tisdag 31 december 2013

Italiens makroekonomiska historia sedan 1861

Italien var, konstaterar Emanuele Felice och Giovanni Vecchi i ett paper från förra året, ett av de första länderna som producerade historiska nationalräkenskaper. Detta var 1957under statitistikbyrån Istats egid, och man producerade serier tillbaka till landets enande 1861. Men forskare insåg snabbt att det fanns problem med detta dataset och dessutom var presentationen otydlig angående hur serierna hade konstruerats, vilket gjorde att det var svårt att korrigera serierna (jfr Fenoaltea 2010, s. 79). Olika forskare skapade egna serier vilket ledde till en kaotisk situation (se Bardini et al 1995 för diskussion). Först nu år 2012, säger Felice och Vecchi, finns det ett definitivt dataset för hela perioden 1861-2011, genom ett projekt som Bank of Italy och universitetet i Rom "Tor Vergata" har haft tillsammans. Som vi ser i diagrammet från Fenoaltea (2010) nedan ser BNP/capita-utvecklingen mycket annorlunda ut med den nya serien 1861-1911 jämfört med Istats ursprungliga, och Angus Maddisons revision.


De nya historiska nationalräkenskaperna  presenteras i Baffigi (2012), och från den sidan kan man också ladda ner alla data i excelformat. Tidigare har mycket forskning och möda ägnats åt perioden "det liberala Italien" 1861-1911 medan framför allt WW1 och mellankrigstiden varit problematiska datamässigt; Broadberry (2005) har pekat på det implausibla att Italiens BNP skulle ha upplevt en boost under första världskriget, vilket den gjorde enligt tidigare data (Felice och Carreras 2012: 444f). Enligt de nya nationalräkenskaperna skedde inget sådant. Mer debatterat i italiensk ekonomisk historia har den sensationella tillväxten under de s.k. giolotti-åren 1900-11 varit; enligt tidigare data upplevde Italien en otrolig ekonomisk boom under de åren, det nya datasetet reviderar ner tillväxten där men den är fortfarande tre gånger så hög som tillväxten 1861-1899. Den andra tillväxthöjdpunkten i Italiens historia är efterkrigstiden på 1950- och 60-talen då landet mer än andra europeiska länder drog nytta av Marshallhjälpen och effektivitetsvinsterna i att rycka upp sig i riktning USA:s teknologiska nivå.

BNP 1911-1951 enligt tre datasets: Ercolani och Fuà (1978), Rossi et al (1993), 
och Baffagi (2012). Bild från Baffagi.

En debatt inom tidigare italiensk ekonomisk historia är vad som avgjorde tillväxttakten efter 1861. En konventionell förklaring fokuserade på ekonomisk politik; Gerschenkrons elev Stefano Fenoaltea (1988) revolterade mot denna förklaring och ville istället lägga förklaringskraften i internationella faktorer bortom italienska policymakers händer. För Fenoaltea var Italiens tillväxt under 1800-talets andra hälft cyklisk och i takt med villighet att investera framför allt i Storbritannien. Den välkände ekonomisk-historikern Gianno Toniolo håller inte med utan betonar mer den makroekonomiska politiken (Felice och Vecchi 2012: 15).

En annan debatt är huruvida Italiens industrialiseringsprocess förknippades med en Kuznetskurva: alltså först stigande ojämlikhet och sedan fallande dito. Enligt Felice och Vecchi (2012: 30) var detta inte fallet, vilket stödjer "benign industrialization"-tolkningen som Toniolo, Vecchi m fl gjort. Snarare så ojämlikheten stabil i slutet av 1800-talet, minskade därefter långsiktigt under 1900-talet, och har ökat sedan 1980.

Just ojämlikheten kollar Brandolini och Vecchi (2011) på på ett fascinerande sätt. I Italien har nämligen hushållbudgetssurveyundersökningar genomförts tillbaka till 1861 (!), först med 4000 hushåll och därefter 20 000 hushåll (B och V, s 10) vilket innebär att de kan räkna ut ginikoefficienter för ungefär vart tionde år perioden 1861-1931, vilket är sensationellt tidigt. Också Brandolini och Vecchis papper kommer ur Banca di Italia-"Tor Vergata"-HNA-projektet och de diskuterar BNP/capita och tillväxten en del, men fokuserar mer på andra levnadsstandardsmått: arbetstid, livslängd, utbildningsnivå, inkomstfördelning m m. När Italien enades 1861 var det ett fattigt land med extremt låg läsförmåga och utbildningsnivå samt en katastrofal folkhälsosituation; på alla dessa indikatorer var de hundra åren efter 1861 en enorm framgångssaga. I diagrammet nedan syns ginikoefficienten för 1861-2011.



Vi ser att inkomstojämlikheten minskade något mellan 1861 och 1871 och därefter var tämligen konstant fram till 1931. Mellan 1931 och 1960 minskade en från ca 45 till ca 40, och under 60- och 70-talen ytterligare till ca 30. Därefter har en viss ökning skett, till ca 35 år 2011. Som Felice och Vecchi konstaterar, så syns ingen Kuznetskurva. Detta är annorlunda än USA:s och Storbritanniens utveckling enligt Lindert (2000).


Barba (2010) diskuterar ojämlikheten sedan 1970-talet, närmare bestämt med fokus på kopplingen mellan den funktionella och den personliga inkomstfördelningen. Om huruvida den funktionella inkomstfördelningen verkligen påverkar den personliga citerar han Milton Friedman (1962):
“one of the most widespread fallacies in this area is the belief that one can go readily from the functional to the personal distribution. Wages and salaries, it is believed, are the income of the “poor”; interest, dividends, rents and earnings of individual business, are the income of the “rich”; hence anything that raises wage rates relative to other factor returns will tend to render income less diverse, and conversely. Fortunately, or unfortunately, this conclusion is false…” (Friedman, 1962, p. 253). 
Barba menar att det finns 3 sätt på vilka en fallande löneandel kan undgå att vara förknippad med ökad ojämlikhet: 
  1. Arbetsinkomster och kapitalinkomster är likadant fördelade 
  2. Fallande löneandel kompenseras med minskad lönespridning
  3. Fallande löneandel och ökad lönespridning kompenseras med något annat. 
Barba delar in den disponibla inkomsten för befolkningen över 15 år i sex kategorier -- observera att detta alltså är disponibel inkomst, inte marknadsinkomst, vilket introducerar komplikationen med skatter och transfereringar. Därmed är detta ganska olämpliga -- eller åtminstone inkompletta -- data för att granska hur den funktionella inkomstfördelningen påverkar den personliga, även om disponibel inkomst till syvende och sist är ett helt centralt inkomstbegrepp. De sex kategorierna av inkomster i Barbas undersökning är (1) anställdas kompensation, (2) "income from self-employment and entrepreneurial income (mixed income)", (3) pensioner och andra transfereringar, (4) ränta, (5) annan "property income", och (6) "imputed rents". Arbetsinkomster är den mest jämlikt fördelade inkomsttypen, med lägst ginikoefficient. Pensioner och transfereringar har också en ganska låg ginikoefficient. Kapitalinkomster är den mest ojämlikt fördelade inkomsttypen. Detta syns i Lorenzkurvorna nedan, för åren 1989 och 2008.

I sina slutsatser betonar Barba (s. 12f) att Italien inte ser någon "folkkapitalism" idag: anledningen till att den personliga inkomstfördelningen inte blivit mer ojämlik trots den fallande löneandelen är inte denna. Han lyfter fram att kapitalinkomster är underrepresenterade i statistiken över den personliga inkomstfördelningen, vilket gör att ojämlikheten underskattas där. Vidare så har sysselsättningen ökat under perioden och eftersom de som är lägst i inkomstfördelningen inte har några arbetsinkomster så innebär en flytt av dem från transfereringssystem eller fattigdom till sysselsättning en minskning av ojämlikheten: Barba konstaterar att även om arbetsinkomster är den mest jämlikt fördelade inkomsttypen, så är den fortfarande mest koncentrerad till mitten av inkomstfördelningen, snarare än dess botten. Han menar att den utjämnande effekt som sysselsättningen stått för sedan början av 90-talet inte kommer fortsätta, och att en eventuellt fortsatt minskning av löneandelen därför kommer synas tydligt i den personliga inkomstfördelningen framöver.


Torrini (2005) diskuterar ökningen av kapitalandelen i nationalinkomsten i Italien sedan 1980-talet. Han betonar att i industrin har kapitalandelen inte ökat, utan där den ökat mest är i hemmamarknadsbranscher som sett omfattande privatiseringar.


Morana (2003) är en rätt snårig ekonometrisk exercis med historiska nationalräkenskaper för USA och Italien sedan ca 1920. Vad för substantiella frågor som han egentligen är intresserad av är inte helt tydligt, utan det mesta av pappret tas upp av olika tidstypiska ekonometriska övningar: kointegrationstest, impulse response-funktioner osv. Han kollar på saker som hur löneandelen tidsserieekonometriskt svarar på ändringar i arbetskraftsutbud och lön, men det känns som att han inte gör något ordentligt, utan hela tiden hastar vidare och inte diskuterar de substantiella implikationerna särskilt mycket. Tyvärr så redovisar han inte heller sin löneandelsserie för Italien, som alltså går tillbaka till 1920 och som bygger på Rossi Sorgato och Toniolo (1990), uppdaterad med data från Istat och OECD.

Professor Morana har försett mig med följande data för reallöneökningstakten i Italien mellan 1911 och 2001, som används i pappret. Vi ser att Italien inte upplever en så stor löneboom i samband med första världskriget som till exempel Danmark, Sverige och Storbritannien gör. För Italiens del sker mer i den vägen kring andra världskriget. 1950- och 60-talen ser mycket stark och jämn reallöneökningstakt, med undantag för år 1964. I slutet av 70-talet sker ett  markant skifte nedåt i reallöneökningstakten, från 1960-talets 5.96 procent, 70-talets 3.38 till magra 1.30 på 1980-talet och otroliga 0.05 procent på 1990-talet!

 (korrelationen mellan nominallöneökningstakten enl dessa data och BLS data är 0.97.)

Den svaga utvecklingen efter 1980 stämmer överens med Italiens svaga BNP-tillväxt under den perioden (jfr Malanima och Zamagni 2010: 3f).


Vaona (2011) anknyter till den heterodoxa/marxistiska diskussionen om profitkvoten som har Thomas Weisskopf och Gerard Duménil som ledande namn, och kollar på Danmark, Finland och Italien sedan 1970: valet av länder beror på att OECD STAN-databasen har bra data för dessa länder.


Malanima och Zamagna (2010) är introduktionen till ett specialnummer av Journal of Modern Italian Studies och ger en översikt över den italienska ekonomin 1861-2010. Arbetsproduktiviviteten var 19 gånger högre år 2001 än 1861, och kapitalintensiteten 18 gånger högre. TFP växte särskilt snabbt 1951-73. (s 4) M och Z redovisar Cobb-Douglas-dekonstruktioner av BNP-växten 1861-2001: vad kom av ökad kapitalinteinsitet, vad av ökad TFP? Detta för underperioderna 1861-1913, 1913-36, 1936-51, 1951-73 och 1973-2001. De gör det med två olika antaganden om kapitalandel och löneandel: 0.3 vs 0.7 respektive 0.4 vs 0.6. De diskuterar den strukturella omvandlingen, jordbrukets nedgång osv. De diskuterar regionala BNP-skillnader. De ger också en ekonomisk-historisk översikt per period, för en internationell publik (s 10ff).



Referenser
Baffigi, Alberto (2012), “Italian National Accounts, 1861-2011“, Bank of Italy.
Barba, Aldo (2010) “On the link between functional and personal distribution in Italy“ (pdf), konferenspaper.
Bardini, Carlo, Alberto Carreras and Pedro Lains (1995) “The National Accounts for Italy, Spain and Portugal”, Scandinavian Economic History Review XLIII(1): 115–146.
Brandolini, Andrea and Giovanni Vecchi (2011), “The well-being of Italians: A comparative historical approach“, Banco Di Italia WP.
Felice, Emanuele och Giovanni Vecchi (2012), “Italy’s Modern Economic Growth, 1861-2011“ (pdf), Universitá Siena WP
Fenoaltea, Stefano (2010) “The reconstruction of historical national accounts: the case of Italy“, PSL Quarterly Review, vol. 63 n. 252 (2010), 77-96
Malanoma, Paolo och Vera Zamagni (2010) “150 years of the Italian economy, 1861-2010“, Journal of Modern Italian Studies.
Morana, Claudio  (2003) “Long-run growth and income distribution: Evidence for Italy and the US”, Giornale degli Economisti e Annali di Economia Volume 62 - N. 2 (Ottobre 2003) pp. 171-210
Rossi, N., A. Sorgato och G. Toniolo (1992) “I conti economici italiani: una ricostruzione statistica, 1890-1990“, Rivista di Storia Economica.
Torrini, Roberto  (2005) “Profit Share and Returns on Capital Stock in Italy: the Role of Privatisations Behind the Rise of the 1990s”, CEP Discussion Paper No 671 January 2005
Vaona, Andrea  (2011) “Profit rate dynamics, income distribution, structural and technical change in Denmark, Finland and Italy” (pdf), Structural Dynamics and Economic Change 22, 247-268.

Inga kommentarer: