Bruijn, Kox och Lejour förklarar redan i abstract väldigt tydligt sina resultat: med en allmän jämviksmodell (WorldScan) beräknar de vilka effekterna av ett genomfört tjänstedirektiv på handel och BNP-tillväxt i EU skulle bli. Om det genomförs med ursprungslandsprincipen så skulle intra-EU-handel i tjänster öka med 30 till 60 procent och BNP med 0.3 till 0.7 procent. Om den genomförs utan den principen skulle handeln öka med 20 till 40 procent och BNP med 0.2 till 0.4 procent.
I inledningen av pappret konstaterar de att tjänstesektorn står för ungefär 2/3 av all output och sysselsättningen i EU, men bara för ungefär 1/5 av handeln mellan stater. De förklarar hinder:
"There are good reasons to argue that services are less tradable than goods, because most services are intangible and the provision of services needs the proximity of providers and consumer. However, service providers often experience obstacles if they want to export their services to other EU member states, or when they want to start a subsidiary company in other EU member states. The EC (2002) has concluded that these impediments are to a considerable degree caused by national regulations for service exporters, for foreign investment in services and for the service product itself. Such regulations are primarily established for domestic purposes without taking account of the interests of foreign service providers." (s 1)Kommissionen presenterade 2004 sitt förslag på tjänstedirektiv för att öka handeln med tjänster. Direktivet är häftigt debatterat; i EP diskuterades ungefär 1600 ändringsförslag (!) och flera medlemsstater motsatte sig delar av direktivet. Vissa oroade sig för jobbförluster, andra brist på kontroll över public service-sektorer som utbildning och sjukvård, andra för race to the bottom genom ursprungslandsprincipen.
Kox et al använder en intressant variabel som hinder för tjänstehandel mellan länder: heterogenitet i produktmarknadsreglering. Deras data på PMR kommer från OECD:s International Regulation database. Den innehåller 184 olika regleringar och Kox et al kodar heterogenitetsvariabeln som 1 när regleringen är olik i de två länderna, och 0 annars. De dekomponerar också den aggergerade heterogenitetsvariabeln till 5 olika policyområden. Deras modell för bilateral handel har också som förklarande variabel avstånd mellan länderna, språkskillnader, BNP (som proxy för marknadsstorlek och skaleffekter), och reglerande barriärer, som är både nivå på och heterogenitet i PMR. (s 4) Den beroende variabeln är bilateral handel 1999-2001.
De viktigaste delarna av Tjänstedirektivet (i Kommissionens 2004-version; pappret skrevs innan direktivet reviderades i EP) är: (1) förbud mot "restrictive legal requirements", som förbud mot att vara med i en professional association i två olika länder, eller driva företag i två olika länder. (2) åtgärder för att ta bort hinder mot tjänsternas fria rörlighet -- den viktigaste åtgärden är ursprungslandsprincipen som säger att en provider bara regleras av landet där den är baserad. (3) ta bort hinder mot att etablera sig i andra medlemsstater, som att införa en "single point of contact" för alla administrative procedurer för företaget, användande av IT i det administrativa, osv. (4) åtgärder för att öka ömsesidig tilltro mellan länder, harmonisering av lagstiftning. De sektorer som inte omfattas av direktivet är: finansiella tjänster, transport, telekom, och energi (s 6).
Direktivet skulle leda till mer homogena regleringar och därför ökad handel enligt Kox et als modell.
I mars 2005 var kommissionär McCreevy och talade i EP, och konstaterade att:
"After my initial round of contacts I went to President Barroso and said that I believed the current proposal would never be adopted unless we were prepared to accept modifications".
Han identifierade nödvändiga revisioner:
"• The Directive will have to be clear that conditions and standards for workers will not be affected in any way. The text will have to be watertight on this point."Kox et al menar att tjänstedirektivet skulle öka "welfare" i Europa genom att öka handeln, även om det också skulle orsaka omställningsproblem för vissa grupper.
• "The exclusion from the scope of the Directive of sectors such as health and publicly funded services of general interest."
• "We should address concerns about the operation of the country of origin principle: We need to maintain this if we want to promote the cross-frontier provision of services. To do so we will need to address key issues such as giving greater confidence and certainty to businesses and consumers on what law will apply to cross-border transactions. We also need to build the trust and confidence between Member States necessary for it to operate effectively". (cit s 10)
Nicolaïdis och Schmidt 2007
Kalypso Nicolaïdis och Susanne K. Schmidt börjar sitt abstract med att konstatera att kommissionären Lord Cockfield i sin vitbok om den gemensamma marknaden 1986 hyllade "ömsesidigt erkännande" (Cassisprincipen, se mitt blogginlägg här) som den vägledande principen för en liberalisering av den europeiska tjänstemarknaden. 20 år senare har EU antagit ett tjänstedirektiv där ömsesidigt erkännande-principen är "conspicuously absent"; varför det? De lyfter fram tre förklaringar. 1, direktivet förbisåg EU:s tidigare erfarenhet på området, som byggde på "managed" ömsesidigt erkännande (Nicolaïdis 1993, 1996, 2004). 2, den politiska kontexten har förändrats rejält, och utvidgningen har ökat de fördelningsmässiga konsekvenserna av ö.e. 3, den slutliga kompromissen lyckades just eftersom den återtog principen om ö.e., om än i minimalistisk form.
N och S ser ursprungslandsprincipen som "mutual recognition, stripped down to its bare bones". (717) Ö.e. hade sedan 80-talet varit en "technocratic tale of trial and error", men i Bolkesteindirektivet blev u.l.p. enormt kontroversiell, med den "Polish plumber", den polske rörmokaren, som symbol.
ÖE som princip för tjänstemarknaden nämndes först i Romfördraget, i samband med "professional services" och ÖE av diplom. Trots detta applicerades ÖE bara på ett fåtal yrken under 70-talet. ECJ utvecklade case law för ÖE för varor (Dassonville, Cassis) men ryggade iväg från att göra det för tjänster. (719) Tjänster är ett "harder case" för integration än vad varor är, itne bara för att de oftast är mer reglerade, utan också för att deras "mode of delivery" ofta involverar leverans geografiskt till dörren. N och S har en intressant diskussion mellan skillnaden mellan tjänsternas fria rörlighet å ena sidan, och arbetarnas och företagens fria rörlighet å andra sidan. Den viktiga distinktionen är tillfällighet:
"The core test here – as stated in the Treaties – is temporariness. If a cabinet-maker offers particularly tailored repair services across borders, he profits from the freedom of services, and, at least theoretically, from home-country rule; if he does it on a continuous basis with some sort of establishment, it is the freedom of establishment that applies, and thus host-country rule. According to this reasoning, workers posted temporarily would deliver services according to the working conditions (pay, training) of their home countries, side by side with the very differently regulated workers of the host country. It is easy to see how such an inference could be resisted." (719f)Eftersom tjänsternas fria rörlighet gäller tillfällig leverans krävdes begränsningar av hur mycket värdlandets regleringar skulle appliceras. Men det gjordes undantag för taker som kunde motiveras med allmänintresse och liknande -- detta gällde bland annat arbetares rättigheter, i Rush Portuguesa-fallet 1989. Frågan är då, säger N och S, i vilken utsträckning det är önskvärt att gå från en situation med "constrained host-state jurisdiction", som nu är fallet för alla tjänstesektorer som inte har specifika direktiv, till en situation närmare ÖE, som regerar på varumarknaderna.
N och S ser likheter mellan kommissionärerna Cockfield (1984-1988) och Bolkestein (1999-2004): båda var uttalade liberaler. Liksom medlemsstaterna 1984 sa till Delors att de ville ha större marknadsintegration, sa de samma sak på Lissabontoppmötet 2000 när Lissabonstrategin uttalades. Denna politiska vilja föregicks av ECJ:s agerande, och följs av politiska förhandlingar. (s 721) Där valde Cockfield och Bolkestein olika strategier. Cockfield lade fram hundratals liberaliseringsförslag i sin vitbok från 1986, och lade därefter fram en hel rad direktiv om olika sektorer. Bolkestein försökte däremot implementera sin filosofi i ett enda stort horisontellt direktiv. N och S menar att Delorskommissionen och Cockfield hade mycket mer politisk fingertoppskänsla än vad Prodikommissionen och Bolkestein hade. (722) Bolkesteins förslag var extremt brett, med både "freedom of establishment" och "freedom of services" för alla sektorer inte omfattade av tidigare direktiv, förutom general interest services som utbildning och kultur utan vinstintresse. I förslagets kärna fanns idén att det enda sättet som byråkratiska hinder kunde övervinnas var automatisk implmentering av ursprungslandets regler; värdlandet skulle då inte ens kunna försvara sina "public order, public health, and public safety-områden". (722f)
Efter att ha beskrivit förslagets innebörd och kontext går N och S in på en fallstudie av debatten om det i Tyskland. De menar att en anledning till att Bolkesteins förslag blev så kontroversiellt var utvidgningen 2004 och den associerade ökningen av heterogenitet bland medlemsstaterna:
"There is little doubt that the EU’s biggest enlargement since its inception conditioned the reactions to the services proposal. Simply put, the level of differences in national regulatory and legal settings was becoming too great to sustain the permissive consensus on liberalization that had (more or less) prevailed until then." (724)Tyskland hade vid utvidgningen infört begränsningar av migrationen från den nya medlemsländerna, och även en begränsning av tjänstefriheten, för sektorerna bygg, städ och inredning (!). N och S menar att det var onödigt eftersom det ändå finns sektorsvisa minimilöner i de sektorerna; i andra sektorer kunde arbetare från de nya medlemsstaterna tas in under tjänsternas fria rörlighet (tillfällighet tolkas av de tyska myndigheterna som upp till ett år) och arbeta för deras hemländers löner. Så har public opinion i Tyskland vänts mot den fria rörligheten för tjänster; i branscher som slakterier har stora mängder av de tyska arbetarna blivit arbetslösa (1/3 i slakterierna) och ersatts av billigare östeuropeiska arbetare. (724) Dessutom hade Tyskland år 2004 gjort det enklare att få f-skattsedel för folk i "crafts"-sektorer; före hade detta krävt ett mästarbrev men det kravet avskaffades nu, och en stor del av de nya f-skattarna var östeuropéer, vilket inte är överraskande "since there were no specific wage and social security obligations for the self-employed" (725). Förhållandet mellan ursprungslandsprincip och värdlandsprincip blir i praktiken väldigt komplicerat. Den sociala dumpingen gjorde att Bolkesteindirektivet möttes av stort motstånd, som blev ännu större av den anti- eller alter-globaliseringsrörelse som var tämligen stark i Västeuropa i början av 00-talet. Rörelser som ATTAC i Frankrike kampanjade mot Bolkesteindirektivet, vilket också spelade roll i den franska folkomröstningen 2005 om den europeiska konstitutionen. (726) N och S menar att förespråkarna inte lyckades mobilisera lika väl, hamnade på defensiven, och inte lyckades förklara dess roll i Lissabonstrategin (728). Parlamentet blev en viktig arena för att förhandla fram en ny kompromiss; där var den tyska socialdemokraten Evelyn Gebhardt central. Hon förespråkade att ersätta ursprungslandsprincipen med ÖE, som hon menar är en "conditional obligation" eftersom värdstaten kan försvara en reglering med public interest etc, medan ursprungslandsprincipen inte tillåter sådana undantag. Direktivet omvandlades i grunden; ursprungslandsprincipen och ersattes av en icke-diskrimineringsprincip som dock tillåter nationella regleringar; t ex i Art. 87:
‘this Directive should not affect the right for the Member State where the service is provided to determine the existence of an employment relationship and the distinction between self-employed persons and employed persons, including “false self-employed persons’”.Flytten tillbaka till host country jurisdiction paras med en lång lista av begränsningar av vilka begränsningar medlemsstaterna får införa, och kravet på att de, med ECJ:s språk, ska vara nödvändiga och proportionerliga. Socialisterna i EP ville att konsumentintressen och socialpolitiska skäl skulle inkluderas som legitima skäl för reglering, men detta lyckades inte. (730) Vad gäller omfattning så är direktivet fortfarande horisontellt, men Art. 2 exkluderar flera omstridda sektorer: sjukvård, kollektivtrrafik, socialtjänst och säkerhetstjänst, bemanningsföretag, spel och dobbel, post, el, gas, vatten, återvinning, audiovisual services, elektronisk kommunikation, finans, och juridiska tjänster.
Den slutgiltiga versionen av direktivet antogs av Rådet i december 2006 (Litauen och Belgien röstade inte). Det blev ingen konflikt, trots rykten om att östeuropeiska regeringar skulle forma en allians mot kompromissen och för det ursprungliga nyliberala förslaget; regeringarna från Uk, Spanien, Polen, Tjeckien, Nederländerna och Ungern hade också uttalat sig för ett mer liberalt förslag. (731) N och S menar i slutsatsserna att deras studie av tjänstedirektivet visar att EP blivit viktigare för kompromisstillverkande i EU (732). Direktivet lämnar också en vidöppen dörr för juridisk aktivism av ECJ.
Kostoris Padoa Schioppa 2007
Fiorella Kostoris Padoa Schioppa (fru till Tommaso P.S.) kommenterar i detta paper på Nicolaïdis och Schmidts paper. FKPS argument är att tjänstedirektivet i Bolkesteins ursprungliga form skulle ha gynnat både Väst- och Östeuropa givet vissa kompensationer alternativt på lång sikt, och att detta förslag som var bra för nästan alla stoppades (implicit orättvist) av den lilla grupp som skulle förlora på det. FKPS kommentar är i princip högborgerligt, nyliberalt barsnack: arbetslösheten beror på att lönerna är för höga, osv.
Lindberg 2008
Björn Lindberg, då doktorand i statsvetenskap i Uppsala, undersöker i denna artikel de politiska partiernas roll i EP i att omformulera tjänstedirektivet. Han relaterar sin artikel inte till diskussionen om tjänstedirektivet i sig, utan till diskussionen om partipolitik i EP; Hix (2006) hävdar att EP blivit allt mer likt de nationella parlamenten, med välstrukturerade partigrupper och vänster-höger-motsättningar, medan Bartolini (2006) menar att partigrupperna är svaga och bara klarar sig eftersom de inte utsätts för valkonkurrens. Hur partigrupperna uppehåller homogen röstning är enligt Lindberg en "gåta", givet deras interna heterogenitet; det antas ofta att gruppledarna lyckas disciplinera medlemmarna. Artikelns syfte är att testa partidisciplinens mekanismer i EP, med tjänstedirektivet som fallstudie eftersom det är "the most salient and contested piece of legislation passed in the EU in the last decade (Hix and Noury 2006; Borrell 2007)". Han visar att splittringen inom den konservativa partigruppen EPP-ED och den liberala gruppen ALDE var större än vad den var inom socialistgruppen; närmare bestämt bestod splittringen i Väst-Öst, vilket socialistgruppen slapp eftersom östrepresentanterna där inte heller ville ha ursprungslandsprincipen, som de menade skulle erodera den europeiska sociala modellen (1201).
Schmidt 2009
I denna artikel utvecklar Susanne Schmidt varför tjänstedirektivet var så kontroversiellt. Hon förklarar i abstract:
"The discussion of the Services Directive from 2004 onwards showed an unprecedented extent of politicisation of a single-market issue. Coinciding with the Eastern enlargement in 2004, the easing of the services freedom through the Directive raised significant redistributive issues, given the differences in labour costs."Schmidt lyfter fram att det var tjänstedirektivet som fick medborgarna i Frankrike och Nederländerna att rösta nej till det konstitutionella fördraget. Tjänstedirektivet var politiskt kontroversiellt -- och stoppades i sin ursprungliga form -- trots att det byggde på en ekonomisk logik: genom att integrera segmenterade nationella marknader ökar effektiviteten, det blir enklare för företagen, och man uppnåg skalfördelar; så sett var det ett paretoförbättrande förslag (ref Majone 1989). Varför var det då ändå så kontroversiellt? Schmidt fokuserar i att förklara detta på (1) skillnaden mellan tjänster och varor, (2) det speciella med governance genom ömsesidigt erkännande, och (3) den ökade heterogeniteten bland medlemsstaterna efter utvidgningen. Att integrera marknader via ö.e. påverkar tre förhållanden: (1) mellan medlemsstater, (2) mellan regeringar och deras medborgare med tanke på att de förstnämnda är ansvariga för marknadsregleringen, och (3) mellan olika EU-medborgare som berörs av olika regleringar i deras hemländer medan de är aktiva i samma verksamheter. Hon menar att om integration genom ö.e. leder till "forum-shopping" så blir fördelningsfrågor centrala, "the member state which manages to make its rules the most market-friendly gains the most". Och, och detta är centralt för hela Schmidts argument:
"for redistributive issues, the Union has insufficient input-legitimation (Scharpf 2004). Even if liberalising service markets strengthens general welfare, if liberalisation also has highly redistributive effects this is unlikely to be perceived as legitimate, due to the lack of a common demos showing sufficient solidarity." (848)Utkastet på direktiv (Bolkesteindirektivet) kom tidigt 2004 och var oerhört ambitiöst; omfattade nästan alla tjänstebranscher och därmed ungefär 50 procent av all ekonomisk aktivitet inom medlemsstaterna! (849) De undantag som gjordes var lotterier och "gunuinely public services with no profit interest", som utbildning och kultur. Sjukvård och sociala tjänster inkluderades (!). Det krävdes av medlemsstaterna att de skulle acceptera tjänster reglerade i andra medlemsstater och att avskaffa "excessive" regleringar. Direktivet krävde av nationella reglerare samarbete. Direktivet inkorporerade en del tidigare regleringar och överlappade bl a med Posted Workers Directive; i förhållande till det skulle kravet på byråkratiska papper som skulle kunna presenteras till värdlandets reglerare avskaffas, liksom tvånget att utse en nationell kontaktperson -- båda dessa avregleringar skulle försvaga medlemsstaternas möjligheter att kontrollera social dumping (s 849).
Till skillnad från med varor så kan med de flesta tjänster inte produktionen skiljas från konsumtionen. Undantag är till exempel finans och telekom, vad som kallas correspondence services. Ickeskiljbarheten innebär att tjänstemarknaden innebär att antingen producenten eller konsumenten måste röra på sig. (851) Produkt- och processtandards regleras olika och utsätts för regleringskonkurrens på olika sätt (Scharpf 1999); produktstandards hålls uppe av konsumentefterfrågan men konsumenter har inte lika mycket önskningar om processtandards vilket gör att race to the bottom är starkare där. (s 852) För att veta vad för regleringar som var aktuella för rörliga arbetare före Bolkesteins förslag, så är det viktigt att förstå skillnaden på tjänstefrihet, etableringsfrihet och fri rörlighet för arbetare. Schmidt:
"The services freedom is concerned with remunerated, temporary services delivery across borders (Roth 1988: 41). It can therefore be distinguished from the freedoms of labour and of establishment. If someone occasionally works in another country, they will probably profit from the freedom to provide services; if they do it on a continuous basis with some sort of establishment, it is the freedom of establishment that matters. If an EU worker is engaged in another labour market, it will be the free movement of labour. These freedoms are differently regulated: with the freedom of establishment and of labour, companies and persons are regulated on a par with nationals in the country where the services are provided. But if the services freedom is evoked, the regulations of the country of establishment (i.e. the home country) and not so much of service provision (i.e. the host country) are applicable. However, host countries can apply rules that are covered by the general interest – provided such rules have not already been observed in the home country (Hailbronner and Nachbaur 1992: 112)." (852)I motsatsen till den fria rörligheten för varor så tolkade ECJ länge den fria rörligheten för tjänster mycket mer begränsat, inte täckande kontinuerliga aktiviteter. Artikel 50 föreskriver tydligt värdlandsregeln för tjänstehandel, som begränsas till tillfälliga aktiviteter. Detta exemplifieras i rättspraxis på utposterade arbetare, där ECJ i Rush Portuguesa-fallet (1989) tillät Frankrike att tillämpa sina minimilöner på tillfälligt utstationerade arbetare från Portugal. Denna dom ledde till direktivet om utstationerade arbetare (PWD). Nyligen har dock ECJ följt en mer liberal linje i frågan om fri tjänströrlighet, med större betoning på att ta bort hinder för rörligheten, än på medlemsstaternas rättigheter att reglera. Antalet fall i frågan ökar, vilket visar dess ökade relevans (Hatzopoulos och Do 2006). 2005 betonade ECJ i Schnitzer-fallet inte den tillfälliga aspekten av tjänsterörligheten. I ett senare fall gick ECJ så långt som att säga att ‘all services that are not offered on a stable and continuous basis from an established professional base in the Member State of destination constitute provision of services within the meaning of Article 49 EC’. Denna dom ökar utrymmet för regimshopping och ömsesidigt erkännande. Bolkesteins förslag på tjänstedirektiv plockade upp denna ändring i ECJ:s praxis och försökte kodifiera den på ett radikalt sätt (De Witte 2007).
Kombinationen av att tjänster ofta är väldigt arbetsintensiva, och östutvidgningen 2004 med ökade löneskillnader mellan medlemsstaterna, gjorde att lönekonkurrens och lönedumping blev särskilt aktuellt här, särskilt i länder utan lagstadgad minimilön (853f). 12 av de 15 "gamla" medlemsstaterna införde begränsningar på hur många arbetare från de nya medlemsstaterna som kunde komma, men i och med den fria rörligheten för tjänster var detta ett slag i luften. Schmidt tar Tyskland som exempel på hur det gick, och där uppstod snabbt social dumping, t ex i slakteribranschen där tyskar blev av med sina jobb och östeuropeiska "service providers" togs in (854). Situationen var extra komplicerad eftersom östeuropéer kunde arbeta i Tyskland under olika regleringar. Under "freedom of establishment" fanns det inga numerära begränsningar men man måste följa tyska regler och lagar. Under "freedom of services" kan man utstationeras som anställd av ett företag i sitt hemland. (Tyskarna hade dock infört numerär begränsning av utstationering i bygg, städ och heminredning (!).) Tyskland har ingen lagstadgad minimilön -- förutom i vissa branscher -- så lönerna kan sättas hur som helst, men det utstationerande företaget måste följa tyska arbetsvillkorsbestämmelser, samt betala arbetsgivaravgifter på hemmaplan. Företaget måste också vara aktivt i det land där det är registrerat; brevlådeföretag är olagligt. Men exakt hur mycket företaget måste vara aktivt i hemlandet är oklart; Kommissionens "praktiska guide" för utstationering föreslår som riktlinje att åtminstone 25 procent av omsättningen ska komma därifrån.
Schmidt går in på de tre relationer som påverkas. Ett, relationen mellan medlemsstater: med ömsesidigt erkännande måste de lita på att deras regleringar är ekvivalenta, men med tjänster där processtandards kan undergrävas utan att det skadar konsumentens upplevelse blir tilltron svagare här. (855) Två, relationen mellan medlemsstat och dess medborgare: den ökade juridiska säkerheten för tjänsteleverantören kommer med en ökad osäkerhet för konsumenten, som inte vet under vilka regler tjänsten produceras. Tre, relationen mellan EU-medborgare: sysselsatta på arbetsplats behöver nu inte ha samma rättigheter. Gareth Davies (2007) menar att detta utmanar jämlikhetsnormer och även att det -- i strid med Art. 12 -- leder till diskriminering på grund av nationalitet. Schmidt håller till synes med, och menar att ö.e. inte är en hållbar princip för tjänstemarknaden (857)
Därefter -- detta är inget vidare välstrukturerat eller lättläst paper, utan snarare en essä -- tillbaka till det tyska fallet och åtgärderna mot social dumping där: ökad diskussion om lagstadgad minimilön; en Task Force zur Bekämpfung des Missbrauchs der Dienstleistungs- und Niederlassungsfreiheit. Tyskarna krävde postadress till det utstationerande företaget och översättning av relevanta dokument om kollektivavtalen, arbetstider och löner. Förslagen i Bolkesteindirektivet gick klart mot sådana regleringar. Kommissionen startade sent 2004 också en infringement process mot Tyskland för allt för starka begränsningar av tjänstefriheten. I juli 2007 dömde ECJ dock att tyskarna hade rätt att kräva översättning av dokumenten (Commission v. Germany, C-490/04). Schmidt menar dock att detta inte nödvändigtvis kommer hålla Kommissionen tillbaka i sin kritik av regleringar; så sent som i juni 2007 skickade K. ut en kommunikation om direktivet med sådan kritik. I ett annat social dumping-fall förlorade Tyskland. Ett tyskt företag hade anställt portugisiska arbetare i princip permanent men låtsats om att de var utstationerade från Portugal; företaget slapp så att betala socialförsäkringsavgifter i Tyskland. Den tyska staten utmanade företagets E101-blanketter, de som ska visa att företaget betalat socialavgifter (i detta fall i Portugal), men ECJ dömde i ett belgiskt fall att medlemsstater inte får underkänna ens uppenbart fusktillverkade E101-blanketter (fallet Herbosch Kiere, C-2/05). Vad medlemsstaten istället ska göra enligt ECJ är att kontakta den nationella myndigheten i ursprungslandet, alternativt starta en infringement-procedur (Art. 227) mot den andra medlemsstaten. (858) För att undvika social dumping har Tyskland haft bilaterala samtal med andra medlemsstater om tjänstefriheten, om frågor som statusen utstationerad och villkoren för att ge E101-certifikat, inklusive minimi-ekonomisk aktivitet i hemlandet (anti-brevlådeföretag), och skillnaden mellan reell och falsk egenanställning. Diskussionerna har också handlat om specifika ämnen, som situationen i tyska slakterier. (För ett nytt exempel på social dumping i denna bransch, se Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung 27 okt 2013, och Zeit 8 nov 2013.)
Diskussionen om Bolkesteindirektivet kom att fokusera på omfördelningskonsekvenserna. I förhandlingarna i EP försvann alla referenser till hemlandsprincipen. Men jämfört med ECJ:s rättspraxis så insnävades listan på okej rättfärdiganden för värdlandsregleringar (Art. 16 III) vilket innebar ett "avregleringsskifte" (De Witte 2007, Davies 2007). Den slutgiltiga versionen omfattar dock färre branscher än vad ursprungsförslaget gjorde, med undantag för sjukvård, "utilities", kollektivtrafik, "social and security services", elektronisk kommunikation, och finansiella och juridiska tjänster. Det underlättande av kontroller av utstationering som Bolkestein ville ha togs också bort, till de östeuropeiska medlemsstaternas missnöje. Det återstår att se om ECJ:s dom som godkände Tysklands reglering hejdar Kommissionens liberaliseringsvilja här. (859) Vissa saker ändrades inte från det ursprungliga förslaget: kravet på att ha single point of contact för utländska tjänsteleverantörer står kvar; liksom att avskaffa "oproportionerliga" regleringar, och att tjänsteleverantörer ska kunna fixa sin byråkrati genom datorn. Reglerande myndigheter ska också samordna över gränser. Davies (2007) hävdar t o m att det är just i förändringen av den offentliga administrationen som de största effekterna av direktivet finns.
I sina slutsatser pekar Schmidt på den höga arbetslösheten i de nya medlemsstaterna som en anledning till att de gamla medlemsstaterna kanske inte litar på ömsesidigt erkännande i tjänsterörligheten -- det är lite förvånande att hon inte pekar på faktorer som ideologi, som t ex Höpner och Schäfer (2012) inte hade varit fega för att göra.
Crespy 2010
Amandine Crespy är statsvetare verksam i Bryssel och använder i denna artikel ett diskursiv-institutionalistiskt perspektiv -- utvecklat av Vivien Schmidt -- för att förstå preferenserna kring Bolkesteindirektivet, närmare bestämt de franska preferenserna och hur de formades. Crespy menar att den franska vänstern lyckades "frama" (inrama?) Bolkesteindirektivet som en nyliberal policy och driva president Chirac till en kritisk position. Hon erkänner att det inte bara var i Frankrike som kritiken var stor mot förslaget -- även Belgien, Tyskland och Sverige nämns -- men menar att (a) president Chirac var särskilt aktiv mot det, (b) den franska folkomröstningen om det konstitutionella fördraget gjorde landet särskilt aktivt i sammanhanget, och (c) den radikala vänstern är särskilt stark i Frankrike och kan forma den allmänna opinionen när den agerar strategiskt. (s 1255) Crespy menar i sin inledning att hon formulerar och testar hypoteser men detta känns lite som window-dressing, för hypoteserna är väldigt deskriptiva och det känns som att de ligger väldigt nära hennes story, och hon har inte heller någon mot-hypotes eller annan teori om vad som skulle kunna ha hänt.
Menz 2010
Denna artikel av Georg Menz tar avstamp i Varieties of Capitalism och kritiken mot VoC om att den teoribildningen inte tillräckligt väl hanterar institutionell förändring, inklusive konvergens (se mina blogginlägg här, här och här). Menz menar, och det tror jag att han har helt rätt i, att jämförande politisk ekonomi-forskarna har ägnat för lite uppmärksamhet åt EU:s Single European Market-projekt ur detta perspektiv. I artikeln fokuserar han på tjänstedirektivet samt på särskilda utvecklingar i Frankrike, Irland, Tyskland och Sverige. I linje med sin bok från 2005 argumenterar Menz här för att
"responses are broadly shaped by the self-preserving logic implied by the VoC approach, according to which the recreation of competitive advantage and restoration of past patterns will be the predominant response pattern. System maintenance will be preferred to radical paradigmatic change in reaction to EU-induced change. This can be partly attributed to path dependency and high transaction costs, but is also a consequence of the complementarities between systems of industrial relations and other aspects of politico-economic systems of governance (Hall and Gingerich 2004)." (973)Det här låter extremt VoC i mina öron, men han fortsätter den citerade passagen med att konstatera att kritiker som Pontusson och Thelen (han nämner inte Howell! för oförsonlig?) pekat på att VoC är för dåligt på att hantera politik och kamp, och vill också ha med intressen och maktresurser i sin analys... Låter som att han vill ha kakan och äta den.
Angående Bolkesteindirektivet betonar Menz hur radikalt det var, något som han menar speglar Bolkesteins bakgrund på den hayekianska tankesmedjan Mont Pelerin Society! (977) Det skulle omfatta i princip hela tjänstesektorn, var radikalt liberaliserande, och dessutom ignorerade Bolkestein Europafacket och liknande aktörer i processen. Den mest explosiva politiska dynamiten var artikel 16 som innehöll ursprungslandsprincipen. Menz diskuterar regeringarnas, arbetsgivarnas och fackens ställningtaganden om tjänstedirektivet, och därefter också om social dumping, med fall med omflaggning i Irland, Laval i Sverige osv. Han vidhåller VoC-perspektivet, men säger att i Tyskland beter sig arbetsgivarna lite mer avreglerande än vad VoC (Thelen 2000) skulle förvänta sig.
Loder 2011
Statsvetaren Jeff Loder konstaterar att tjänstedirektivet var väldigt kontroversiellt, och relaterar detta till dess bakgrund i den s.k. Lissabonprocessen. Han pekar på att både Nicolaïdis och Schmidt (2007) och Höpner och Schäfer (2007) förklarar den höga graden av politisk konflikt kring tjänstedirektivet med skillnaderna i samhällsekonomiska system i EU, särskilt efter utvidgningen år 2004; också Lindberg (2008) pekar på dessa konflikter. Men varför lade då Kommissionen fram ett så konfliktskapande förslag? Han vill betona den procedurala aspekten av policymaking, närmare bestämt Lissabonprocessen.
Dagnis Jensen och Nedergaard 2012
Tjänstedirektivet har gett upphov till en stor litteratur; så också detta paper av de danska statsvetarna Mads Dagnis Jensen och Peter Nedergaard. Så får de också gå ut hårt; den första meningen är: "The Services Directive is one of the most significant and controversial legislative proposals ever negotiated in the European Union (EU) (Hix and Noury 2009)." Dagnis Jensen och Nedergaard säger sig vilja förklara varför direktivet urvattnades från sitt ursprungliga Bolkesteinförslag och menar att den tidigare litteraturen varit politisk-ekonomisk eller fokuserat på särskilda aspekter av urvattningen; varför detta inte skulle räcka är inte helt tydligt. I vilket fall så ska de använda rational choice-institutionalism (Garrett och Tsebelis, König) i sin analys, vilket mig veterligen är nytt i litteraturen om tjänstedirektivet.
Referenser
Roland de Bruijn, Henk Kox och Arjan Lejour, "The trade-induced effects of the services directive and the country of origin principle", European Network of Economic Policy Research Institutes, 2006
Crespy, Amandine (2010) "When ‘Bolkestein’ is trapped by the French anti-liberal discourse: a discursive-institutionalist account of preference formation in the realm of European Union multi-level politics", Journal of European Public Policy, 2010
Mads Dagnis Jensen och Peder Nedergaard, "Explaining the watering down of the Services Directive", Journal of European Public Policy, 2012
Fiorella Kostoris Padoa Schioppa, "Dominant losers: a comment on the services directive from an economic perspective", Journal of European Public Policy, 2007
Björn Lindberg, "Are political parties controlling legislative decision-making in the European Parliament? The case of the services directive", JEPP 2008
Jeff Loder, "The Lisbon strategy and the politicization of EU policymaking the case of the Services directive", Journal of European Public Policy, 2011
Georg Menz, "Are you being served? Europeanizing and re-regulating the single market in services", JEPP, 2010
Kalypso Nicolaïdis och Susanne K. Schmidt, "Mutual recognition ‘on trial’: the long road to services liberalization", Journal of European Public Policy, 2007
Susanne Schmidt, "When Efficiency Results in Redistribution: The Conflict over the Single Services Market", West European Politics, 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar