fredag 3 januari 2014

Williamsonkurvans uppgång och fall

En bokrecension på 31 sidor -- det är inte dåligt! Men det fick Jeffrey G. Williamsons bok Did British Capitalism Breed Inequality? (1985) i Journal of Economic History, i form av ett matigt svar av Charles Feinstein, legendarisk ekonomisk-historiker i Cambridge. Här kommer jag gå igenom Feinsteins recension, "The Rise and Fall of the Williamson Curve".

I första kapitlet presenterar Williamson sina serier för nominella inkomster för olika löntagargrupper, samt KPI, reallöner, arbetslöshet och "urban disamenities". Utifrån dessa data menar Williamson att den långa debatten om trenden i levnadsstandard (jfr Angeles 2009) i första halvan av 1700-talet nu avgjorts för optimisterna. I de två efterföljande kapitlen går Williamson fram i tiden och lägger fram bokens centrala argument: att Storbritanniens inkomstfördelning sedan 1700 följt Kuznetskurvan. Enligt Williamson så har inkomstfördelningen sedan slutet av 1700-talet sett tre faser: stabilitet genom Napoleonkrigen och stabiliseringen därefter, därefter en period av kraftigt ökande löne- och inkomstojämlikhet (jfr "Engels's Pause"), och därefter från slutet av 1800-talet till WW1 en utjämning. (cit från s 50) Annanstans i boken (s 65): "inequality surged from Waterloo to mid-century,; and incomes leveled again during the late nineteenth century". Feinstein menar att Williamson betonar att data är skakiga, men att han samtidigt gör kategoriska uttalanden på grundval av dem -- kanske också eftersom resultatet Kuznetskurva stod i samklang med Williamson och Linderts tidigare (1980) resultat för USA. Williamsons förklaring till ojämlikhetens utveckling är neoklassisk: de viktiga krafterna är teknologi, fakturutbud och världsmarknadens förhållanden; de tre samspelar genom faktormarknaderna (s 701). Politik, fack och andra institutionella faktorer är inte lika viktiga. Feinstein beskriver Williamsonkurvans -- W:s tolkning av Storbritanniens historia -- mekanism så här:
"The primary mechanism suggested to explain the upswing in inequality is differential rates of productivity growth, generated by unbalanced technological change. This initially promotes manufacturing and modern service-sector expansion at the expense of agriculture, and stimulates both industrialization and urbanization. It thus creates an initial "disequilibrating factor demand": early industrialization is capital- and skillintensive, and unskilled-labor saving. Increased demand for skilled labor and capital in turn bids up their factor payments.
To explain the downswing, it is suggested that at a later stage there is an "equilibrating factor supply" in response to the excess rewards generated in the previous period of scarcity. This response could take the form of increased supplies of land (or, in Britain's case, of imported food and raw materials as an indirect form of augmentation of the stock of land), of increased capital accumulation, or of increases in human capital and a greater supply of skilled labor. It is argued that it is this last response which is of most importance. When this occurs the excess premium initially enjoyed by skilled workers is gradually eroded."
I kapitel 8-10 testar Williamson sin teoretiska modell. I kapitel 8 jobbar han med en allmän jämviktsmodell med 4 sektorer (jordbruk, industri, tjänster och gruvor), 5 produktionsfaktorer (jord, kapital, unskilled labor, skills, och intermediate resources), och en importerad input. Modellen formuleras i 13 ekvationer. Han applicerar modellen på två historiska perioder, 1821-1861 och 1861-1911, för att se om den kan replikera den historiska utvecklingen. Williamson menar att modellen presterar, "with flying colors". De tre sista kapitlen i boken ger en sammanfattning samt extra diskussion av Napoleonkrigen och hur de sänkte Storbritanniens tillväxt före 1820 genom att offentliga utgifter crowded out (svenskt begrepp?) produktiva investeringar. Feinstein lämnar denna diskussion därhän för att istället fokusera på data.

Williamson har samlat in 6 indikatorer: 2 för löner och 4 för inkomster. Feinstein börjar med att granska "occupational pay ratios". Dessa bygger i Williamsons på två delvis överlappande datasets. Det första är med löneserier för män i 18 yrken i England och Wales, 6 yrken som W klassificerar som unskilled, och 12 som han klassificerar som skilled. Tidigare forskning av J.W.F. Rowe (1928), K.G.J.C. Knowles och D.J. Robertson (1951), E.H. Phelps Brown och S.V. Hopkins (1955) och Guy Routh (1965) hade funnit ganska stabil löneratio i Storbritannien under 1800-talet, och Williamson argumenterar som vi sett mot denna bild. Han menar att hans data förbättrar läget jämfört med tidigare på två sätt: de går tillbaka till 1781 medan tidigare data fokuserat mest på perioden 1860-1914, och han har ett större urval av yrken (totalt omfattar de ungefär en tredjedel av de anställda), och inkluderar tjänstesektorn. Williamsons data visar, förstås, Williamsonkurvan: 40 procents ökning av lönespridningen i 1800-talets första hälft, därefter gradvis fall, och år 1900 är spridningen tillbaka ungefär på 1815 års nivå.  Men Feinstein menar att det hela drivs av utvecklingen i fem av de skilled yrkena, och de seriernas beteende ser inte trovärdigt ut ("so bizarre as not to be credible"). I diagrammet nedan ser vi dessa 5 --advokater, doktorer, ingenjörer, "clerks" och "civil service" -- tillsammans med de 7 andra skilled yrkena, som Feinstein litar mer på, i en enda medelvärdeslinje.


I en tabell visar Feinstein att minus dessa fem yrken så finns ingen Williamsonkurva i lönefördelningen. För alla de fem yrkena kommer statistiken från statens årliga finansiella rapport. Williamson menar att på en arbetsmarknad där konkurrensen fungerar så kommer lönerna i offentlig och privat sektor inte kunna divergera, så det är okej att använda statistik för offentlig sektor fastän de flesta i dessa yrken var anställda i privat sektor. Feinstein accepterar detta, men är kritisk på flera punkter. Advokatlöneserien visar t ex en fyrdubbling, från £448 per år till £1167 per år, mellan 1819 och 1851, en period av deflation. Därefter minskar serien kraftigt, till £1280 år 1881. F: "This is indeed surging inequality followed by an egalitarian leveling, but can one believe it?" (s 706) Läkarserien visar en stadig utveckling under 1800-talets första halva, men därefter en tredubbling mellan 1851 (£201) och 1871 (£645), och därefter en kollaps igen till 1900 (£265). Detta är problematiskt också eftersom andra som forskat om brittiska läkare under 1800-talet inte alls sett de trenderna. Också serierna för ingenjörer och "clerks" visar mycket dramatiska skiften. Vad gäller de offentliganställda så visar W:s serie här en 40 procent minskning av nominallönen mellan 1871 och 1911, medan Guy Rouths data för 11 grader inom civil service 1875-1913 alla visar en stadig ökning! Också skattedata visar en utveckling motsatt Williamsons, med en 10 procents ökning under 1800-talets sista fjärdedel. Feinsteins dom över de fem serierna är hård: "There can thus be little doubt that not one of these five series is a valid indicator of trends in earnings for service occupations." Roten till problemet är att Williamson plockat ut genomsnittslönen för  breda yrkeskategorier utan att bry sig om att korrigera för skiften inom kategorierna över tid: vissa jurister som fick betalt av det offentliga var väldigt högt rankade och högt betalda, andra assistenter eller deltidsanställda. Kategorierna innehöll dessutom inte så många individer: en del år bara runt 20 (s 708n). Routh korrigerade för detta problem och fick helt andra resultat än vad W får; i en fotnot konstaterar Feinstein att sedan denna kommentar skrivits så har R.V. Jackson gjort en "briljant" rekonstruktion av löneserier för advokater och doktorer under 1800-talet (publ i Economic History Review, nov 1987), som återigen visar att "Williamson's samples for these two professions are absurdly unrepresentative". Som om detta inte var nog går Feinstein vidare med att hävda att advokater, läkare och ingenjörer är olämpliga yrkeskategorier för att testa den teori som W vill testa: de var typiskt egenföretagare, och -- detta är bra -- "In neither economic circumstances nor productive function can they be regarded as members of the class of skilled workers whose services were directly in demand because (say) total factor productivity was rising more rapidly in manufacturing than in agriculture." (709) Feinstein menar att kategorin advokater ensam står för 20 av de 40 procentens ökning av "ojämlikhet" 1815-51 som Williamsonkurvan bygger på, och för nonfarm-serien står den för 75 procent av ökningen! Efter denna tunga salva säger Feinstein att han är klar med kritiken av löneserierna och de löneratios som deriverats från dem, men går ändå vidare med att kritisera klassificeringen av skilled och unskilled, t ex att W utan vidare diskussion klassificerat kolgruvearbetare (coal hewers) som unskilled, trots att de enligt Rouths data åtminstone år 1913 var mycket högt betalda arbetare (s 710n). W utgår också från att alla anställda i tjänstesektorn ska räknas som skilled, trots att de inkluderade lågbetalda tjänare, butiksbiträden, springpojkar m m. Feinstein menar att det är problematiskt att göra detta, också med tanke på att W samtidigt klassificerar kolgruvearbetare och poliser som unskilled. Feinstein har redan visat att om de fem opålitliga serierna exkluderas så förändras bilden av lönespridningen helt. Om man dessutom för över kolgruvearbetarna till skilled-kategorin så visar bilden en lite ökning av löneöjämlikheten efter 1881 -- alltså precis motsatt Williamsonkurvan. Feinsteins slutsats av det hela blir att det inte finns någon anledning att revidera Phelps Browns, Rouths med fleras bild: lönespridningen visar ingen tydlig trend på 1800-talet.

Efter detta går Feinstein vidare till Williamsons huvudsakliga och mer ambitiösa lönedataset. Detta innehåller data för 16 yrkesgrupper vid minst ett tillfälle under 1800-talet, med skattning av deras snittlöner då och andel av totala arbetskraften (s 710). Detta möjliggör uträknande av mer sofistikerade ojämlikhetsmått än löneratios; det som W använder mest är den kvadrerade variationskoefficienten. Också med detta dataset syns Williamsonkurvan, förstås, med en fyrdubbling av inkomstspridningen mellan 1827 och 1851, och därefter ett kraftigt fall 1851-1901. W förklarar den helt andra bild av 1800-talets andra halva som hans data ger jämfört med Bowleys med att Bowley inte hade lönedata för den urbana tjänstesektorn och inte för perioden 1851-81 då det mesta av utjämningen skedde. Men Feinstein menar att noggrannare inspektion visar att nästan hela av den nya bilden beror på en yrkesgrupp, "the professions", och att skattningarna för denna grupp är "hopelessly flawed". Serien the professions är nämligen läkarna, advokaterna och ingenjörerna från det tidigare datasetet! Märkligt nog så har W data för ytterligare 7 liknande yrken men i uträkningen av totala spridningen har han ändå använt läkare-advokater-ingenjörer som professions; med det mer omfattande måttet hade han inte kunnat påvisa någon ökad lönespridning 1800-1850 (s 713).

Efter detta går Feinstein vidare till diskussionen om inkomstojämlikheten mer allmänt, alltså inte bara löneojämlikhet. Resultaten här beror delvis på ens lönedata, men också på data på avkastning på kapital och jord, och förändringar i andelarna av nationalinkomsten som går till arbetare, kapitalister och jordägare. Williamson säger -- och Feinstein håller med -- att de olika inkomstojämlikhetsmåtten inte behöver röra sig på samma sätt, men menar att de ändå gjorde det i Storbritannien under perioden, i Williamsonkurvestil. Ett av de största bidragen till forskningen som boken gör är enligt Feinstein användandet av Inhabited House Duty-data för att uppskatta hyreskostnader och -inkomster. W är inte den förste forskare som använder dessa data men den förste som sätter in det i ett teoratiskt ramverk, relaterar hyresinkomsterna till totala inkomsterna osv. Därför, säger Feinstein syrligt, är det synd att W:s arbete med IHD-data skadas av tre "katastrofala misstag" (calamitous errors). (s 714) Felen handlar om hur Williamson korrigerat för icke-beskattade boenden värda mindre än £20, och om att data för 1871 inkluderar alla typer av hus (inte bara boenden). Feinsteins korrigeringar höjer gini-koefficienten för 1830, sänker den för 1871, och höjer den för 1901 och 1911 -- allt detta gör att Williamsonkurvan blir väldigt mycket mindre tydlig. (s 717) Detta är när Feinstein fortsätter med Williamsons metodologi och antaganden, som W själv erkänner påverkar resultaten.

Efter fastighetsdata diskuterar Feinstein Williamsons resultat utifrån inkomstskattedata och från sociala tabeller. Efter de mer empiriska diskussionerna går Feinstein över till en diskussion av Williamsons modell (723-728).

Artikelns slutsatser börjar: "I believe I have demonstrated that every one of the crucial empirical foundations on which this study rests is critically flawed." (728) Feinstein menar att det inte är rimligt att en enda forskare ska vara så bra både på kvantitativ metod och historisk kontext så att hen kan ensam kan skriva en så ambitiös bok.

Referens
Charles Feinstein (1988) "The Rise and Fall of the Williamson Curve", Journal of Economic History.

Inga kommentarer: