måndag 20 januari 2014

Arbetsgivarna och den centraliserade lönebildningen i Norge

John R. Bowman från City University of New York börjar sin artikel med att konstatera att det är mycket snack i forskningen idag (2002) om att nationella koordinerande institutioner decentraliseras, som en universell trend. Lönebildningsforskare bryr sig såklart, men också politiska ekonomer som är intresserade av sambandet mellan lönebildningsinstitutioner och ekonomisk performance som inflation och arbetslöshet (t ex Iversen, Pontusson och Soskice 2000). Men hypen om universell decentralisering motsägs av kvantitativa studier av Wallerstein och Golden för åren 1950-1992 såväl som Traxler, Blaschke och Kittel (2001) för åren 1970-1996. Gemensamt för både de som betonar decentralisering som fortsatt divergens är ett större intresse för arbetsgivarnas politik än vad forskningen tidigare hade (ref Thelen 1994; jfr också Schmidt 2009). Ämnet för Bowmans artikel är arbetsgivarnas roll i att behålla den centraliserade lönebildningen i Norge. Det centrala argumentet är att både skapandet av det centraliserade systemet och upprätthållandet av det samma är tack vare arbetsgivarna: "Centralized wage setting was established in Norway as a result of employer initiative, and it has persisted because employers have pursued strategies to preserve it." (s 997) Han berör tre debatter i politisk ekonomi-forskningen om arbetsmarknadsinstitutioner.

Ett, centraliserad lönebildnings ursprung, som började med Swensons (1991, 2002) inflytelserika analys av centraliseringen i Sverige och Danmark där han hävdade att den vare ett resultat av en klassallians mellan arbetsgivare och fack i den exportorienterade sektorn, för att tämja löneväxten i hemmamarknadssektorerna, särskilt i byggsektorn. Bowman menar att denna förklaringsmodell inte funkar för Norge, där arbetsgivarna före WW2 var för centralisering av traditionella arbetsgivarskäl: att poola resurser för att minska sårbarheten för "leapfrogging" lönekrav och bekämpa radikaler inom facket. "It was only in the post–WorldWar II period that the concern with maintaining moderate wage growth in the traded-goods sector became the principal employer motive behind their support for centralization. One of the interesting features of the Norwegian story is that although employer support for centralization has been constant throughout most of the 20th century, the principal motivation for this support has shifted—from defending themselves against the labor movement to defending internationally competitive industry against the possibility of excessive wage growth originating in the sheltered sector." (998)

Den andra debatten handlar om huruvida centraliserad lönebildning är kompatibel med "nya produktionsstrategier" som "kräver större flexibilitet" -- Iversen (1996) har förklarat decentralisering med en klassallians ledd av arbetsgivare som är relativt prisokänsliga men behöver flexibilitet. De ledsagas av "privilegierade arbetare", som kan höja sina löner och externalisera kostnaderna. Iversen pekar på oljesektorns inflationära effekt som en orsak till bevarad centralisering i Norge; Bowman håller med om detta, men lägger till fler faktorer: att den bidrar till "industrial stability", att den bevarar kapaciteten till löneåterhållsamhet, och att den reducerar transaktionskostnaderna. Bowman menar att i den grad arbetsgivarna är missnöjda med den norska modellen så är det för att LO inte klarar av att driva igenom löneåterhållsamhet, snarare än att modellen skulle vara inkompatibel med den flexibilitet som krävs för internationell konkurrenskraft.

Den tredje frågan är den om den institutionella omvandlingens riktning, särskilt i Skandinavien. Den svenska modellens sammanbrott på 1980-talet har orsakat mycket pessimism om korporatismens hållbarhet. Bowman menar att han visar att de norska arbetsgivarna inte varit immuna mot liknande press, och att en del decentralisering skett, men dock inom en organiserad kontext (konstigt nog hänvisar han här inte till Traxlers begrepp om "organiserad decentralisering", som tycks klockrent för vad han pratar om). Han menar därför att det inte pågår någon arbetsmarknadskonvergens till nyliberalism.

Enligt Bowman så skiftar alltså arbetsgivarnas incitament till centralisering under efterkrigstiden från mellankrigstidens vilja att behärska radikalerna i facket till att behärska lönetillväxten. Så här beskriver han efterkrigsperioden: "The shared goal of the Labor Party government, organized employers, and the union leadership was to keep wage growth low so as to protect Norway’s competitive position in the growing international market." (s 1000) -- Jfr mitt inlägg om "produktivitetens politik" och klasskompromisser under efterkrigstiden.

Bowman börjar den empiriska delen av artikeln med an sektion om perioden 1900-40 och hur centraliseringen utvecklades. Han konstaterar att det är slående att ingen faktiskt forskat om detta innan; istället har norska historikers fokus varit på att förklara skiftet från många konflikter på 20-talet till få konflikter efter 1931, en period som associeras med Hovedavtalet från 1935 (s 1001). B menar -- med rätta, tror jag -- att detta fokus på Hovedavtalet är vilseledande eftersom HA i själva verket redan förutsatte en viss centralisering av förhandlingarna. Han menar att arbetsgivarna redan innan HA arbetade för en centralisering, på fyra sätt:
First, they deployed the weapon of the sympathy lockout to pursue the “bundling” ofwage negotiations and the standardization of wage agreement termination dates, first within a single industry and then across industries. Second, in both their longterm institution building strategies and in their short-term tactics in conflict, they pursued a course of action aimed at strengthening the LO leadership, first with respect to their control over local labor actions and second with respect to syndicalist and communist opposition groups within LO. Third, they actively sought standardized and/or peak-level agreements with unions on nonwage issues. Finally, employers progressively centralized control over wage negotiations and industrial conflict within their own ranks. (s 1001)
Deras syfte med centraliseringen var att stävja fackets politiska och ekonomiska framsteg och försvaga radikalismen i facket. Teknik ett kallar B med referens till Bjørnson (1990) sammenkoplingstaktikk -- arbetsgivarna försöker knyta ihop olika förhandlingar i en bransch till ett enda avtal, med verkstadsindustriavtalet från 1907 som modell. För att göra detta använde de sig av sympatilockouter. 1911 och 1915 gjorde de det för att knyta ihop flera branscher (Olstad 1990, Pedersen 1950). I förhandlingsrundorna 1925, 1926, 1927 och 1931 användes samma strategi flitigt (Sæland 1985). I mitten av 20-talet hade en avsevärd centralisering uppnåtts (koordinering vore ett mer precist begrepp) menar B; även om förhandlingarna skedde på förbundsnivå så hängde de samman och avtalen löpte ut samtidigt; fr o m 1925 var det vanligt att referera till "vårbranscherna" och "höstbranscherna", utifrån när avtalet skulle förhandlas fram (s 1002). Bowman menar att med denna koordination kunde NAF ordna storlockouter som kunde tömma LO:s strejkkassor, såväl som skydda sina svagare medlemmar mot "whipsawing" från LO-förbund. Vidare så ledde NAF:s centralisering också till centralisering på LO-sidan (Bjørnsson 1990) vilket svagade radikalerna där, som hade blivit fler sedan 1910-talet och särskilt sedan ryska revolutionen då en stor del av den norska arbetarklassen omvändes till den revolutionära socialismen (Galenson 1949: 24f). Sæland (1985) visar att NAF kontinuerligt i sina lönepolitiska diskussioner 1923-31 oroade sig för LO:s ledarskap. Vid den stora konflikten 1931 sade NAF:s administrativa direktör: "“We have no interest in revolutionizing our opponents. . . . If [the current LO leaders] are destroyed or weakened, and the elements that now undermine them come into power, it will be a very dark day for us” (cit s 1004, från Brovold 1972).


Referenser
Bowman, John R. (2002) Employers and the Persistence of Centralized Wage Setting: The Case of Norway. Comparative Political Studies.
Brovold, Arne. (1972). Norsk Arbeidsgiverforening og Storlockouten i 1931 [The Norwegian Employers Federation and the Great Lockout of 1931]. Unpublished thesis, University of Oslo, Department of History
Olstad, Finn. (1990). Jern og metall, bind 1, 1891-1940. Oslo, Norway: Tiden Norsk Forlag
Petersen, Erling. (1950). Norsk Arbeidsgiverforening 1900-1950. Oslo, Norway: Norsk Arbeidsgiverforening
Sæland, Frode. (1985). En “gang maa vi ta en ordentlig kamp.” Norsk Arbeidsgiverforening og Mekaniske Verksteders Landsforenings politikk i perioden 1925 til 1931. Bergen, Norway: Universitet i Bergen Hovedoppgave i Historie.

Inga kommentarer: