tisdag 16 december 2014

Medelklassens politik från Kautsky till Lipset

Sociologen Val Burris börjar sin otydligt betitlade artikel "The discovery of the new middle class" med att säga: "Few topics in political sociology have received as much attention as the nature and politics of the new middle class." (s 317) Ett problem här såväl som i titeln är att han inte definierar vad denna "nya medelklass" är eller vad som är nytt med den. Det framgår av diskussionen att det är småföretagare och tjänstemän (lägre och högre) som avses, men vad som är "nytt" med denna medelklass är otydligt. Burris artikel fokuserar på de tidigaste teorierna om medelklassen, i Tyskland under 1800-talets andra och 1900-talets första hälft samt i USA runt 1950-talet. Han citerar C Wright Mills från 1951 om att "the range of theory had been fairly well laid out by the middle twenties, and nothing really new has since been added", och menar att det fortfarande stämmer trettio år senare. I centrum för diskussionen står de (vänster)politiska dimensionerna av klassanalysen.

I den tyska marxismen i 1800-talets slut stod den stora diskussionen om medelklassen mellan "ortodoxa" marxister som menade att ägande av produktionsmedlen var den enda relevanta klassindelningen och att skillnaden mellan tjänstemän och arbetare endast var skenbar eller åtminstone obevekligen skulle försvinna i kapitalismens utveckling. Karl Kautsky skrev att "the time is near when the bulk of these proletarians will be distinguished from the others only by their pretensions." och att "Most of them still imagine that they are something better than proletarians. They fancy they belong to the bourgeoisie, just as the lackey identifies himself with the class of his master." (ur The Class Struggle) Över tid skulle de obevekligen pressas ihop med och till proletariatet:
As much as they cling to bourgeois appearances, the time will come for every one of the proletarianized strata of the white-collar groups at which they discover their proletarian heart. Then they will take an interest in the proletarian class struggle and finally they will participate in it actively. (ur Bernstein und das sozialdemokratische Program, 1899, cit s 326)
Dennamycket breda syn på proletariatet användes i SPD:s Erfurtprogram från 1891, till skillnad från Gothaprogrammet från 1875 där endast den industriella arbetarklassen "räknades" (s 325). Burris diskuterar med citat Erfurtprogrammets syn:
"'In all countries the mass of the population has sunk to the level of the proletariat... The condition of the proletariat [tends] to become more and more that of the whole population.' The few remaining smallbusinessowners and farmers are dismissed as a "disappearing middle class" whose 'days of independent production are numbered.' Over against the proletariat we find only 'a small group of property holders - capitalists and landlords' - the last remaining defenders of the established economic order. These formulations allowed the SPD to retain a rhetorical identification with the proletariat while presenting itself as the legitimate representative of all but a small minority of the population. By combining this expanded definition of the proletariat with a deterministic conception of the "laws" of capitalist development, the party affirmed the inevitable polarization of class society and the imminent victory of socialism." (cit s 325)
Mot denna ortodoxa analys stod de som utvecklade teorin om "den nya medelklassen". Begreppet populariserades av antimarxistiska teoretiker på 1890-talet, ledande bland dem katedersocialisten Gustav Schmoller (s 325). I motsats mot marxisterna som såg medelklassen som på undergående, såg Schmoller dem som uppstigande och kommande härkande klass. Inom SPD var de s k revisionisterna mottagliga för denna analys; de förnekade att medelklassen var försvinnande och hävdade att SPD bara kunde segra om de vidgade sitt tilltal. Bernstein hävdade att "Far from society being simplified as to its divisions compared with earlier times, it has been further gradated and differentiated both in respect of incomes and of economic activities" (s 327) Bernstein räknade tjänstemännen som arbetarklass men såg ändå en skillnad mellan tjänstemän och arbetare. Andra revisionister gick längre och såg inte tjänstemännen som arbetarklass alls, utan som ny medelklass. Emil Lederer, redaktör för inflytelserika Archiv für Sozialpolitik, var en av dem, och argumenterade i en bok 1912 att den marxistiska analysen "oversimplifies the stratification of the classes. The formula 'capitalist-proletarian' blurs all contrasts within the economic order and thus obscures all distinctions outside of and within the process of production." Lederer såg salaried employees som en mellangrupp mellan kapitalister och arbetare, utskilda särskilt av sin sociala status. (s 327) Han visade att andelen egenföretagare i Tyskland hade minskat mellan 1882 och 1907 (från 28 till 20 proc) men att andelen tjänstemän ökade (från 1.8 till 6.7 proc). Lederer såg dessa grupper som immuna mot proletär ideologi och att SPD därför var tvungna att bredda sitt tilltal.

Under första världskriget och 1920-talet sker dramatiska omkastningar i den tyska sociala strukturen. Under kriget gör arbetarklassen stora framsteg ekonomiskt och socialt och många tjänstemän tjänar i slutet av kriget mindre än vad arbetare gör. (Detta får bl a Lederer att revidera sin syn på medelklassen.) Men efter att de tyska socialistiska revolutionerna slagits ner och klingat ut 1923 så börjar återigen avståndet mellan medelklass och arbetarklass öka. Många tjänstemän hade i början av 20-talet organiserat sig fackligt, men efter 1923 tappar de socialistiska fackföreningarna medlemmar till förmån för borgerliga föreningar. (s 329) Tjänstemännen går återigen högerut politiskt vilket stärker analysen som såg en specifik medelklass. Otto Suhr, Fritz Croner och Hans Speier med flera skrev nu om medelklassens livsstil och status som skilde dem från arbetarklassen. (s 329f)

Med det nazistiska maktövertagandet skiftade debatten om medelklassens politik till att handla om deras eventuella stöd för nazismen. Revisionisten Theodore Geiger publicerade artikeln "Panic in the middle class" där han inflytelserikt förde fram analysen att proletarisering av medelklassen och minskande avstånd till arbetarklassen ledde till en motreaktion i medelklassen för att återställa ordningen. (s 331) Idén att den lägre medelklassen är fascismens starkaste grupp -- såväl i fallet NSDAP som mera allmänt -- har senare blivit vitt spridd. Den kommunistiska tredje internationalens hållning var att medelklassen var den grupp som mest stödde nazismen även om det "i själva verket" var storkapitalet som styrde (s 335). Marxisterna Gramsci och Zetkin såg däremot fascismen som en massrörelse ur småborgerligheten. Den franske trotskisten Daniel Guerin gjorde i sin studie från 1936 Fascism and Big Business en analys parallell till kominterns. (s 335) I USA lanserades idén om medelklassens panik som fascismens grogrund av Harold Lasswell i essän "The psychology of Hitlerism" från 1933. I Lasswells analys kände sig småborgerligheten klämd mellan kapital och arbetarklass och letade efter syndabockar. Även historikern David Saposs (1935) såg fascismen som en "extreme expression of middle-classism or populism. Frankfurtskolans ERich Fromm såg i Espece from Freeedom i slutet av 30ö-talet nazismen väldigt liknande som Lasswell, som tilltalandes en klämd medelklass som drabbats ekonomiskt av inflation och depression och psykologiskt-kulturellt av förlusten i kriget och monarkins fall (s 337). Fromm menade att Hitler "combined the characteristics of a resentful, hating petty bourgeois, with whom the lower middle class could identify... with those of an opportunist who was ready to serve the interests of the German industrialists and Junkers" (s 337). Franz Neumann kom också från Frankfurtskolan och företrädde medelklass-fascism-teorin, utifrån en teori om "status inconsistency", där tjänstemän som tjänade mindre än arbetare (ett tveksamt antagande) men hade högre sociala aspirationer lockades till fascismen. Efter WW2 populariserades denna medelklass-fascismteori i amerikansk sociologi av inflytelserika teoretiker som Talcott Parsons och Seymour Lipset. Lipset arbetade i Political Man med en treklassmodell där varje klass har en politisk uppfattning, i en måttlig och en extrem version: arbetarklassen har socialism och kommunism, medelklassen har liberalism och fascism (!), överklassen har konservatism och högerradikalism (s 338). Lipset anförde där också viss statistik för att stödja att det faktiskt var medelklassen som mest stödde NSDAP. Den "lägre medelklassen" blev därefter i USA-sociologin sedd som bärare av olika högerreaktionära rörelser som Ku Klux Klan och McCarthyismen. Den "övre medelklassen" sågs däremot som kultiverad och bortom räckhåll för denna populism (s 338f).

Burris underkänner dock teorin att medelklassen eller den lägre medelklassen är särskilt benägen att bli fascistisk; han hävdar att denna analys i sina olika former från 20-talets Tyskland till 50-talets USA snarare är politiskt betingad av analytiker som inte vill att deras favorit-klasser (arbetarklassen, den övre medelklassen) ska smutsas ner av fascism (s 341f, 345).

Han underkänner "status panic"-förklaringen till NSDAP:s uppgång utifrån att tjänstemännens löner och sysselsättning utvecklades bättre än arbetarklassens 1927-32 medan det motsatta hände åren runt 1920, men i den förstnämnda fasen skedde en högervridning och i den sistnämnda en tydlig vänstervridning av tjänstemännen (s 340). Han pekar också på att Adornos studie The Authoritarian Personality och en del senare studier inte fann att lägre tjänstemän var särskilt auktoritära. Han pekar också på empirisk forskning som säger att den övre medelklassen och kapitalister var mer benägna att stödja nazisterna än vad den lägre medelklassen var (s 340f). Hans egen förklaring till nazismens seger i Tyskland är att den grundades i traditionell småborgerlighet, särskilt rurala protestanter, och främjades av (a) överklassens motstånd mot Weimarrepublikens demokratiska institutioner, och (b) arbetarrörelsens splittring där SPD och kommunisterna ägnade stor energi åt att bekämpa varandra.

Burris slutsats är att den viktigaste sociala klyftan i samhället går inom medelklassen, mellan lägre och övre medelklass, och att den lägre medelklassen tvärtom sitt rykte tenderar att vara en progressiv kraft (s 345).


Referens
Val Burris, "The discovery of the new middle class", Theory and Society 1986 s 317--349.

Inga kommentarer: