Tre finanskrisböcker

Tre finanskrisböcker

av Erik Bengtsson, maj 2011

Simon Johnson och James Kwak, 13 Bankers: The Wall Street Takeover and the Next Financial Breakdown. Pocketutgåva, Vintage Books, 2011 (första utgåva 2010). 316 sidor

Raghuram G. Rajan, Fault Lines: How Hidden Fractures Still Threaten the World Economy. Princeton University Press, 2010. 260 sidor

Andrew Ross Sorkin, Too Big to Fail: The Inside Story of How Wall Street and Washington Fought to Save the Financial System – And Themselves. Pocketutgåva, Penguin Books, 2010 (första utgåva 2009). 618 sidor

Den globala krisen, ”the great recession”, har gett upphov till en mängd böcker med ambitioner att förklara krisen, från flera olika håll: keynesianer (Joseph Stiglitz, Paul Krugman), marxister (Andrew Gamble, Alex Callinicos), nyliberaler (Richard Posner) och journalister (Gillian Tett) står, med exempel inom parantes, för fyra tydligt urskiljbara ansatser.

Denna review essay behandlar tre av böckerna om finanskrisen i USA: en bok skriven av Andrew Ross Sorkin, journalist vid New York Times, en av Simon Johnson, nationalekonom vid Massachusetts Institute of Technology (MIT) och James Kwak, student vid Yale Law School, och en av Raghuram Rajan, finansekonom vid University of Chicago.

Sorkin: skogens alla träd

Andrew Ross Sorkin är näringslivsjournalist på New York Times och bevakar dagligen Wall Street i tidningens sektion ”Dealbook”. Hans krisbok Too Big To Fail är skriven extremt nära den amerikanska finanskrisens skeende, med en väldig detaljrikedom, och med sina nära 550 sidor huvudtext – plus sextio sidor fotnoter, litteraturförteckning och index – är den en mycket välskriven och skicklig, men också utmattande läsning. Huvudfokus är hösten 2008, Lehman Brothers och dess fall, AIG:s kris, finansminister Henry Paulson och New York Feds chef Timothy Geithner. Sorkin fokuserar på människorna i krisen, de extremt högavlönade, New York City-baserade bankirerna och Washington-baserade politikerna som rörde sig på den allra högsta nivån under krisen. Sorkin säger om bokens titel, “too big to fail”, att det inte bara är ett makroekonomiskt begrepp, utan också beskriver det sätt som människor i finanssektorn tänkte på sig själva på: de såg, med sig själva som världsekonomins härskare och ”too big to fail”.

Sorkin har utfört över femhundra timmar intervjuer med över tvåhundra personer, och skriver med stora anspråk, med stor detaljrikedom: han återger hur han menar att viktiga aktörer tänkt i situationer, ordväxlingar, humörväxlingar och annat från möten som han själv givetvis inte var med på. Skeendet omfattar en mycket stor mängd personer från inansinstitutioner, reglerare och finansdepartementet, och Sorkin ger i princip alltid en kortfattad, ibland bara en mening, introduktion till personerna. Detta är ett exempel, från ett möte på finansdepartementet 23 augusti 2008 där finansminister Hank Paulson briefar sina medarbetare: ”Paulson walked them through the game plan, assisted by Dan Jester, the lanky Texan who had joined Treasury less than a month earlier” (s 225). Om denne Dan Jester, en finansministerns medarbetare och en tämligen perifer person i det stora hela, får vi alltså veta att han är gänglig, från Texas, och bara hade arbetat på finansen i en månad när det mötet ägde rum. En annan aktör, James B. Lee Jr., vice ordförande på JP Morgan, introduceras som ”a classic suspender-wearing banker with a Golden Rolodex” (s 378). (Suspenders är hängslen, Rolodex är en skrivbordskalender.) Denna miniporträtteknik speglar Sorkins styrka i familiariteten med sitt ämne och ger färg åt handlingen – många långa möten, gräl, telefonsamtal och överläggningar – men speglar också bokens stora svaghet: hur skogen kan försvinna bakom alla träden i en virvelvind av snabbt och kort introducerade personer som interagerar som på en mycket intellektuell teaterscen, men vars större sammanhang vi får se någon annanstans än Sorkin för att hitta.

Skogen försvinner, men här finns många intressanta träd. Christopher Cox, chefen för Securities and Exchange Commission (SEC), en av de viktigaste reglerarna, skildras som en ”free-market zealot” (s 425) som inte ville reglera marknaden ordentligt och möjligtvis var medvetet ineffektiv. Den subjektiva faktorn på marknaderna belyses väl när en eventuell investering av Warren ”oraklet från Omaha” Buffett förlänas en enorm betydelse både av Goldman Sachs och Lehman Brothers när de finner sig i en kris: en investering av mästerinvesteraren Buffett skulle vara ett tecken på att man skulle kunna lita på företagen, och förtroende – en subjektiv faktor! – är ett marknadens kitt (s 53f, 295f, 487-9). Ett av många intressanta exempel på kopplingen mellan politiker och finansbranschen i Sorkins bok är att Lehman när de vill gå till Buffett för att söka en investering, ber finansminister Hank Paulson, som tidigare varit VD för Goldman Sachs, att prata med Buffett för dem! Liknande betydelsen av Buffetts investeringar för marknadens förtroende så är skräcken för en eventuell nedvärdering från Moody’s och/eller Standard & Poor en stark drivkraft för för AIG i krisen (s 227) – informationen om företagens hälsa är imperfekt på marknaden, så många utgår från Moody’s eller Standard & Poors investeringsgraderingar när de ska bedöma företags finansiella hälsa. Ännu ett exempel på informations- och kommunikationshantering i en ekonomi med imperfekt information och informationsassymetrier är när Lehman Brothers VD Dick Fuld i april 2008 går till TV-journalisten Jim Cramer för att få Cramer att tala väl om Lehman i sitt program; Cramer var en motståndare till short-selling och därför kunde Fuld bygga en allians med honom mot dem som just höll på att sälja Lehmans aktier kort (s 96).

Sorkin ger också insikt i kulturen på Wall Street, som skillnaderna i företagskultur, mellan snobbiga Goldman Sachs (s 51, s 173f) och mer kämpande, hårda Lehman Brothers med en ”combative worldview” (s 28). Att Bank of America, en stor affärsbank, köper upp investmentbanken Merrill Lynch i krisen beskrivs ”som om Wal-Mart köpte Tiffany’s” (s 362). Han beskriver skillnaderna mellan bankers och traders som ” the closest thing to class warfare on Wall Street. Investment banking was esteemed as an art, whilde trading was more like a sport, something that required skill, but not necessarily brains or creativity” (s 24).

Det är ett grodperspektiv på finanskrisen som man får här. Handlingen är geografiskt begränsad till ett fåtal områden: Manhattan, regeringskvarteren i Washington D.C., välbärgade förorter på Long Island från vilka Dimon och andra åker helikopter eller bil med chaufför in till jobben på Manhattan, och så ett fåtal utflykter till mer perifera platser, som Jackson Hole i Wyoming där Federal Reserve har en viktig konferens varje år. Sorkin med sin stora närvaro och rika material av intervjuer ger liksom en del i kriminalmål läckta e-postbrev och inspelade telefonsamtal från finanskapitalismens aktörer, en fascinerande bild av den lilla värld som är finanskapitalismens topp. Ibland är denna värld komiskt liten: Sorkin återger (s 146) hur Goldman Sachs VD Lloyd Blankfein och Merrill Lynchs VD Stanley O’Neal under en period bodde i samma hus på Manhattan, och hur O’Neal i lobbyn och trapphuset gick omvägar för att slippa möta och tala med Blankfein, eftersom han var obekväm i dennes sällskap. Det är fascinerande hur USA:s finanskapitalistiska elit, ”masters of the universe” för att använda titeln på en bok om Goldman Sachs, vars agerande har konsekvenser i hela världens ekonomier, samtidigt givetvis också är människor med individuella drag och sina egna önskningar och bekymmer. Ytterligare en sak som framstår tydligt med Sorkins grodperspektiv är hur sammanflätade de finanskapitalistiska och ekonomisk-politiska eliterna är i USA: som sagt så kom Bushs andra finansminister John Paulson från Goldman Sachs, och att finansministern, dennes team, och reglerarna på Fed och andra institutioner kommer från de stora finansiella institutionerna verkar vara mera regel än undantag.

Sorkin ger dock inte mycket av makroekonomisk analys. Hans bok börjar in medias res med JP Morgans VD Jamie Dimons tankar på morgonen den 13 september 2008 kring Lehman Brothers, Merrill Lynchs och AIG:s eventuella fall, och därifrån kör Sorkin på i en välskriven och kunnig berättelse, men utan att se tillbaka eller åt sidan. Han kan därför inte heller förklara krisen, varför den började just i USA, varför den tog sig vissa uttryck i USA, eller varför den kom just när den kom. I slutet kommer det på ett fåtal sidor ett oundvikligt försök till en förklaring och den är givetvis inte inkompetent, men dock bara en outvecklad ”laundry list”-förklaring, utan inbördes viktning: avregleringarna av banker i slutet av 1990-talet, politisk push för hemägande istället för hyrande, historiskt låga räntor som ledde till en bubbla, och att Wall Street-kompensationsstrukturen främjade risktagande (s 538). Alla dessa faktorer är säkerligen delförklaringar till krisen, men hur viktiga de är relativt till varandra, det diskuterar inte Sorkin. Logiskt i förhållande till sin journalistiska metod tar han också upp en psykologisk faktor – ”ego is still very much a central part of the Wall Street machine” (s 542), vilket inte är konstigt inte minst i förhållande till det mest minnesvärda personporträttet i Too Big to Fail, det av Lehman Brothers VD Richard Fuld, ”gorillan” kallad för sin aggressivitet som trader (en period hade han en uppstoppad gorilla på sitt kontor!), vars brist på insikt i djupet av sitt företags kris och desperation under de sista skälvande dagarna är ett lysande exempel på denna boks styrkor. Med Too Big to Fail får man alltså ta det goda med det onda: den är en kunnig och välskriven närgången skildring av finanskrisen i USA, stundtals med verklig nerv och fascinerande inblickar, men den är också mycket lång och stundtals monoton, och saknar en någorlunda utvecklad makroekonomisk analys.

Johnson och Kwak: finanskrisens politiska ekonomi

                      Johnson och Kwaks bok läste jag omedelbart efter Sorkin, och den var något av en lättnad: kort (316 sidor), fokuserad, analytisk, politisk-ekonomisk – allt som Sorkins bok inte är. Johnson är nationalekonom vid MIT och var år 2007-2008 chefsekonom för Internationella valutafonden, Kwak är student vid Yale Law School; tillsammans driver de krisbloggen The Baseline Scenario (http://baselinescenario.com). De är, det är uppenbart, ”liberaler” i amerikansk bemärkelse, alltså för en välfärdsstat och en social blandekonomi, och deras bok är skriven med patos såväl som, förstås, gedigna nationalekonomiska chops.

                      De inleder sin bok med ett möte i Vita Huset den 27 mars 2009, med presidenten och hans stab å ena sidan, och företrädare för tretton stora banker å den andra. Vita Husets pressekreterare Robert Gibbs säger efter mötet: ”Everyone has to pitch in. We’re all in this together.” Detta möte anslår temat för Johnson och Kwaks bok: finanskrisens politiska ekonomi, samspelet mellan den växande finanssektorns ekonomiska betydelse och dess politiska makt. Banker blev större, vilket genom lobbying och kampanjbidrag gav dem större politiskt inflytande, vilket skapade avregleringar (som avskaffandet av Glass-Steagall-lagen år 1999) som gjorde att de kunde bli ännu större, vilket ökade deras politiska inflytande, vilket skapade avregleringar… Och så vidare. Johnson och Kwak konstaterar: ”The political influence of Wall Street helped create the laissez-faire environment in which the big banks became bigger and riskier, until by 2008 the threat of their failure could hold the rest of the economy hostage” (s 6). Detta är too big to fails politiska logik: finansiella institutioner som är så stora att deras fall tar med sig hela ekonomin i fallet, kommer politiker att vilja rädda undan fallet för att undvika en kris, vilket ger institutionerna än mer anledning att ta risker och allmänt leva rövare, eftersom de vet att de ändå kommer bli räddade om saker går överstyr. Den insikten, om storbankernas moral hazard, är standard i krislitteraturen men Johnson och Kwaks originalitet är att de inte nöjer sig med den faktorn som koppling mellan finanssektorn och politiken. De går vidare med den politisk-ekonomiska analysen och skräder inte orden: ”The Wall Street Banks are the new American oligarchy – a group that gains political power because of its economic power, and then uses its political power for its own benefit. Runaway profits and bonuses in the financial sector were transmuted into political power through campaign contributions and the attraction of the revolving door” (s 6). (“The revolving door”, svängdörren, står för det mycket stora flödet av personer mellan finansbranschen och politiken i USA.) Enligt Johnson och Kwak sker finansbranschens orimligt stora politiska inflytande inte bara genom kampanjbidrag, lobbyism och svängdörren, utan också genom vad som kan kallas intellectual capture. Mental capture är när politiker och reglerare är fångade i en ideologi och världsbild som mäktiga intressen har och främjar; ”by 1998, it was part of the worldview of the Washington elite that what was good for Wall Street was good for America” (s 10).

Finanssektorns politiska makt: fyra kanaler
Kanal	Hur?
Moral hazard	Too big to fail-institutioner vet att de kommer räddas om de hamnar i problem, och därför tar de extra risk
Pengar ger inflytande	Kampanjdonationer och lobbyism
Svängdörren	Reglerare och högt uppsatta politiker kommer ofta från finansbranschen eller går till finansbranschen efter sin administrativa eller politiska karriär; deras materiella intressen sammanfaller därför delvis med finansbranschens
Intellectual capture	Reglerare och politiker som Feds Alan Greenspan och SEC:s Christopher Cox (se Sorkin, s 425) trodde genuint att finansbranschen i grund och botten var bra och funktionell och viktig
Denna klassificering tar mycket inspiration från Johnson och Kwak, men är inte identisk med deras (se s 90).

Johnson och Kwak introducerar sin finanskrisens politiska ekonomi genom två omvägar: först i USA:s historia, tillbaka till Thomas Jefferson och Andrew Jackson och deras skepticism mot stora banker (kapitel 1), och sedan till 1990-talets många finanskriser i länder som Ryssland, Indonesien och Sydkorea (kapitel 2). Kapitel 1 är inte så vidare intressant för en icke-amerikan och jag läser det snarast som ett sätt för två amerikanska debattörer att legitimera sina radikala ståndpunkter för en amerikansk publik genom att hänvisa till att allmänt respekterade historiska figurer som Thomas Jefferson också omfamnat liknande radikalism. Kapitel 2 är en kompetent men inte innovativ beskrivning av 90-talskriserna.

                      Därefter kommer 13 Bankers igång med dess egentliga ämne: finansbranschens ökade betydelse i USA:s ekonomi sedan 1980, dess politiska ekonomi, och finanskrisen 2008-10. Kapitel 3 handlar om finanssektorns teknologiska och organisatoriska utveckling sedan 1980, kapitel 4 handlar om sektorns ökade politiska inflytande på 1990-talet, kapitel 5 handlar om vidare produktutveckling på 2000-talet med produkter som CDOs som associeras med krisen, kapitel 6 handlar om krisens skeende och kapitel 7 ger Johnson och Kwaks analys och policyförslag.

Johnson och Kwak definierar finansialisering som ”the transformation of one dollar of lending to the real economy into many dollars of financial transactions” (s 59), och ger en begriplig och intressant introduktion till en mängd av de finansiella innovationer – “exciting banking” – som skett sedan 1970-talet.

Moderna finansiella innovationer: några viktiga nedslag
Vad?	Pionjär	När?
Handel med junk bonds – upp från $6 miljarder 1970 till $210 miljarder år 1989	Michael Milken, trader baserad i San Francisco	1970-tal
Mortgage-based securities, början på en ”originate to distribute”-affärsmodell	Salomon Brothers, New York-baserad investmentbank	1980-tal
Arbitrage trading. Kvantitativ analysförmåga avgörande; datorernas utveckling satte fart	Salomon Brothers	1980-tal
Derivat: enkla derivat, framför allt i jordbruket, hade funnits sedan 1700-talet men nu kom interest swaps, currency swaps, credit default swaps m m	Salomon Brothers, Bankers’ Trust; populariserade av JP Morgan i början av 2000-talet	Interest rate swaps 1981, credit default swaps tidigt 1990-tal
Källa: Johnson och Kwak 2010, s 74-82

Flera av dessa innovationer, framför allt derivat, innebär i enlighet med Johnson och Kwaks definition av finansialisering att mängden ”pengar” i vid bemärkelse kan öka genom att investerare kan försäkra tillgångar flera gånger om, och inte bara tillgångar man själv äger heller: ”this quality made them a new type of security that could be minted in infinite quantities and traded” (s 82). Förutom innovationerna, ”exciting banking”, så har finanssektorn i USA också utvecklats med ”bigger banking” och med en gradvis uppluckring av distinktionen mellan investmentbanker och affärsbanker. Detta började enligt Johnson och Kwak 1978 när Bankers Trust, en affärsbank, började placera företags commercial paper med investerare; detta var egentligen något som investmentbanker gjorde, men Fed tillät det. Detta skapade ett kryphål som successivt vidgades, fram till att Glass-Steagall-lagens åtskillnad mellan investmentbanker och affärsbanker till slut avskaffades med Gramm-Leach-lagen år 1999.

                      I kapitel 5 förklarar Johnson och Kwak ”structured products”. Structured products är en produkt där banken som skapar den helt väljer dess egenskaper som maturity (på hur lång sikt dealen gäller), avkastning, risk med mera. Den är inte knuten till en enda realekonomisk faktor, men kan vara knuten till en kombination av dem, då är den en ”asset-based security” (s 121). Structured products blev Wall Streets nya kassako i former som mortgage-backed securities (MBS), vars värde är knutna till bostadslån, och collateralized debt obligations (CDOs), som är som MBS fast knutna till små delar (slices) av lånen istället för till hela lån. Man kan också göra CDOs av MBSs. MBSs görs ofta ”trenched”: det finns olika investeringsklasser i dem, de högre har lägre risk och lägre avkastning; om några av lånen i MBSen defaultar så får investerarna i de högsta investeringsklasserna tillbaka sina pengar först. Enligt Johnson och Kwak var JP Morgans produkt BISTRO den första ”syntetiska CDOn”; ”in effect, JP Morgan had created a new CDO out of thin air, without any of the raw materials – loans or asset-based securities – usually required” (s 124f). På 00-talet inträffade en boom i credit default swaps (försäkring) på MBSs och de högsta trenches av CDOs – de verkade riskfria. Så därför kunde AIG försäkra de super-seniora delarna av JP Morgans CDOs för 0,0002 procent per år: enligt AIG:s modeller var det en riskfri investering, gratis pengar.

                      Denna utveckling av nya produkter, i vilken deras risker underskattades, var en av huvudprocesserna i utvecklingen inför krisen. Två andra som Johnson och Kwak lyfter fram var avregleringar och en bostadsbubbla. Avregleringar skedde bland annat rum i form av attt Fed 1996 tillät bank subsidiaries att tjäna 25 procent av sina inkomster från securities (tidigare var gränsen 10 procent), samma år gjorde Fed och Kongressen det lättare för banker att få expansion till nya aktiviteter godkänd, och en indirekt typ av avregleringar skedde genom att inga nya regleringar skapades när nya finansiella produkter skapades (”drift” med Jacob Hacker och Paul Piersons begrepp i Winner-Take All Politics[1]). På frågan om bostadsbubblan medger Johnson och Kwak att det finns ”ett korn av sanning” i det ofta repeterade påståendet att politikernas vilja att utvidga husägandet gjorde Fannie Mae och Freddie Macs utlåning mer riskfylld, men de hävdar att bubblan hade uppstått och spruckit ändå, eftersom de mest riskfyllda lånen ändå gjordes av andra aktörer (s 145).

                      Vad gäller krisens orsaker erbjuder inte heller Johnson och Kwak någon exakt förklaring: de hävdar att det finns många förklaringar, men att ”few would deny that a U.S. financial system that inflated an asset bubble with cheap lending, manufactured colossal amounts of complex and potentially toxic securities, levered up with debt to maximize profits, and binged on short-term lending played a central role in bringing on the crisis” (s 156). De ägnar mycket uppmärksamhet åt frågan om krishanteringen och bail out-paketen. I oktober 2007 köpte Treasury preferred shares i nio stora banker för 5 procent ränta per år; Johnson och Kwak skildrar detta som att ”in short, Paulson, a former CEO of Goldman Sachs, was pushing free money at his former colleagues”. Treasury garanterade också bankernas skulder; detta ser Johnson och Kwak som ännu en överföring av pengar från skattebetalarna till finanssektorn. Författarna hävdar också att bail-outs – staten genomförde en $85 miljarders-sådan av AIG (American International Group) – borde ske mer genom en ”takeover”-strategi, ett tillfälligt förstatligande, än genom en laissez faire-strategi som användes i krisen.

                      Johnson och Kwaks policyförslag är huvudsakligen att bryta upp de banker som är ”too big to fail” och hindra dem från att bli det igen, att höja kapitalkraven på finansinstitutionerna, och som sagt, en annan, mer aktivistisk och mindre bankvänlig krishanteringspolitik.

Rajan: världsekonomins obalanser

Raghuram Rajan är professor i finansiell ekonomi vid University of Chicago och var 2003 till 2007 Internationella valutafondens chefsekonom (han efterträddes alltså av Johnson). Han har tilldelats John Bates Clark-medaljen för mest framstående nationalekonom under 40 år, fick Financial Times Book of the Year-pris för Fault Lines, och utsågs av femtio tunga nationalekonomer frågade av The Economist (”The contemporary Keynes”, 10 februari 2011) till den ekonom som har de viktigaste idéerna i post-kris-världen. Han är alltså en tung pjäs.

                      Hans krisbok, Fault Lines, står för ytterligare en annan approach än Sorkins journalistiska närskildring och Johnson och Kwaks politiska ekonomi. Rajans upplägg är betydligt bredare: han pratar inte bara om USA:s ekonomi utan om hela världsekonomins kris och obalanser, om än med USA i centrum. Denna boks modell av världsekonomin består av två typer av länder. Ett, underskottsländer som USA, som konsumerar mer än vad de producerar. Två, överskottsländer som Tyskland, Japan och Kina, som producerar mer än vad de konsumerar (och följer en exportorienterad tillväxtmodell). Det är ingen ”modell” i formell nationalekonomisk mening, utan Rajan skriver, lite förvånansvärt för en finansprofessor från University of Chicago kanske, helt populärt och utan matematik och teoretiska nationalekonomiska fördjupningar. Men det är en ”modell” på så sätt att Rajan på 260 sidor vill diskutera hela världsekonomin utifrån den nuvarande krisen, och peka på dess imbalanser och vad som kan göras, och att han därför nödvändigtvis måste förenkla och skala bort komplexiteter. Det gör han genom fokus på å ena sidan USA och å andra sidan de exportorienterade länderna. Tillvägagångssättet, som är pedagogiskt framgångsrikt men som för en kritisk läsare öppnar för en stor mängd kompliceringar och kritiska frågor, påminner faktiskt om det i en bok av en akademiker av ett tämligt annorlunda slag, men som ändå åberopas i Rajans bok: den marxistiske historikern Robert Brenners bok The Economics of Global Turbulence från 2006. Brenners bok är en analytisk historia över världsekonomin sedan andra världskriget, med empiriskt fokus på industrisektorerna i USA, Tyskland (som får representera Europa) och Japan (som för representera Östasien). Brenners fokus har kritiserats – kan man i en världsekonomi där tjänster spelar allt större roll verkligen analysera den på en empirisk grundval helt tagen från industrisektorn? osv – men återigen, som pedagogisk förenkling fungerar den väl. Som en person från Sverige, ett litet, perifert, exportberoende land med en typ av politisk konfigurering mycket olik USA:s, Japans och Kinas (men med en del likhet till Tyskland), blir det naturligt att fundera över hur man skulle passa in ens eget land i Rajans (eller Brenners) modell över världsekonomin. En grannlaga uppgift för någon svensk ekonomi-journalist eller akademiker som vill skriva en sådan bok! Rajans uppdelning mellan överkonsumtionsländer och exportorienterade länder i dagens världsekonomi är allt annat än innovativ – till exempel så har Financial Times Martin Wolf ofta återkommit till denna uppdelning under de senaste åren – men den enkla uppdelningen fungerar bra här.

I introduktionskapitlet definierar han titelns begrepp ”fault lines”, en metafor från geologins linjer mellan teutoniska plattor, som linjer i världsekonomin kring vilka påfrestningar och konflikter byggs upp, vilket kan leda till ekonomiska katastrofer. Rajan pekar ut tre stycken i dagens världsekonomi. Ett, dysfunktionell inrikespolitik inte minst i USA, med exemplet den våldsamt ökade inkomstojämlikheten, som en instabilitet. Två, handelsobalanserna i världsekonomin. Tre, finanssystemet och dess koppling till handelsobalanserna. Som vi ser är Rajans policy-intressen i denna bok klart vidare än finanssektorn och finansregleringar, och han ägnar ett helt kapitel åt att diskutera policies för att förbättra equality of opportunity i USA (som man kan förvänta sig från en Chicago-ekonom blir det mycket James Heckman-referenser i det kapitlet).

                      Rajans analys av USA är som följer. Kapitel 1 handlar om USA:s bolånekris. Rajan betonar den ökade inkomstojämlikheten i USA de senaste tre decennierna, och hävdar att politiker har försökt bemöta den ökade ojämlikheten genom att öka tillgången till lån framför allt för låginkomsttagare, vilket ledde till subprime-krisen. Politiker som presidenterna Clinton och George W Bush Jr betonade värdet av hemägande för samhället, och hade uttalade strategier för att utvidga ägandet bland låginkomsttagare, men andra analytiker av subprimekrisen, som Joseph Stiglitz (i boken Free Fall) har hävdat att politiska satsningar genom Fannie Mae och Freddie Mac i själva verket inte var avgörande för subprimekrisen, utan att den hade skett ändå, även utan statlig inblandning. Rajan håller alltså inte med om detta, och hans resonemang gentemot kritikerna är ett bra exempel på hans diplomatiska, lite småtråkiga stil: ”Some progressive economists dispute whether the recent crisis was at all related to government intervention in low-income housing credit. This certainly was not the only factor at play, and to argue that it was is misleading. But it is equally misleading to say it played no part.” (s 42) Å ena sidan, å andra sidan. I kapitel 4 går han vidare med att analysera USA:s relativt ogenerösa välfärdsstat, och hur denna hänger ihop med den ekonomiska omvandlingens former: han hävdar att förr så var recessionerna i USA kortare än recessionerna i europeiska länder, och därför så kunde man ha kortare tid med a-kassa i USA: folk fick nya jobb snabbt. Sedan recessionen 1990-91, hävdar Rajan, har dock något hänt: återhämtningarna från recessionerna är nu långsammare i USA, och eftersom socialförsäkringarna inte har gjorts mer generösa, så har brutala luckor i systemet öppnats. Rajan hävdar också att USA:s relativt ogenerösa välfärdsstat hänger ihop med landets tradition av kraftiga stimulanspaket i recessioner, vilka ytterligare förstärkt landets roll som konsument och stimulerare nr 1 i världsekonomin (s 100). Kapitel 5 till 7 beskriver upptakten till den stora recessionen: lös penningpolitik med låga räntor och Greenspans löfte att Fed inte skulle punktera bubblor utan bara städa upp efteråt, huslånens degenerering, och de finanskapitalistiska innovationer som var sammankopplade med den processen. Rajan diskuterar många marknadsimperfektioner men är i grund och botten vänligt inställd till marknadskapitalismen: ”Usually, competitive market mechanisms keep the search for profits on a track that also ensures it enhances value to society. This is the fundamental reason why free-market capitalism works and why bankers usually do good even as they do very well for themselves.” (s 126) Rajan skriver uttalat, medveten om ämnets politiska laddning, att han inte vill frikänna bankirer från all skuld för krisen (s 152f), men det är svårt att komma undan intrycket att det ändå är vad han gör. Rajan hävdar att det är incitamentstrukturerna som var fel, och diskuterar följande reformer för att fixa incitamenten (kap 8). Ett, staten och dess reglerare ska inte ”prop up” en marknad i kris (!). Två, regleringar bör utformas kontracykliskt, så att regleringarna är strängare i expansionsperioder. Tre, bonusar ska inte till 100 procent betalas ut omedelbart, utan ska ge lite långsiktigare perspektiv. Fyra, reglerarna behöver bättre information för att kunna göra sitt jobb. Fem, privatisera Freddie och Fannie. Sex, too systemic to fail-bailouts ska undvikas, genom att inte låta institutioner bli systemiskt viktiga (R avfärdar dock förslagen på ny Glass-Steagall-lag), genom att tvinga dem ha större bufferts, och genom att skapa strukturer för att låta dem falla. Sju, avskaffa statens ”deposit insurance”, offentliga försäkringar för sparare om att deras kapital i sparbanker inte ska kunna försvinna. Åtta, minska problemet med ”cognitive capture” i den politiska och reglerande sfären genom en bredare rekryteringspolitik där inte bara före detta Wall Street-aktörer jobbar med att reglera Wall Street. Som vi ser är Rajans lösningar – framför allt 1, 5, 6, och 7 –huvudsakligen marknadsliberala; han diskuterar problemen med den finanskapitalistiska krisen på ett diplomatiskt sätt, men när det kommer till policyförslagens krita är han ändå marknadsliberal. Hans angreppssätt kan här liknas vid att ”walk slowly and carry a big stick”.

Rajans analys av de exportorienterade modellerna är som följer. Kapitel 2 handlar förvånande nog om utvecklingsekonomi, och Rajan lägger ut sin förklaring till varför vissa fattiga länder – till exempel Sydkorea – under efterkrigstiden lyckats ta sig ur fattigdomen. Rajans förklaring är här anmärkningsvärt statsorienterad; han går helt och hållet på den så kallade utvecklingsstatsskolans linje. Utvecklingsstatsteoretikerna var forskare på 1980-talet som studerade de östasiatiska tillväxtundren – Japan, Sydkorea, Taiwan – och förklarade dem med en korporatistisk kapitalism där en kompetetent byråkrati med tillväxt som mål styrde ekonomin mot effektivitet och integration i världsekonomin genom exportorienterad tillväxt. Rajan sammanfattar denna tillväxtmodell som att det är två saker som behövs: stor statsintervention, “managed capitalism”, och exportfokus (s 47). Anledningen till att Rajan gör denna utvikning är för att ge en förståelse för den exportorienterade tillväxtmodellen som, som sagt, utgör ena halvan i hans modell av världsekonomin. Kapitel 3 ägnas åt 1990-talens ekonomiska kriser och framför allt Asienkrisen 1997, som enligt Rajan gav de östasiatiska tillväxtmodellerna, ”managed capitalism”, dåligt rykte som korrupt och riskfylld ”crony capitalism” (s 78). Ett exempel på att Rajans bok är diskuterande och populärt hållen, och inte med noggranna belägg för alla påståenden, är Rajans hävdande att länderna i Asienkrisen drog slutsatsen att de borde fortsätta med exportöverskott men minska investeringstakten och istället bygga upp reserver av utländska valutor (inte minst US-dollarn) som skyddsvallar mot nästa kris (s 82). Rajan presenterar här inga bevis alls – inga tabeller, inga diagram – för att valutareserverna i länder som Malaysia verkligen ökade dramatiskt efter 1997. Nu kan jag inte se någon anledning till att Rajan skulle ”ljuga” om detta, så substantiellt har jag ingen invändning här, men min invändning är att detta överlag är hur Rajan argumenterar i denna bok: den innehåller totalt sett inga tabeller och inga diagram, så framställningen är om än välskriven och kunnig så också något impressionistisk.

På det hela taget är jag lite förvånad över att Fault Lines hyllats så översvallande. Visst är det en bra bok – grundmodellen med underskotts- och överskottsländer är intressant och tankeväckande, hans diskussion om recessionernas och välfärdsstatens förvandling i USA de senaste tjugo åren likaså, och policydiskussionen i kapitel 8 är befriande konkret. Men som sagt, den är impressionistisk, lite väl diplomatiskt och tråkigt skriven, och ibland öppnar sig en klyfta mellan Rajans beskrivning av den finanskapitalistiska verkligheten å ena sidan och hans marknadsliberala optimism å andra sidan.

Sammanfattande funderingar

Finanskrislitteraturen – förutom de tre här recenserade har jag läst böcker av Tett, Stiglitz, Callinicos, Gamble, och Bellamy Foster – är stor och spretande, och med tillräckligt stora olikheter i böckernas fokus och stil för att jag i alla fall hittills inte alls ska ha tröttnat på dem. Men det finns några slående brister i litteraturen, saker som jag saknar. Ett, diskussion mellan författarna och deras olika tolkningar. Man kan förstå att när krisen slog till det fanns anledning för presumtiva kris-förklarare att skriva så snabbt som möjligt, och inte tid för att vänta och läsa andra författares tolkningar. Men nu, ett par år efter de första krisböckernas publicering, borde det finnas utrymme för sådana diskussioner och synteser. Hur mycket bidrar egentligen ett marxistiskt perspektiv som Callinicos i förståelsen av krisen jämfört med mer neoklassiska ekonomer som Stiglitz? (Inte mycket, har jag föreslagit i en recension.) Hur olika blir förklaringarna beroende på författarens teoretiska perspektiv? Sak två som jag saknar: krislitteraturen är väldigt fokuserad på USA, det stora landet i krisen. Men den stora recessionen är en historia om Island, Irland, Grekland och Spanien liksom en historia om USA. Det vore väldigt givande med en bok som försöker ge sig på krisens mångfald och olika utveckling i ett par olika länder. Rajan har gjort en början på en sådan ansats genom att i sin bok tydligt placera in USA i ett världsekonomiskt sammanhang, och mer av sådant – kopplingar mellan den nationella och internationella nivån i krisens skeende – vore intressant och, tror jag, fruktbart.

---

[1] För min recension av Winner-Take-All Politics, se ”Den ökade ojämlikhetens politiska ekonomi: fallet USA”, på https://sites.google.com/site/ekgbzzon/.