Thomas Piketty är en av ledande inkomstfördelningsforskarna, framför allt genom sitt nydanande arbete med toppinkomstandelar (tillsammans med bland andra Anthony Atkinson och Emmanuel Saez). Han och hans tidigare doktorand Gabriel Zucman har nu ett intressant paper ute som heter "Capital Is Back" och som handlar om relationen mellan kapitalägande och inkomster de senaste 200 aren.
Piketty och Zucman börjar med att konstatera att nationalräkenskaper traditionellt har bestatt endast av flöden (flows), inte bestand (stocks). Alltsa, man mätte hur mycket som producerades, konsumerades, tjänades osv under ett ar, men inte värdet av de existerande tillgangarna. Pa senare tid har dock konventionerna förändrats och nya skattningar av kapitalstock och förmögenheter har tagits fram. Detta utnyttjar Piketty och Zucman till att ta fram en langsiktig databas över relationen mellan förmögenhter och inkomster i atta länder: USA, Japan, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien, Kanada och Australien. De har arliga serier för alla länder 1970-2010 och mer historiska serier tillbaka till 1870 för Tyskland, 1770 för USA och 1700 för Storbrtannien och Frankrike. Analytiskt använder de databasen till att visa att förmögenhet-inkomst-ration har ökat fran ca 200-300 procent 1970 till 400-600 procent ar 2010. Detta är tillbaka till nivaerna fran Europas 1700- och 1800-tal. De visar att det är tva faktorer som har drivit detta. Den första är en langsiktiv svängning i tillgangspriser, som beror pa politik:
"Before World War I, capital markets ran unfettered. A number of anti-capital policies were then put into place, which depressed asset prices through to the 1970s. These policies were gradually lifted from the 1980s on, contributing to an asset price recovery." (s 2)
Den andra förklaringen är att roduktiviteten och befolkningen vuxit langsammare: enligt Harrod-Domar-Solow-formeln är pa lang sikt förmögenhets-inkomst-ration lika med netto-sparandekvoten delat med inkomstväxttakten.
P och Z menar att de speciella omständigheterna fran mitten av 1900-talet med förmögenheterna reducerade av krig och starka policies efter kriget knappast kommer att aterproduceras, men att tillväxttakten däremot antagligen kommer fortsätta vara lag, vilket innebär fortsatt hög förmögenhets-inkomst-ratio. Detta gör, med tanke pa hur ojämlikt fördelade förmögenheterna tenderar att vara, att progressiv beskattning av kapital och arv blir ännu viktigare. De menar ocksa att deras resultat kastar nytt ljus pa debatten om inkomstfördelningen mellan arbete och kapital. Pa 1700-1800-talen var kapital mest land sa det fanns inte mycket möjligheter att ersätta arbete med kapital i produktionen (substitutionselasticiteten var lag). Idag däremot tar kapital manga former och substitutionselasticiteten kan mycket väl vara högre än 1. Om den är det kan stigande kapitalintensitet orsaka stora ökningar i vinstandelen; detta resultat stämmer väl överens med Karabarbounis och Neiman (2013). "Looking forward, with low growth and high wealth-income ratios, one cannot exclude a further increase in capital shares."
Vinstandelarna (α) har stigit sedan 1970-talet, men inte lika mycket som förmögenhet-inkomst-ration (β), sa den genomsnittliga avkastningen pa kapital (r) sjönk, vilket man kan vänta sig om mängden av kapital ökar sa mycket. Men avkastningen föll mindre än mängden kapital ökade, sa vinstandelen ökade (s 36). Om substitutionselasticiteten σ är över 1 sa innebär ökad kapitelintensitet till en ökning av vinstandelen. Om σ är 1.5 sa stiger vinstandelen fran 28 till 36 procent om förmögenhets-inkomstration β ökar fran 2.5 till 5 vilket är ungefär vad som har hänt sedan 1970-talet. (s 36)
Piketty och Zucman tror att sparandet kommer fortsätta vara högt och tillväxten lag, sa ser framför sig en fortsatt växt i förmögenhet-inkomst-ration.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar