil ranking assigns the same ranking distance between Canada and the United States (1 and 2) and France and New Zealand (7 and 8), one economist inquired "In what sense is this meaningful when the collective bargaining systems of France and New Zealand are so fundamentally dissimilar while those of the U.S. and Canada overlap so much?" (Pencavel 1999)." Jo, så kan det vara när man kvantifierar svårkvantifierade fenomen; Flanagan är berömvärt noggrann här (kanske för att det är en översiktsartikel så han inte behöver göra någon egen empirisk studie!). Ännu en svårighet här är hur man ska behandla löneglidning, om man ska förutsätta att centrala förhandlare kan förutse löneglidningen, osv. Nästa variabel till rakning är "korporatism", ett mångtydigt och svårdefinierat begrepp med en uppsjö av olika index som uppger sig mäta K-fenomenet. Indexen bygger på olika kombinationer av avtalssystemsstruktur, centralisering av auktoritet inom arbetarrörelsen, centralisering mellan fackliga och arbetsgivarorganisationer,  fackligt medlemskap, konfliktlösningsprocedurer etc, med olika vikter (s 1168). Teulings och Hartog (1998 kap 1) ger en översikt över de olika indexen och visar att korrelationerna dem emellan typiskt är starka, mellan 0,7 och 0,9. De länder som det finns oenighet för är Japan, Schweiz och Nederländerna.

Nästa sektion handlar om forskningsdesign. Flanagan menar att studier sett arbetsmarknadsinstitutionerna som exogena och oföränderliga och därför accepterat att använda oföränderliga index, utan tidsseriedimensioner, medan i verkligheten institutionerna är endogena och föränderliga (1169f). Han förespråkar därför studier med starkare tidsserieinslag (inklusive time series cross section).

I sina slutsatser, som är rekommendationer för litteraturen, börjar Flanagan med att gissla neokorporatismlitteraturen för att vara för teoretiskt imprecis. Detta är ett exempel som tilltalar mig:
"A frequent corporatist theme holds that union wage restraint is more likely in economies with centralized bargaining and left-wing governments, because the latter are more likely to deliver policy outcomes preferred by labor (Crouch 1990; Garrett 1998; Paloheimo 1990). Yet, the explicit modeling of the interaction of centralized bargaining with an accommodative fiscal policy (reviewed in section 3) predicts higher, not lower, real wages. Clearly, the exact nature and consequences of government policy concessions must be modeled before the macroeconomic effects can be deduced, and the fiscal policy example cautions that governments may have few, if any, free lunches to trade for wage restraint." (s 1171)
Hall och Franzeses (1998) interaktionshypotes mellan centralisering och centralbanksoberoende får däremot tummen upp av Flanagan, som en konkretisering av teorin. Flanagan är klok som en bok och även om hans kritik är frän så är den också konstruktiv, som här när han kritiserar dåliga kvantitativa mått som inte motsvarar de fenomen som forskaren faktiskt är intresserad av:
"Many indicators of institutional structure used in the empirical research do not measure the concepts stressed by theory. Union density captures neither the scope nor the intensity of union influence and union coverage does not capture bargaining power. Indexes of corporatism obscure more information than they reveal, and should be supplanted by explicit modeling of and tests for institutional interactions.25 Finally, given the many ambiguities in measures of bargaining centralization (and the weight of the empirical evidence), measures of bargaining coordination seem preferable to measures of bargaining level." (s 1172)
Han går vidare med att konstatera att många utfall som vi är intresserade av antagligen beror på vilka kombinationer av olika institutioner som ett land uppvisar, och det slår mig att han inte gör några metodologiska rekommendationer: den designkommentaren kunde leda ut i ett förespråkande av regressionsmodeller med interaktioner och liknande, men också i förespråkande av kvalitativa fallstudier för att fånga komplexiteten.


Streeck och Kenworthy 2003
I Europa efter demokratiseringen deltog sociala organisationer direkt i policymaking -- detta är vad Schmitter (1974) och Lehmbruch (1977) etiketterade neokorporatism eller "liberal korporatism", i distinktion till den tidigare odemokratiska korporatismen á la Tysklands sena 1800-tal. Streeck och Kenworthys långa bokkapitel om neokorporatism har fem delar: (1) neokorporatismens ursprung och teoretisering i politiskt tänkande, (2) neokorporatism efter WW2, (3) distinktionen mellan korporatism och pluralism, (4) debatten om korporatism och ekonomisk utveckling (detta är den sektion som jag är intresserad av), och (5) nutida tendenser som underminerar den demokratiska korporatismen.

Om neokorporatismen (jag skippar avsnittet om den odemokratiska korporatismen, om Hegel etc) är det en svindlande historia som berättas -- Streecks stora svep -- med början i hur fria kollektivavtal erkänns i Storbritannien i det sena 1800-talet när regeringen inser att den inte kan hindra facken utan inbördeskrig och att avtalen kan ses som privaträttsliga avtal helt i enlighet med marknadsekonomins praktik (s 8). Under 1900-talet avstod facken från sina krav på att ersätta regeringen och staten (dvs införa socialism) medan regeringarna gick med på att låta facken (tillsammans med arbetsgivarna) sköta lönebildningen. Efter WW2 blev detta till en situation av "politiskt utbyte" (Pizzorno 1978) "in which government paid for union cooperation with a wide range of political side-payments" (s 9). Streeck och Kenworthy utvecklar:
"In Western postwar democracies, unions that used their autonomy responsibly became recognized, in practice if not in law, as performing a public function that the liberaldemocratic state found difficult to perform: the creation of social order and the provision of social peace at the workplace. With time, what had originally been a struggle for power between workers associations and the modern state, could thus be redefined, in a Durkheimian way, as a matter of an efficient allocation of functions between private and public organizations together governing the public domain. To compensate unions for wage and political moderation, states granted them legal privileges and institutional guarantees, again to different degrees and in different ways in different countries. Unions were also invited to share in a wide range of economic policies in tripartite arrangements that included them together with employers and the government, making trade unionism part of the public policy machinery and of the implicit constitution of postwar democratic corporatism. In this way the organized collectivism of the working class became integrated in liberal democracy and the market economy, conditional on its political and economic moderation as well as on the ability of the reconstituted nation-state to provide for material prosperity and organizational support." (s 9f)
På 1970-talet upptäckte statsvetenskapen och sociologin neokorporatismen som en europeisk anomali från USA:s pluralism och auktoritär statskorporatism á la Portugal, Spanien och Latinamerika. Forskningen fokuserade på två saker: intressegruppernas organisatoriska struktur och hur grupperna "were made to act in line with more general, public interests". Organisatoriskt så skiljer neokorporatismen sig från pluralismen genom att ha kollektiva intressen representerade i få, breda och centraliserade organisationer snarare än många, smala och decentraliserade (s 13). Att korporatismens organisationer är stora och centraliserade innebär att de har anställda experter och ledare med visst svängrum. Detta gör att dessa organisationer kan vara tekniska och långsiktiga (13f). S och K har ett ganska långt teoretiskt stycke om sådana organisatoriska frågor, bl a utifrån Streeck och Schmitter (1982).

Litteraturen om neokorporatistisk samordning (concertation) nådde en peak i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Streeck och Kenworthy beskriver denna litteratur:
"It focused on the management of national economies after the wave of worker militancy in the late 1960s and the oil shocks of 1973 and 1979 (Cameron 1984; Crouch 1985; Katzenstein 1985; Lange and Garrett 1985; Pizzorno 1979; Scharpf 1987; Schmidt 1982). The issue was what government and employers could do to make unions that had become stronger than ever moderate their wage demands in the context of a negotiated incomes policy, where statutory incomes policies were impossible for constitutional, technical, or political reasons. Tripartite national policies agreed between government, employers, and unions were to safeguard macroeconomic objectives such as low inflation, low unemployment, a stable exchange rate, and high growth while respecting the right of unions and employers to free collective bargaining. Neo-corporatist concertation efforts reflected a Keynesian political economy in which full employment was a responsibility of the government that it had to live up to if it wanted to survive politically, and for which it had in principle the necessary tools available in the form of fiscal and monetary intervention. Politically guaranteed full employment, however, increased union bargaining power and thereby gave rise to inflation, unless unions could be persuaded not to use their bargaining power to the fullest." (s 16f)
Eftergifterna som regeringar och arbetsgivare gav facken var bland annat skattesänkningar för låginkomsttagare, mer progressiva inkomstskatter, förbättrade pensioner, aktiv arbetsmarknadspolitik, ökade utgifter på utbildning, ökade rättigheter till arbetsplatsrepresentation, och "organisatiorisk säkerhet" (?). I början så verkade de neokorporatiska överenskommelserna framgångsrika, men flera anledningar till tvekan uppstod. En var att de verkade inte applicerbara på länder som Storbritannien med mer fragmenterade och konfliktbemängda relationer mellan intressegrupperna. En annan var att eftergifterna till facken tycktes bli större med tiden och leda till båda framtida inflation och ökad offentlig skuldsättning. Och inte minst så misslyckades facken ofta med att hålla tillbaka löneökningarna så som de lovat (s 17) -- detta var ju fallet t ex i Hagaförhandlingarna 1974-75. Vidare så visade högerregeringar i USA och Storbritannien att regeringar kunde överleva politiskt att sänka inflationen med traditionell högerpolitik (med hög arbetslöshet). När inflationen sjönk och konvergerade i OECD-länderna så skiftade intresset i korporatismforskningen något bort från inkomstpolitiken till frågor om infrastruktur, yrkesutbildning m m (s 18). En del av forskningen om "utbudskorporatism" skiftade också från nationell till lokal och regional nivå (Streeck 1984, 1992). Forskningen om nationell inkomstpolitik fick däremot ett nytt uppsving på 1990-talet i kontexten förberedelser för EMU (Pochet och Fajertag 2000), som inkluderade en mängd sysselsättnings- och stabilitetspakter, "that aimed at bringing union wage setting behavior in line with the imperatives of a monetarist macro-economic policy and the need, resulting not least from the neo-corporatist bargaining of the 1970s, to consolidate public budgets (Ebbinghaus and Hassel 2000). Pacts also involved sometimes far-reaching reforms of social security (Baccaro 2002)." (s 18) Till skillnad från på 70-talet var pakter denna gång inte vanligare i länder med vänsterregering, och det fanns ingen skillnad i sannolikhet beroende på variation i organisationsstrukturer (Regini 2000).

Jag skippar diskussionen om korporatism och demokrati (s 19-21) och går direkt till diskussionen om korporatism och ekonomin. En stor del av forskningen om neokorporatism sedan 70-talet, konstaterar S och K, har handlat om korporatismens effekter på ekonomisk utveckling. Det finns en rad försök att kvantifiera fenomenet korporatism, och dessa diskuteras i Kenworthy (2001) och Kenworthy och Kittel (2002). De tidiga måtten fokuserade på intressegruppstruktur, med tre huvudsakliga dimensioner: representationstäckning (t ex facklig anslutningsgrad), organisatorisk centralisering, och organisatorisk "concertation". Sedan mitten av 80-talet har det tredje måttet spelat en allt större roll, oftast i form av centralisering eller koordinering av lönebildningen. På utfallssidan har man oftast haft makrovariabler som arbetslöshet och inflation. Tre kausala mekanismer har testats. Ett, att centraliserad eller koordinerad lönebildning skulle ge låg arbetslöshet eller inflation genom att orsaka löneåterhållsamhet. Logiken är enkel även om specifika applikationer kan vara komplexa (Franzese 1999, OECD 2000). I grund och botten handlar det om att "encompassing" fack à la Mancur Olson drabbas hårdare av för höga löneökningar eftersom deras egna medlemmar blir drabbade av den följande arbetslösheten. Många forskare, säger S och K utan referenser, har utgått från att förhållandet mellan lönebildningscenralisering eller -koordinering är linjärt. Calmfors och Driffill (1988) argumenterade däremot att förhållandet är puckelformat medan andra menar att bättre performance bara uppnås när koordineringen/centraliseringen kombineras med centralbanksoberoende (Hall och Franzese 1998), vänsterregering (Lange och Garrett 1985), facklig anslutning (Kittel 1999), facklig anslutning i offentlig sektor (Garrett och Way 1999). Andra menar att effekten är båda puckelformad och beroende på centralbanksoberoendet och penningpolitiska regimen (Cukierman och Lippi 1999, Iversen 1999). Streeck och Kenworthy pekar på en brist: att de flesta studierna inte har performance-variablerna (arbetslöshet och inflation) som utfallsvariabler snarare än löneutvecklingen som ju är den kausala mellanvariabeln i teorin:
"One glaring weakness of research in this area is the limited empirical investigation of the assumed causal mechanism. Only a handful of studies have actually examined the relationship between wage setting and labor cost developments (Bruno and Sachs 1985; Kenworthy 1996, 2002; Layard et al. 1991, chap. 9; OECD 1997; Traxler et al. 2001; Traxler and Kittel 2000). Most have looked only at the statistical correlation between wage setting and macroeconomic performance and have simply presumed that the link between wage setting and labor cost restraint, and also between labor cost restraint and performance outcomes, is as hypothesized." (s 22)
En andra möjlig länk mellan korporatistisk lönebildning och arbetslösheten är den ekonomiska tillväxten. Centralisering/koordinering kan ge högre investeringstakt och därmed lägre arbetslöshet (Lange och Garrett 1985). En tredje möjlig länk är regeringens förda politik. Regeringar i länder med centraliserad/koordinerad lönebildning kanske oroar sig mindre för löneinflation och därför för en mer expansiv, jobbskapande penningpolitik (Hall och Franzese 1998, Kenworthy 1996, Soskice 1990). Streeck och Kenworthy sammanfattar de empiriska litteraturen om effekterna av C/K lönebildning på makroekonomin:
"Although there are some dissenting findings (OECD 1997; Smith 1992; Therborn 1987; Western 2001), most studies have discovered an association between corporatist wage setting and low unemployment or inflation in the 1970s and 1980s (Bruno and Sachs 1985; Calmfors and Driffill 1988; Cameron 1984; Garrett 1998; Hall and Franzese 1998; Hicks and Kenworthy 1998; Iversen 1999; Janoski, McGill and Tinsley 1997; Kenworthy 1996, 2002; Layard, Nickell and Jackman 1991; Scharpf 1991 [1987]; Soskice 1990; Traxler et al. 2001). In the 1990s, however, inflation rates converged across affluent OECD nations, and restrictive monetary policy coupled with growing employer leverage led to substantial wage restraint in traditionally noncentralized and uncoordinated countries such as Canada, France, the United Kingdom and the United States. Consequently, at least one recent study finds no effect of corporatist wage arrangements on unemployment in the 1990s (Kenworthy 2002). Empirical analyses of the macroeconomic impact of interest group participation in policy making have been considerably less common, but findings have tended to be favorable, even into the 1990s (Compston 1997; Kenworthy 2002; Traxler et al. 2001)." (s 23)
En mindre litteratur har tittat på effekterna av C/K på lönespridningen och kommer unisont fram till att C/K minskar lönespridningen (Alderson och Nielsen 2002, Iversen 1999, OECD 1997, Rowthorn 1992, Rueda och Pontusson 2000, Wallerstein 1999). Det finns också forskning om effekter av facket på välfärdspolitiken och de två är starkt korrelerade (Hicks 1999, Hicks och Kenworthy 1998, Hicks och Swank 1992, Swank och Martin 2001), även om det är svårt att skilja ut effekterna av C/K från effekterna av socialdemokratisk regering.

I kapitlets sista del (s 24-27) kollar S och K på framtiden för neokorporatismen. De konstaterar att fackliga anslutningsgraden och centraliseringen sjunkit lite överallt (ref Traxler), och att Sverige blivit ett exempel på "the decline of labor-inclusive democratic corporatism". Men samtidigt så har många argumenterat för att det inte sker någon enkel konvergens (Berger och Dore 1996, Garrett 1998, Hollingsworth och Streeck 1994, Kitschelt et al 1999). Traxler et al (2001) menar att det inte syns någon konvergens i intressegrupporganisering, lönebildning eller intressegruppdeltagande under 90-talet, men att de ser en trend mot organiserad decentralisering, "whereby wages are set largely at the sectoral level but coordinated informally across sectors" (jfr Iversen 1999, Thelen 2001). Samtidigt fick de sociala pakterna -- med löneåterhållsamhet och välfärdsreformer -- ett nytt uppsving på 1990-talet, med NL och Irland som poster boys.

S och K menar att globaliseringens effekter på neokorporatismen är komplexa och motstridiga. När nationalstaten blir mindre kraftig politiskt får den mindre möjligheter att leva upp till löften i tripartistiska överenskommelser. Å andra sidan så kan regeringar få större incitament att i sådana överenskommelser skapa investeringsvänlig infrastruktur, med tanke på kapitalets rörlighet. Stater, t ex medlemmar i EU, som har internationell press att få ner budgetunderskotten kan också ha incitament till tripartism. Men samtidigt så liberaliserar de flesta länder sina ekonomier, vilket minskar utrymmet för korporatism. Multinationella företag känner inte heller solidaritet med nationella klasskompromisser (Streeck 1997). Inte heller EU kvalificerar sig som ett korporatistiskt system, utan trots den "sociala dialogen" är union snarare ett mer pluralistiskt system (Streeck och Schmitter 1991). S och K avslutar sitt kapitel med att konstatera att det postnationella 21:a århundradet nog inte kommer vara ett nytt "century of corporatism".


Uusitalo 2005
Från en forskningsöversikt -- Streeck och Kenworthy -- till en studie av ett enda land, Roope Uusitalo om Finland. Som Uusitalo konstaterar så är de flesta studierna i litteraturen om effekterna av centralisering av lönebildningen paneldatastudier, med en rad länder; detta paper använder däremot variationer i grad av centralisering över tid inom ett enda land för att diskutera varierande utfall. I forskningen om arbetsmarknad och välfärd blandas ofta fenomen och utfallsvariabler ihop på halsbrytande sätt -- som att forskare ofta talar om de sociala utgifterna som procent av BNP som "omfördelning" -- och Uusitalo ger i sitt abstract ännu ett kul och typiskt exempel på detta: "Empirical research usually generally supports the view that the countries with a more centralized bargaining system have more favourable outcomes than countries where bargaining occurs at the industry level." Det normativa är tydligt -- "favourable outcomes"; att det är bra med låg arbetslöshet och låg inflation är väl visserligen inte kontroversiellt, men detta omfattar i denna litteratur också lägre löneökningar.

Uusitalo påpekar i början av kapitlet för att stödja sin tidsseriedesign att i panelstudierna så uppvisar data mycket större variation mellan länder än inom länder över tid (ref Nickell och Layard 1999)***. Dessutom så har Flanagan (1999) visat att skillnader i landrankings orsakade av små definitionsfrågor har stora effekter på ens resultat i studier av korrelationer mellan institutionell struktur och ekonomisk performance (s 122). Ett tredje problem med panelstudierna är att indexen på centralisering ofta inte speglar den faktiska utvecklingen inom länderna, utan t ex OECD:s index har samma poäng år efter år (denna faktor, om felkodning, är förstås starkt kopplad till problem 1 ovan).

Uusitalo är nationalekonom och van vid att söka efter variation att förklara och variation att förklara med, och pekar på att Finland sett bra variationer över tid. De senaste 30 åren har de flesta avtal varit nationella mellan fackkonfederationer och arbetsgivarorganisationer, ofta med substantiell inblandning av regeringen. Men 7 av åren (1973, 80, 83, 88, 94, 95 och 2000) har inget nationellt avtal slutits utan istället har sektorsnivån gällt. Dessutom har under åren med nationella avtal vissa förbund valt att stå utanför, "creating additional variation in the degree of centralization" (s 122).

Han hävdar inte att han är den förste som använder tidsseriedesign för att studera kopplingen mellan actalscentralisering och utfall. Barkbu Nymoen och Roed (2001) använder en sådan design för att jämföra effekter av förhandlingskoordinering på arbetslöshet i Sverige och Norge. Mer referenser har Uusitalo faktiskt inte med här, konstigt nog. I vilket fall så framhäver han att en skillnad är att hans studie fokuserar på effekter på nominallöneutveckling snarare än reallöneutveckling eller arbetslöshet som många andra kollat på (122f). Att kolla på nominallöner betyder inte att reallöner är oviktigt; tidigare inflation är med i modellerna.

Ett krux med att kolla på centraliseringen är att även i avsaknad av formell centralisering kan koordineringen vara omfattande i form av att någon sektor eller något avtal är löneledande. "In the presence of such wage-wage -linkages between sectors, it is not clear whether industry-level agreements are substantially different from the centralized agreements. For example, Eriksson, Suvanto and Vartia (1990) note that decentralized settlements have not differed much across industries." (124) Det kan tyckas att detta är ett stort problem för Uusitalos design -- som alltså bara har centralisering, inte koordinering, som förklarande variabel -- men han diskuterar inte det vidare.

Den studerade perioden är från 1968 till 2002, och Uusitalo konstaterar rakt att "the choice of period is mainly determined by the availability of data" (s 125). Detta är inte problematiskt för en enstaka studie kanske, men jag tycker nog att det är ett problem för fältet lönebildningsforskning som helhet just att de flesta studier är ekonometriska och handlar om perioder som just valts på grundval av statiststisk tillgänglighet snarare än en historisk analys.




Hans metoddiskussion är också den föredömligt rak. Han deriverar inte sin löneekvation från ett explicit teoretiskt ramverk och använder inte en stor mängd kontrollvariabler och använder inte någon general-to-specific modelling strategy. Han har bara 34 observationer, åren 1969-2002 och använder bara 2 kontrollvariabler, arbetslöshet och inflation (s 125). Flera variabler som hade varit möjliga att inkludera har antagligen i princip linjär tidstrend eller är endogena till löneutvecklingen, säger Uusitalo och tar "tax wedge" som exempel.

Nominallöneökningarna var mycket högre på 70- och 80-talen än på 90-talet -- inflationen var ju högre under de tidigare decennierna. Uusitalo redovisar flera diagram med löneutveckling: över tid, i centrala och sektorsavtal, och scatterplot med arbetslöshet (Phillipskurvan är stark). Mer intressant är jämförelsen mellan centrala och sektorsavtal. Medelnominallöneökningen i de centrala avtalen är 5,52 procent, och i sektorsavtalen 6,61 procent. Totala nominallöneökningar, dvs inklusive löneglidning, under avtalen är 9,04 procent med centrala avtal och 9,69 med sektorsavtal (s 127). Skillnaden överensstämmer med teorin: lägre löneökningar med centrala avtal. Men skillnaden kan förstås vara spuriös, orsakad av olika makroekonomiska förhållanden i perioder med olika typer av avtal. Därför regressionerna som kontrollerar för arbetslöshet och inflation (jfr phillipskurveregressionerna i Mitchell 1985 och Kumar 1987 som dock är intresserad av residualer -- tidseffekter -- snarare än centralisering):


Vi ser att även med kontroll för inflation och arbetslöshet är effekten av att avtalet är på sektorsnivå snarare än nationell nivå positiv och signifikant i fem av sex modeller.

Uusitalo tolkar sina resultat som att de stödjer idén om att centralisering av löneförhandlingarna "moderate" löneökningar och därmed också sänker jämviktsarbetslösheten (...) (s 130). Två tydliga exempel på detta menar han är de nationella avtalen från 1992 och 1993 då nominallönerna inte ökade alls, medan avtalen 1994 och 95 var på sektorsnivå och gav högre ökningar.

Han ger också kortfattat mer sofistikerade tolkningar. En möjlig tolkning är att de centraliserade avtalen ger lägre löneökningar eftersom de innefattar andra för löntagarna gynnsamma överenskommelser, som förändringar i religiösa helger (1984), kortad arbetstid 1987 och omallokering av socialförsäkringskostnader (1992). En annan tolkning är att sektorsavtalen kommit till när parterna (underförstått facken) varit missnöjda med de centrala förslagen (s 131).


Teitelbaum och Hadden 2009
Statsvetarna Teitelbaum och Hadden utgår i detta opublicerade paper från den stora litteraturen om effekter av centraliserad lönebildning, och konstaterar att väldigt mycket mindre har skrivits om vad som orsakat centraliseringen -- en klassisk och väldigt bra motivation till en vetenskaplig studie. De menar att tre faktorer lyfts fram till varför lönebildningen centraliseras. Ett, små handelsberoende länder. Två, arbetsgivares strategiska intressen. Och tre, en "Olsonian logic of union encompassment". T och H vill däremot lyfta fram politiska partier som den avgörande faktorn. Deras argument är att vänsterpartier historiskt "endeavored to use union-party ties to forge robust structures of centralized wage bargaining when they were electorally competitive and were successful in doing so when they had a high degree of control over affiliated unions". De gör sin analys i två steg: först en kvantitativ analys av 15 OECD-länder, och därefter historisk process tracing av tre "paradigmatiska fall": Sverige, Tyskland och Storbritannien.

All info ovan kommer från abstract, som är väldigt bra, märgfullt. Också inledningen av själva pappret är grym:
"As a core element of social democratic corporatism, the phenomenon of labor market centralization has received an enormous amount of scholarly attention. Yet the political and social foundations of bargaining systems are not very well understood. Two longstanding puzzles emerge from previous theoretical discussions. The first puzzle pertains to interests: whose interests does centralized wage setting serve—those of workers, of employers, of the state, or of some other actor? The second puzzle pertains to collective action problems: how do organizations that engage in centralized bargaining prevent free riding by affiliated members?" (s 2)
Bara den första teoretiska frågan är superintressant. Peter Swenson (1989) har i en väldigt inflytelserik analys av Sverige gjort argumentet på 1930-talet i mångt och mycket berodde på arbetsgivarnas intresse av centralisering för att uppnå löneåterhållsamhet, i kombination med metallarbetarnas intresse av att hålla tillbaka byggnadsarbetarna. Swensons arbetsgivarcentrerade teori gick tvärtemot den då starka maktresursteorin som var arbetarcentrerad. Förhållandet mellan dessa två teorier och hur bra de fungerar i olika sammanhang skulle jag gärna vilja se en översikt över -- det finns enstaka nedslag, som Korpis (2006) briljanta bemötande om särskilt det svenska fallet, och en serie papers av Emmenegger om arbetsrätt, studier som stödjer maktresursteorin. Men en översikt, som kollade både på lönebildning/arbetsmarknad och välfärdsstaten sitta som en smäck.

I vilket fall, så menar T och H att tidiga studier av social korporatism såg centraliserad lönebildning som en paternalistisk åtgärd av dominanta sociala grupper för att koordinera ekonomiska intressen i en kontext av snabb ekonomisk omvandling (Schmitter 1979, Katzenstein 1986). Tripartismen underordnade alltså arbetarklassen till bourgeoisin och staten, och därför såg en rad forskare systemet som instabilt (Jessop 1979,  Panitch 1980). "Similarly", säger T och lite uppseendeväckande, så hävdade Olson (1982) vikten av "encompassing" fack som inte kan externalisera kostnaderna (ökad arbetslöshet) av lönemilitans. Maktresursteorin (Korpi och Shalev 1980, Korpi 1983, Korpi 2006) utmanade enligt T och H perspektivet att centraliseringen underordnar arbetsklassen, och såg tvärtom centraliseringen som något som arbetarrörelsen ville ha, och att facken gav upp lönemilitans i utbyte mot gynnsam politik. Det gjordes också spelteoretiska analyser av sådana implicita överenskommelser (Przeworski och Wallerstein 1982, Lange 1984). VoC ser enligt T och H också delvis centraliseringen som frivillig från arbetarrörelsens sida, eller snarare som en del av ett system där centraliseringen minskar konkurrensen mellan arbetsgivare om bra arbetare och därför ger arbetsgivarna starkare incitament att investera i sina anställda. T och H invänder mot perspektivet som ser arbetarnas deltagande i centraliseringen som frivilligt -- och här klumpar de alltså ihop maktresursteoretikerna och VoC på samma sida! -- och menar att vi vet att centraliseringar inte är gräsrotsprodukter utan "require the support of a regulatory framework that emerged from decades of political negotiation (Cusack, Iversen and Soskice 2007), and are enforced with legal sanctions (Golden, Wallerstein and Lange 2006)" (s 4). De formulerar sig därför så här: "Our main purpose in this article is to suggest the greater veracity of the first generation of studies of democratic corporatism, which stressed the conflicting interests of organizations and individuals in the collective bargaining arena." (s 4) Jämfört med denna gamla litteratur tillför de dock ett fokus på politiska partier och interaktionen mellan partier och fack. Här bygger de delvis på Martin och Swank (2008), som argumenterar att starka arbetsgivarorganisationer har uppstått i länder med proportionella valsystem eftersom PR-systemets "consociational aspects" har tvingat "business-oriented" politiska partier att samarbeta med arbetarpartier.

De har en diskussion om att vänsterpartier behöver vara lika "encompassing" i Olsons bemärkelse som fack, för att kunna vinna val (ref Przeworski och Sprague 1986). Partier begränsas också av valsystemet. Cusack et al (2007) argumenterar att fack och näringsliv i länder med PR-valsystem samarbetat eftersom det möjliggjort specifika investeringar i humankapital. Och Martin och Swank (2008) argumenterade att PR-system spelat roll också för lönebildningssystemen. Vidare så är partiernas möjligheter att nå stöd för arbetsmarknadskoordinering bland facken inte automatiska. Nyckelmekanismen är relationerna mellan de två, partiet och facket. Tabellen nedan sammanfattar en rad dimensioner av denna relation.


T och H pekar på mönstret att fack och parti är integrerade -- i bemärkelsen partimärkt fack, och att fackledare är potentiella partiledare -- i nationella CMEs och i LMEs, men inte i sektor-CMEs (s 8). De nära banden har dock olika implikationer i nationella-CMES och LMEs: fackdominans i nationella-CMEs, men partidominans i LMEs (s 8). Av särskild vikt för detta är huruvida landet började industrialiseringen med gillesystemen intakta (de flesta av dagens CMEs) eller inte (de flesta av dagens LMEs). "Craft unions" tenderade att vara mer konfliktsökande och nationella, medan fack som utvecklades ur gillesystemet tenderade att vara mer kompromissinriktade och lokala. I länder där gillen överlevde in i industrialiseringen var politiska partier de första aktörer som samlade arbetarklasen nationellt, medan i länder med "craft unions" dessa var nationella aktörer och bildade partier (ehh... USA?).

I den kvantitativa analysen är den beroende variabeln någon av en rad index över lönebildningens centralisering. Iversen (1998) har ett index som inkluderar både på vilken nivå förhandlingarna sker och hur stor procent av de anställda som omfattas av kollektivavtal på olika nivåer. Detta index är det mest precisa, vilket väger upp nackdelen att det omfattar en ganska kort period, 1973-93. Som alternativ använder T och H index från Kenworthy (2001) och Golden Wallerstein och Lange (1995) som baseras på expertkordningar. Kenworthys index är en skala från 1 till 5 där 1 är förhandlingar på företagsnivå och 5 är centraliserade förhandlingar med fredsplikt. T och H är också intresserade av effekten av fack-parti-relationer på "the sanctioning behavior of governments". Måttet på detta kommer från GWL. Ekonometriskt så kör de på fyraårssnitt (intressant -- annars är femårssnitt vanligare tror jag, jfr Roine Vlachos och Waldenström 2009 och Bassanini och Duval 2012), med OLS-regressioner med panelkorrigerade standardfel à la Beck och Katz (1995). Med GWL-indexet som beroende variabel har denna inte så mycket variation över tid så då lämnar T och H den variabeln som ordinal och kör ordered logit. Den centrala oberoende variabeln är T och H:s mått på koppling mellan parti och fack. Denna bygger på kombinationen i landet av (1) överlappande ledarstrukturer mellan parti och fack och (2) ifall facken eller partiet dominerar relationen. För den andra faktorn så kör T och H något av en fuling i att de inte har något mått på detta utan helt enkelt använder Thelens (2004) information om huruvida gillena fanns kvar när landet industrialiserades, och T och H antar då alltså både väldigt stark path dependence, och att gillena eller ej verkligen bestämde ifall facket eller partiet skulle dominera... Länder med överlappande ledarskapsstrukturer och sent gillesystem kodas 1 på denna variabel, länder med överlappande ledarskapsstrukturer och inget gillesystem kodas -1, och länder utan båda sakerna kodas 0. Valsystemvariabeln tar värdet 1 om landet har ett PR-valsystem och annars 0. För att mäta konkurrensen på valarenan tar T och H "effective" antalet partier i parlamentet, från CPD I. För att mäta hur "encompassing" (vänster)partier är tar de procent av rösterna vunna av ett parti som är knutet till ett fack. För att mäta "union encompassment" tar de hur stor andel av arbetskraften utanför jordbruket som är med i just denna konfederation. För att kontrollera för regeringsfärg använder de Cusacks vänster-höger gravity index. För att testa "small states"-argumentet använder de import+export som procent av BNP. De kontrollerar också för inflation och arbetslöshet.

I resultaten har fack-parti-kopplingen en positiv effekt på centralisering av lönebildningen (med alla tre mått), och på förekomst av nationella sanktioner. Effekten av PR-system på centralisering är också positiv. Effekten av en enhets ökning är större för fack-parti-kopplingen än för valsystemet (s 14). Partiers "encompassment" har positiv koefficient i alla tre centraliseringsmodeller men är bara signifikant i en av dem. T och H tolkar detta som att fackens beteende påverkas mer av relationen med partiet än av partiets väljarframgångar över tid. Vänsterpartivariabeln är inte signifikant i någon av modellerna. (Men här måste väl föreligga seriösa problem med multikollinearitet? Ett av Iversen och Soskice huvudargument är ju att vänsterpartier är mer framgångsrika i länder med PR-valsystem.) Resultaten för kontrollvariablerna är överlag instabila -- kanske en konsekvens av många förklarande variabler, som dessutom är korrelerade med varandra, med lågt N (75 -- fem fyraårsperioder för 15 olika länder).

De tre historiska fallstudierna är "paradigmatiska exempel" på olika typer av ekonomier: Sverige** en nationell CME, Tyskland en sektor-CME och Storbritannien en LME. De beskriver sin undersökning så här: "Through a close analysis of these cases we show that creation and maintenance of centralized wage bargaining is a contentious (non-voluntarist), political process and that the dynamics of the union-party relationship have a crucial influence on the emergence and persistence of such agreements." (15) Historieskrivningen är dock i vissa avseenden problematisk. T och L läser inte svenska utan förlitar sig för det svenska fallet på (ett urval av) det som finns skrivet på engelska -- Heclo och Madsen (1987), Elvander (1974), Pontusson (1988) och några till. Den nödvändigtvis selektiva litteraturen gör också att framställningen blir ohistorisk och väldigt förenklande -- så säger de t ex att SAP och LO ger ut politiska program och propaganda ihop, med referens till Elvander (1974). Elvander var visserligen en toppforskare, men referensen är dock 35 år gammal och mycket kan ha förändrats med bandet mellan parti och fack på den tiden... I vilket fall, så menar T och H som här stödjer sig på Swenson (1991) att SAP på 1930-talet pushade LO att behärska byggfacken som hade höga löner och ofta strejkade. SAP:s press på LO ledde till Saltsjöbaden. Samtidigt så centraliserade LO beslutsfattandet om strejker genom att ge sig självt vetorätt gentemot strejker som skulle omfatta minst 3 procent av LO-förbundens medlemsantal. Press från SAP var också viktigt för att få höglöneförbund, denna gång metallarbetarna, att gå med på det första centrala löneavtalet mellan LO och SAF 1952, menar T och H med referens till Swenson (1989). Under den centraliserade perioden 1952-83 spelade SAP en viktig roll, menar T och H som beskriver perioden så här:
"When there are divergences, the SAP used ‘moral persuasion’ with LO leaders in order to get them to agree to their preferred wage policy. The LO played the role of coordinating its members’ demands, and frequently reminded member unions that only an organization of its size can “see the bigger picture” and avoid inflation (Milner 1988: 92). This strategy seems to have been successful, and most observers agree that the 1956 ‘Swedish model’ of wage solidarity through wage restraint in the most productive firms and leveling of incomes was the result of the support of the leadership of the LO for wage restraint (Lash 1985: 232).
Moreover, in Sweden, wage setting is considered “highly political,” rather than technocratic, and the centralization of wage bargaining is regarded by union leaders both as a means to produce wage restraint and a means to maintain the electoral success of the SAP (Swenson 1989: 132). Because the LO encouraged workers to view themselves as part of a unified labor movement, “cohesion in wage bargaining can thus be expected to reinforce political cohesion” (Martin 1985: 424)."
De beskriver i slutet av avsnittet om Sverige situationen så här, och beskrivningen skaver för mig:
"collective bargaining in Sweden was centralized between unions and employers from 1952 until 1983. The SAP and the LO maintained close relations during that time, and conceived of centralized bargaining as contributing to their common political project. By the early 1980s, facing economic pressure and increasing labor fragmentation, employers began to break away from centralized bargaining, taking unions with them sector by sector. SAP attempts to re-centralize bargaining were stalled due to their deteriorating relationship with the unions, and gradually a system of peak level negotiations was replaced by one of industry-level negotiations."
Tyskland beskrivs bl a så här:
"The post-war West German collective bargaining system was based on multiemployer bargaining, conducted on regional level by industrial sector (Tüselmann and Heise 2004: 163). The coordination capacity of the peak-level employer and union organizations has led to relatively standardized agreements across the regions. In general, pay agreements are first arrived at in the engineering sector, as a result of IG Metal bargaining with the engineering employer’s federation (Tüselmann and Heise 2004: 164). In general, unions have accepted restrained collective bargaining gains, and union leaders have played the statesmen’s role in this sphere. As is often noted, a large part of West German economic success “has been the readiness of union leaders to hold back their wage demands sufficiently to prevent too great an inflation of costs” (Willey 1974: 57)." (s 21)
T och H menar att förhandlingarna centraliserades mer under år med SPD-regering, men deras enda exempel är Konzertierte Aktion, och frågan är om den inte orsakades mer av periodeffekter än av partieffekter. Över huvud taget är deras historieskrivning inte riktigt övertygande, som sagt så skaver den på flera ställen, känns inte riktigt genomarbetad. (Så är detta ju inte heller ett publicerat paper, utan ett konferenspapper.)

I papprets slutsatser (som är mycket korta, bara ett stycke -- som sagt är detta ett konferenspapper) så betonar T och H att de visar på betydelsen av partipolitik för centraliseringen av lönebildningen, gentemot en litteratur som tidigare betonat marknadsfaktorer, arbetsgivares strategiska intressen, och fackkonfederationers "encompasssedness". Jag tycker att de har en viktig poäng här, men det är dock intressant att mycket av deras historieskrivning om Sverige och Tyskland, två av deras tre fall, kommer från Swenson (1989, 1991) som ju är den arbetsgivarcentrerade förklaringens främste företrädare. Detta antyder att de historiska fakta som T och H åberopar sig på också kan användas för att stödja en annan förklaring än deras egen... Sanningen ligger väl som vanligt i en kombination av flera olika variabler, men så långt kommer inte detta paper.



Martin och Swank 2011
Cathie Jo Martin och Duane Swanks mäktiga artikel "Gonna Party Like It's 1899" (titeln!) utforskar arbetsgivarnas organisationers ursprung i början av 1900-talet för att förstå varför länder producerar en av tre typer av situationer som vi ser idag: (1) highly centralized macrocorporatist groups, (2) svagare nationella organisationer men starka sektorsorganisationer, eller (3) highly fragmented pluralist associations. Notera för det första hur statsvetarna Martin och Swank kollar på vad som hände för hundra år sedan för att förklara dagens skillnader -- den jämförande politiska ekonomin, delvis sprungen ur 80-talets historiska institutionalism, har alltid haft en soft spot för stigberoende och många studier av statsvetare och sociologer på detta fält är verkligen historiska till innehållet, om än samhällsvetenskapliga till angrepssättet. Martin och Swank konstaterar också på att de följer en "punctuated equilibrium"-syn på institutionell förändring (s 106). Notera för det andra överensstämmelsen mellan de tre typerna av organisationsmiljö och Teitenbaum och Haddens typologi nationell CME, sektors-CME och LME. Den är säkert influerad av Martin och Swanks tidigare studier, men de har jag inte läst. Av någon anledning använder Martin och Swank i detta paper dock inte VoC-språket, utan etiketterar istället de tre typerna "makrokorporatism", "sektorskoordination" och "pluralism" (s 81).

Martin och Swanks huvudargument är:
"We argue that government actors led in the creation of peak employers’ organizations; therefore, party competition had a significant impact on the evolution of the associations into their mature institutional forms. The terms of political engagement (set by party-system characteristics and state structure) influenced the political incentives of both public and private sector leaders and shaped the evolution of employers’ organizational capacities.
First, the incentives for cooperation were much different in twoparty systems than in multiparty systems. In the former, large umbrella parties tended to include employers as well as other social actors, employers were often dispersed across parties, and right parties could reasonably hope to win electoral majorities and had little reason to compromise with the other parties. In these cases there emerged a fragmented, pluralist system of business representation. Countries with multiparty systems, however, were likely to have partisan organizations dedicated to the interests of specific social groups (such as labor, business, and farmers), and each party had a political incentive to cooperate with the others in order to participate in the governing coalitions. Moreover, these business-oriented parties recognized their limited chance to win an electoral majority and sought to delegate policy-making power to social actors in private institutions; they thus had a strategic reason for nurturing labor-market coordination.
In turn, a second political feature influenced the level of coordination: the degree of state centralization versus federalism. Countries with strong national governments were more likely to produce a national dedicated business party, which covered the interests of most companies and served to develop the collective voice of business: these countries produced encompassing, macrocorporatist employers’ associations. In federal countries, by contrast, diverse business parties developed at the regional level and employer organizations remained fixed at the sectoral level." (s 79)
De medger att också andra faktorer spelar roll: ekonomins struktur, nivå av arbetarmilitans, "levels of skills associated with preindustrial guilds" à la Thelen. Men de menar att den politiska nivån -- partisystem och federalism -- är det viktigaste.

Den historiska dimensionen är mäktig och i tabell 1 redovisar de sina index för makrokorporatism och sektorskoordinering från 1900 till 1938 för de 16 länderna som inkluderas.


World Politics har långa artiklar men intressant nog menar Martin och Swank ändå att de inte har plats till en rejäl kvantitativ undersökning av bestämmelsefaktorerna bakom centralisering och koordinering (s 87). Istället kör de med cross-tabulation. Själv kan jag tycka att de inte hade behövt använda utrymmesargumentet utan att de lika gärna hade kunnat argumentera för att regressionsanalys inte är så lämpligt när det handlar om ett fåtal länder där institutionerna inte varierar så mycket över tid. Teitelbaum och Hadden (2009) bortser från denna problematik och tutar och kör, men som jag antytt i min diskussion av deras paper tycker jag också att de får en del problem med multikollinearitet och annat: även om man kan låtsas att observationer från land X är oberoende av varandra (vilket de givetvis inte är) och så sett pumpa upp antalet observationer, så lider jämförande politisk ekonomi till slut ändå av "många variabler, få observationer"-problemet. I tabell 2 nedan crosstabs med t-tester för signifikanta skillnader i medelvärden mellan grupperna.


Utöver denna övergripande jämförelse redovisar Martin och Swank också fyra nationella fallstudier: Danmark, Storbritannien, Tyskland och USA.


Fotnoter
*Wallerstein konstaterar i en fotnot (s 983) att Freeman (1988) visar att Österrike är ett undantag till regeln att centraliserade löneförhandlingar ger små löneskillnader.
**T och H citerar Heclo och Madsen (1987), från tiden när socialdemokratin fortfarande dominerade Sverige: "the LO and the SAP are huge, complex, partly overlapping bureaucracies ... penetrating into the life of communities".
***Detta är en intressant fråga, som jag diskuterar i kappan till min avhandling där jag med referens till Pontusson (2007) pekar på att tidsseriedimensionerna i typiska jämförande politisk ekonomi-datasets blir längre och längre, så att vikten av det problem som Uusitalo pekar på minskar.

Referenser
Bergljot Bjørnson Barkbu, Ragnar Nymoen, Knut Røed (2001) "Wage coordination and unemployment dynamics in Norway and Sweden". opubl paper. (citerat så av Uusitalo; senare publicerat år 2003 i Journal of Socio-Economics.)
Crouch, Colin. 1985. "Conditions for Trade Union Wage Restraint," in The Politics of Inflation and Economic Stagnation. Leon Lindberg and Charles Maier, eds. Washington, DC: Brookings, pp. 105-39.
Crouch, Colin. 1990. "Trade Unions in the Exposed Sector: Their Influence on Neo-Corporatist Behaviour," in Labour Relations and Economic Performance. Renato Brunetta and Carlo Dell' Aringa, eds. NY: NYU Press, pp. 68-91.
Cusack, Thomas R., Torben Iversen, and David Soskice. 2007. “Economic Interests and the Origins of Electoral Systems.” American Political Science Review 101 (3): 373-391.
Danthine, Jean-Pierre and Jennifer Hunt. 1994. "Wage Bargaining Structure, Employment and Economic Integration," Econ. J., 104:424, pp. 528-41.
Flanagan, R. (1999): "Macroeconomic performance and collective bargaining: An international perspective", Journal of Economic Literature 37, 1150-1175.
Franzese, Jr., Robert J. 1999. "The Interaction of Credibly Conservative Monetary Policy with Labor- and Goods-Market Institutions: A Review of an Emerging Literature." Unpublished. Department of Political Science, University of Michigan
Freeman Richard B (1988) Labor market institutions and economic performance. Economic Policy.
Headey Bruce (1970) Trade unions and national wages poliices. Journal of Politics.
Horn Henrik och Asher Wolinsky (1988) Worker substitutability and patterns of unionization. Economic Journal.  
Martin, Cathie Jo and Duane Swank, “The Political Origins of Coordinated Capitalism: Business Organizations, Party Systems, and State Structure in the Age of Innocence.” American Political Science Review 102 (2): 181-199.
Martin, Cathie Jo och Duane Swank (2011) Gonna Party Like It's 1899: Party Systems and the Origins of Varieties of Coordination. World Politics.
Milner, Henry. 1989. Sweden: Social Democracy in Practice. Oxford: Oxford University Press
Streeck Wolfgang och Lane Kenworthy (2003) Theories and Practices of Neo-Corporatism. I Janoski, Alford, Hicks och Schwartz (red) A Handbook of Political Sociology. Cambridge U P.
Swenson, Peter. 1989. Fair Shares: Unions, Pay, and Politics in Sweden and West Germany. London: Adamantine Press Limited.
Swenson, Peter. 1991a. “Bringing Capital Back In, or Social Democracy Reconsidered: Employer Power, Cross-Class Alliances, and Centralization of Industrial Relations in Denmark and Sweden.” World Politics 43 (2): 513-544.
Teitelbaum, Emmanuel och Jennifer Hadden (2009) The Political Origins of Centralized Wage Bargaining in the OECD. Paper presenterat på Midwest PSA 2009.
Uusitalo, Roope (2005) Do Centralized Bargains Lead to Wage Moderation? Time-Series Evidence from Finland. I Hannu Piekkola och Kenneth Snellman (red) Collective Bargaining and Wage Formation Performance and Challenges. Springer.
Wallerstein, Michael (1990) Centralized Bargaining and Wage Restraint. American Political Science Review.

Inga kommentarer: