onsdag 7 maj 2014

Krippner om finansialisering

Sociologen Greta Krippner, tidigare vid UW Madison och UCLA och nu vid University of Michigan, har skrivit ett av de viktigaste  (667 citeringar på Google Scholar!) papprena i dagens samhällsvetenskapliga finansialiseringslitteratur, "The financialization of the American economy" som publicerades i Socio-Economic Review år 2005. Häromdagen bloggade jag om den postkeynesianske nationalekonomen Engelbert Stockhammers paper om finansialisering och investeringar. Stockhammer teoretiserar "finansialisering" som en förändring i företagens beteende pga ett skifte i inflytande mellan management (som antas ha mer intresse av marknadsandelar och imperiebyggande) och ägare (som antas endast vilja maximera vinsten).  Hur definierar då sociologen Krippner samma begrepp?

Startpunkten i hennes artikel är att många debattörer säger att den US-amerikanska ekonomin har finansialiserats: hon tar exemplen att Arrighi (1994) The Long Twentieth Century förklarar finansialisering som ett resultat av kapitalistisk och statskonkurrens under en period av överförd hegemoni, och Phillips (2002) i Wealth and Democracy menar att finansialiseringen har orsakat ökad inkomstojämlikhet i USA. Men, säger Krippner pikant: ingen av dem bevisar faktiskt förekomsten av finansialisering! Vilket förstås har med begreppets mångtydighet och luddighet att göra.

Syftet med hennes artikel är därför i första hand deskriptivt: att utvärdera ifall USA:s ekonomi verkligen har "finansialiserats", vad det nu betyder. Hon citerar sociologiklassikern Robert Merton: "It might at first seem needless to say that before social facts can be 'explained', it is advisable to ensure that they actualy are facts. Yet, in science as in everyday life, explanatiuons are provided for things that never were." För att kunna beskriva måste hon förstås också definiera, så artikeln gör också ett konceptuellt bidrag. Så här definierar hon det centrala begreppet:
"I define financialization as a pattern of accumulation in which profits accrue primarily through financial channels rather than through trade and commodity production (see Arrighi, 1994). 'Financial' here refers to activities relating to the provision (or transfer) of liquid capital in expectation of future interest, dividends, or capital gains." (s 174f, jfr 181)
Krippner presenterar också ett par andra perspektiv på F. -- shareholder control of the firm som ju liknar det som Stockhammer använder, rentiärklassens ökande makt (Epstein), kapitalmarknaderas ökade vikt gentemot bankerna i finanssystemet (Phillips 2002) -- och jag tycker nog att hon kunde ha argmenterat mer för varför hennes definition är att föredra. Hon har visserligen en mycket bra diskussion om att ens begrepp och definitioner beror på ens undersöknings syfte (s 176), och hon har en fin diskussion om vilka olika "lenses" man använder som forskare (jfr 198) men det vore intressant med mer diskussion om hur olika definitioner av F. kan ge olika resultat.

I vilket fall, så blir mätfokus med hennes definition alltså var vinsterna i ekonomin genereras. Hon påpekar att sysselsättningssammansättningen i ekonomin inte är så användbar för att kolla på den finansiella sektorns roll, eftersom den är rätt personalgles i förhållande till dess vikt, och dessutom finansiell aktivitet sker också utan för finansiella företag (s 175, 177ff). Istället använder hon nationalräkenskapsdata för att kolla på var vinsterna genereras. Hon visar med diagram för perioden 1950-2001 andelarna av ekonomins sysselsättning, BNP och vinster för tre sektorer: tillverkningsindustri, FIRE (finans, försäkringar och fastigheter) samt övrig tjänstesektor. FIRE står för ungefär 4 procent av de anställda i början av perioden och ca 6-7 proc i slutet. Av BNP är andelen större och med mer ökning: från ca 12 till ca 23. Men utvecklingen för vinsterna är än större vilket vi ser i diagrammet nedan: från ca 10 till ca 45 (!).


Men hon konstaterar också att finansialisering inte bara handlar om den finansiella sektorn per se, utan också att icke-finansiella företag har allt mer finansiella aktiviteter: ett tydligt exempel är att stora bilföretag nuförtiden tjänar en stor del av sina vinster inte på att tillverka och sälja bilar utan på finansiella aktiviteter med sina pengar. (jfr s 182) Hon utvecklar därför två mer precisa mått:
(1) andelen av icke-finansiella företags inkomster som är "portfolio income" -- räntor, utdelningar och kapitalvinster från investeringar
(2) den finansiella sektorns andel av vinsterna i ekonomin (s 182)
Hon har mycket kvalitativa och intressanta mätdiskussioner om de här variablerna och om att använda corporate cash flow vs profits när man kollar på företags inkomster, med mera, men jag förbigår mätdiskussionerna här.* Utvecklingen för de två variablerna syns i figurerna nedan:



När jag kollar på mått 1, "ratio of portfolio income to cash flow" i icke-finansiella företag, ser jag tre perioder: först stillastående ca 1950-65, sedan en viss ökning 1967-1978, och därefter en period med ännu snabbare trendmässig ökning därefter. Hon visar också "portfolio income" i icke-finansiella företag uppdelat på tre typer, räntor, utdelningar och kapitalvinster, och visar att det faktiskt mest är räntorna som står för ökningen, vilket är förvånande: givet börsfesterna på 80-90-talen kunde man tro att kapitalvinster skulle vara viktigast (s 186).

Vad gäller mått 2 så menar Krippner att liberaliseringen av skatteavdragen för kapitalförslitningsavskrivningar gör att vinsterna på sistone underskattas jämfört med 50-60-talen, och att detta dessutom har ett sektorsmönster: kapitalförslitningen är större i kapitalintensiva sektorer som industrin, vilket gör att vinsterna där kommer underskattas extra mycket. Därför kanske det är bättre att kolla på corporate cash flows (dvs profits+kapitalavskrivningar), men med mått 2 är Krippner faktiskt intresserad av vinster, och CCF har en bias som mått på ackumulation, eftersom den sanna kapitalförslitningen inte är 0, men den inte beaktas när man kollar på CCF (s 188). Bias med de två måtten -- profits och CCF -- är motsatta och därför redovisar hon båda två, som en upper och lower bound-skattning för finansssektorns andel av vinsterna. I figur 7 ovan ser vi att med båda måtten har vi en svagt ökande trend 1950-86 och därefter en mer brant ökning.**

Hon har en intressant diskussion av huruvida det egentligen är globalisering snarare än "finansialisering" som orsakat de mönster som syns ovan. Det skulle ju kunna vara så att USA:s företag har allt mer produktion utomlands och generar mycket vinster där. För mått 1, portfolio income, kunde den ökande trenden då orsakas av en flytt ut av icke-finansiella aktiviteter och ett behållande av finansiella aktiviteter i USA. För mått 2, skulle den finansiella sektorns ökade andel av vinsterna liknande kunna orsakas av att icke-finansiella vinster för amerikanska företag genererade utomlands (som inte räknas in i måttet) har ökat. (s 193) Krippner menar dock att det a priori inte finns anledning att ta för givet att dessa invändningar sänker hennes mått: USA:s företag genererar ju också rikliga finansiella vinster utomlands (s 194) Hon räknar fram amerikanska företags finansiella och icke-finansiella vinster uppdelat på genererat utomlands och hemma, och kan visa att finansialiseringen syns än tydligare i vinster genererade utomlands (s 195), vilket alltså gör att mått 1 som redovisat ovan håller. Hon visar också att inte heller mått 2 påverkas när utländska vinster räknas in, vilket beror på att de senare ändå är en rätt liten del av de totala vinsterna (s 198).

I slutsatserna säger hon att "my central empirical claim is that accumulation is now occuriring increasingly through financial channels" (199). Hon gör två avgränsningar som också är uppmuntran till vidare forskning. (1) hon säger inte att finansialisering är en helt ny fas i ekonomin, utan kanske är den á la Hobson, Hilferding, Lenin, Braudel och Arrighi en återkommande fas: kanske skulle vi se liknande mönster åren runt 1910 om vi tog fram data? Och (2) de data som hon lägger fram innebär inte att finansialisering är en permanent fas i ekonomin, utan kanske kommer den nuvarande fasen gå över? (s 199)***


Noter
*I mått (1) räknar hon portfolio income som andel av corporate cash flow istället för av profits och motiverar detta med två skäl. 1, portfolio income är en inkomstström (pure revenue stream) medan vinsterna räknas "net-of-cost", vilket försvårar jämförelse mellan de två storheterna. 2, avdragsrätten för avskrivningar för kapitalförslitning har över tid blivit allt mer generös, "depreciation allowances are not only intended as an incentive to investment; they have also been a major vehicle for delivering tax breaks to business" (183). Skatteverket IRS "beräknade" livslängd för kapitalvaror är därför betydligt kortare än Bureau of Economic Analysis skattningar... På grund av denna förändring kan man underskatta vinsterna mer och mer över tid. Därför räknar Krippner tillbaka förslitningen till vinsterna för att räkna ut corporate cash flow. (s 183, även fn18)
En annan mätfråga som är värd att anmärka på här är att Krippner menar att posten "capital consumption adjustment" i USA:s nationalräkenskaper är problematisk, i alla fall med hennes mätsyften, och hon räknar därför vinster utan denna post (s 183fn17). Jag har kollat lite på National Income and Product Accounts i denna bloggpost.
För ett mer dagsnyhetsmässig diskussion med corporate cash flow som mått se Andrew Smithers FT-blogg, "US corporate debt and cash flow", från idag.
**Krippner är noggrann med att diskutera mätproblem, och tar för mått 2 upp två substantiella problem: outsourcing samt ökat inslag av dotterföretag. Dessa två förändringar kan förvrida bilden av vilken sektor ett företag hör hemma i och därmed sektorsjämförelser som i mått 2. (s 189-193) Hon kommer dock fram till att hennes resultat håller även om man beaktar dessa två faktorer.
***Hon diskuterar också i slutsatserna vilken bäring hennes finansialiseringsanalys har på två stora debatter i samhällsvetenskapen: (1) vem som kontrollerar företaget, och (2) har globaliseringen urholkat statsmakten? (s 200-204) De diskussionerna är dock inte så viktiga här.

Referens
Greta Krippner, "The financialization of the American economy", Socio-Economic Review 3: 173-208. (pdf här)

Inga kommentarer: