tisdag 7 januari 2014

Schmidt om den jämförande politiska ekonomin

Sedan tio-femton år tillbaka är den s.k. Varieties of Capitalism-skolan (VoC) dominant inom den jämförande politiska ekonomin. At den är dominant gör förstås att den är attraktiv att kritisera och vi ser hur den utmanas t ex av maktresursteoretiker som Howell och Baccaro (2011). Statsvetaren Vivien Schmidt står för ett annat alternativ med sin diskursiva institutionalism och jag ska här skriva om två programmatiska artiklar från 2008 och 2009 där hon presenterar denna statscentrerade teori som sätter politiken i fokus igen.

Schmidt börjar sin artikel från 2008 med en Rip van Winkle-variant: om han hade somnat i Europa 1978 och vaknat igen 2008 hade han knappt kännt igen sin politiska ekonomi: då starka fackföreningar, tal om marxism osv., nu "power of business, a much diminished state, and the subordination of labour to the needs of the market". Från keynesiansk pump-priming till austerity, avregleringar, privatiseringar, liberaliseade finansmarknader och arbetsmarknader. Och dessutom fördjupad europeisk integration. Också den politiska ekonomi-forskningen har förändrats: från 70-talets neokorporatism med dess fokus på arbetarrörelsen, till statscentrerad forskning på 80-talet, till företaget i slutet av 90-talet och med Varieties of Capitalism. (s 304f) Analysenheten har också mångfaldigats: nu inte bara länder utan också Europa, regioner, kluster, och sektorer. (s 305) Analytiskt är två stora debatter ifall det pågår konvergens eller ej, samt ifall konvergens eller divergens drivs av extern press från globalisering och europeisering, eller intern press av politik och ekonomi. Tolkningsdebatten handlar om huruvida dessa processer är bra eller dåliga. Den metodologiska frågan handlar om hur man ska studera europeisk politisk ekonomi. Denna fråga finns det i allmänhet fyra svar på, i form av fyra institutionalismer: rationalistisk, historisk, sociologisk (Hall och Taylor 1996; Thelen 1999; Campbell 2004) samt diskursiv (Schmidt 2002).

Korporatismen var ett europeiskt svar på den US-amerikanska pluralismen och hade på 70-80-talen samma hegemoni som pluralismen hade haft på 50-60-talen, då olika system bedömdes utifrån hur väl de levde upp till pluralismens ideal. På 80-talet kollapsade korporatismteorin både pga världsliga skeenden -- såsom försvagningen av arbetarklassen -- och internt akademiska skäl, helt enkelt att det var fler och fler fenomen som teorin inte kunde förklara. Nederländerna var först med korporatistisk kollaps på 1970-talet även om den återkom i början av 80-talet "on a new, more subordinate footing" (ref Visser och Hemericjk 1997); i Sverige kollapsade den i början av 80-talet, och i länder som Frankrike och Storbritannien där k-forskarna hoppades på k-potential uteblev denna utveckling. (s 306)

När Shonfield publicerade sitt inflytelserika verk 1965 var staten central för hans klassificering mellan den liberala modellen (som GB), den statsorienterade modellen (som FR) och den korporatistiska modellen (som BRD). På 70-talet tonades statens roll ner i den politiska ekonomin, under korporatismteorins uppsving. På 80-talet kom staten tillbaka, "bringing the state back in", när olika regeringar som Thatcher, Mitterrand m fl valde väldigt olika vägar. Ganska snabbt bröts dock detta fokus upp, internakademiskt genom att BtSBI-forskarna gick över till att vara historiska institutionalister, och utomakademiskt pga europeisering, globalisering och monetarism.

På 90-talet kom globaliseringsteori och race to the bottom-diskussionen (Cerny 1994; Strange 1996) såväl som deras bemötande med divergensteoretikerna (Berger och Dore 1996; Boyer och Drache 1996). Divergensteoretikerna producerade en mängd empirisk forskning i genuint jämförande politisk ekonomi. Nyligen har de "konvergerat" (hehe) inom VoC-skolan som tar en företagscentrerad approach till den politiska ekonomin. (s 311) VoC har fått en mängd kritik, som börjar med den enkla poängen att tvåkategoriindelningen är för enkel (Crouch 2005) och går vidare med att teorin är funktionalistisk och statisk och dålig på att förklara förändring (Schmidt 2002; Crouch 2005; Morgan et al 2005; Hancké et al 2007). Det har kommit olika svar på denna kritik. Vissa har försökt omformulera VoC som mer dynamiska, föränderliga system: Becker (2006) om Nederländerna; Deeg (2005) om Tyskland. Andra har vänt till en mer institutionell-historisk approach (Thelen 2004; Streeck och Thelen 2005). I vilket fall undermineras VoC:s binära karaktär. (s 312) Andra har argumenterat för att det finns fler varianter av kapitalism: tre (Coates 2000; Schmidt 2002), fyra Boyer 2004; Whitley 2005), fem (Amable 2004). Frankrike, Italien och spanien är enligt VoC mixed market economies och därför dömda till att underprestera, men enligt en annan grupp divergensteoretiker står de för en tredje, statsorienterad variant av kapitalism. (s 313)

Den senare gruppen, som inkluderar Schmidt, har varit ledande i att ta in staten i diskussionen igen, igen. Hon gör en distinktion mellan den liberala staten i LMEs som har armslängdsrelationer till sociala aktörer, den "enabling" staten i CMEs som koordinerar aktiviteter, och den "influencing" staten i SMEs (state-influenced market economies). (s 314f) Arbetarrörelsen kom också delvis tillbaka i JPE runt 2000 när de sociala pakterna kommit tillbaka i länder som Irland, Spanien och Italien och traditionellt korporatistiska CMEs som Nederländerna och Danmark återupplivade gamla kompromissystem. (s 316)

Schmidt menar i sina slutsatser att den politisk-ekonomiska forskningen nu blivit mer balanserad (men säger man inte alltid så om sin egen tid?), tittar både på arbetarrörelsen, företag och stat, men menar att indelningarna och etiketterandet som VoC kommer tonas ner framöver:
“Can we still talk about national varieties of capitalism in Europe, whether two, three, or more, not only because of the very real disaggregating trends as a result of the forces of globalisation and even more of Europeanisation, but also because these forces also have a tendency to create supranational sectoral or even subnational regional varieties of capitalism that challenge national varieties. And finally, is it not time to bring welfare states into the mix? But if we do so, then it becomes all but impossible to stick with two, three, or even four varieties. Labelling may indeed have to give way to analysing.”
Schmidt börjar sin artikel i World Politics 2009 med frågorna: hur förklarar vi att vissa avancerade kapitalistiska länder har gått längre än andra i nyliberala reformer? Och varför länder med liknande kapitalistiska system har valt olika reformvägar medan länder med olika system valt samma vägar? Schmidt menar att dagens mainstream i politisk ekonomi har svårt att besvara dessa frågor eftersom de underskattar statens roll, och staten också är felteoretiserad både i historisk institutionalism (där den ses som regler och regelbundenheter som formar landets spårberoende utveckling) och i rationalistisk institutionalism (där den ses som incitamentstrukturer för politisk-ekonomiska aktörer). Schmidt förklarar staten så här:
Here, I use the term as a shortcut for the range of public institutions and actors that, whether alone or in interaction with private actors and institutions, can have a major impact on what happens in national political economies in a variety of ways. The state is not just the political economic setting that structures the actions of private political economic actors, as posited by mainstream political economy. It also constructs the policies for reform, constitutes the political institutional setting that shapes the reform process, and can also be the political driver for reform.
Och så här förklarar hon hur staten spelar roll i PE:
(1) As a political economic setting, the state defines the different institutional patterns of public action in national varieties of capitalism, including not only the liberal state of liberal market economies or the enabling state of coordinated market economies but also the influencing state of state-influenced market economies. (2) In terms of policy, the state stands not only for the substantive content of policies, which may alter hi macrohistorical institutions and ri incentive structures but also for their effects on different varieties of capitalism. These effects do not simply move such varieties along a continuum from faire (state action) to laissez-faire (market action); rather, they also push them toward faire faire (state-setting guidelines for market action) or faire avec (state action with market actors). (3) As a polity, the state constitutes the political institutions that frame the interactions between political and economic actors. These may be stylized as simple polities in which governing activity is channeled through a single authority or as compound polities in which governing activity is dispersed through multiple authorities. (4) With regard to politics, the state consists of actions resulting not just from the strategic interactions among ri actors in hi macrohistorical contexts but also from the kinds of interactions analyzed by the newest of the new institutionalisms—discursive institutionalism (di)—which are driven by the substantive content of ideas and the interactive processes of discourse. By focusing on the discursive political coordination, communication, and deliberation at the basis of public action, di offers a way into the explanation of the dynamics of institutional change. It serves to offset the highly static approaches of hi and ri by explaining the reframing of strategic action and the reshaping of institutional practices through ideas and discourse. (s 517)
Hennes litteraturöversikt/historieskrivning är lik den i 2008-artikeln: från Shonfield till korporatismteori, osv. (s 518-522). Hon går vidare med en genomgång av statens olika roller i den politiska ekonomin och hur de spelar roll och bör inkluderas i teorin.


I slutsatserna argumenterar Schmidt för (a) bringing the state back in, och (b) den diskursiva institutionalismen. Att ta in staten igen menar hon gör länder som Frankrike, Italien, Spanien och de östasiatiska tigrarna begripliga och samtidigt visar hur nyliberalismen inte är oundviklig. (540) Den diskursiva institutionalismen menar hon visar att en, två eller tre VoC inte är oundvikliga utan öppnar för nya varianter, och sätter "real politics, the politics of leadership and opposition, back into the mix and shows how policies within particular polities and political economies are the result of politics that reduce RI inevitability and HI inexorability." (540)


Referenser
Schmidt, Vivien (2008) “European Political Economy: Labour Out, State Back In, Firm to the Fore”, West European Politics.
Schmidt, Vivien (2009) “Putting the Political Back into Political Economy by Bringing the State Back in Yet Again”, World Politics.

---
också på bloggen: Howell 2003, Thelen 2009, Thelen 2012.

Inga kommentarer: