torsdag 15 januari 2015

Industrialiseringen i Sverige: textilfabrikerna och inhemsk efterfrågan

Rydboholms fabrik i Sjuhäradsbygden, startad 1834. Foto lånat härifrån. 
Den första mekaniserade textilindustrin i Sverige.

 
Almgrens sidenväveri på Södermalm i Stockholm, grundat 1833. 1850 fanns det 20 sidenfabriker i Stockholm, 1870 bara 2 stycken, en del av den strukturomvandling som Lennart Schön forskade om åren runt 1980. Bild från wikipedia.

Den klassiska bilden av den svenska industrialiseringen -- företrädd t ex av Lennart Jörberg -- är att den byggde på export av järn, träprodukter (och havre) till mer ekonomiskt avancerade länder såsom England. Ekonomisk-historikern Lennart Schön publicerade dock med början i sin avhandling om den svenska textilindustrin 1979, Från hantverk till fabriksindustri: Svensk textiltillverkning 1820--1870, en rad publikationer som ifrågasätter denna bild och ville betona de inhemska faktorernas och den inhemska efterfrågans betydelse.

Schön 1981
I en sammanfattning av avhandlingen som kom ut 1981 inleder Schön effektivt med att skissa de två bilderna:
"Den engelska industrialiseringen har varit utgångspunkten för analyser av industrialiseringen i Europa -- ibland som modell men framför allt som den dynamiska kärna från vilken industrialiseringen spred sig i allt vidare cirklar på kontinenten. En sådan syn på industrialiseringens spridning stämmer för Sveriges del väl överens med de förhärskande uppfattningarna att den ekonomiska tillväxten i Sverige accelererade under 1850-talet till följd av en växande utrikeshandel och att svensk industrialisering före 1890-talet mera var en anpassningsprocess till händelser i Västeuropa än en inhemsk självständig utveckling.
En undersökning av textiltillverkningen under den tidiga svenska industrialiseringen och en diskussion om sambanden mellan jordbrukets förändring, protoindustrialisering och mekanisering visar emellertid en annan bild. Här framträder ett tillväxtmönster fram till 1870 som ger vid handen att den engelska industrins ledande roll i utvecklingen tillmätts alltför stor vikt, medan ekonomiska och sociala förändringar inom landet i motsvarande mån undervärderats." (s 1)
Schöns textilfokuserade analys är influerad av David Landes The Unbound Promethus (1969) som analyserar europeisk industrialisering i länderna som kom efter England utifrån två faktorer: (1) inre förändringstryck som det som slog igenom i England, och (2) Englands inflytande. Enligt Landes så halkade kontinenten efter England i att mekanisera sin textilproduktion: den mekansikt drivna mulespinnstolen och ångmaskinen dröjde till 1820- eller 30-talen och den mekaniska vävstolen och "the self-acting mule" till 1850-talet. Så här diskuterar Schön Landes förklaring till denna efterblivenhet: "Det inre trycket mot förändring var svagare i kontinenters länder eftersom marknaderna var mindre och mera regionaliserade, inkomsterna skevare fördelade, de sociala barriärerna starkare och levnadssätten mera provinsiellt präglade." (s 2) Att marknaderna var mindre och mer lokala berodde bl a på sämre transportmöjligheter. Detta gjorde att prismekanismen var mindre effektiv som "force for rationalization", menar Landes. Napoleonkrigen och de politiska förändringarna därefter minskade barriärerna, och än vikigare var att engelsk industrialisering efter 1815 framsträdde med full styrka. De kontinentala ländernaa "did not have the opportunity to work out their own destinies", säger Landes.

Schön menar att denna framställning kan ifrågasättas. Den engelska textilbranschen industrialsierades inte så snabbt som Landes vill ha det till; omkring 1840 hade den nya tekniken inte slagit ut den gamla ens där, mekaniska inrättningar från 1700-talet dröjde sig kvar i bomullsspånaden, och hantverksmässig produktion var ännu betydande inom bomullsvävning och dominerade ylleindustrin (s 2). Inom bomullsspånad kom den moderna fabriksproduktionen i stor skala under 1830-talet i samband med spridningen av Roberts self-acting mule (s 3). På 1820-talet hade standardfabriken i Manchester 4000 spindlar; efter 1830-talet 40 000! Yllevävningen mekaniserades i stor skala först på 1850-60-talen. England var alltså inte så långt före i den industriella utvecklingen, säger Schön. (s 3) Lars G. Sandberg (JEH, 1968) har också visat att kvaliteten i engelsk textilexport sjönk efter 1830, vilket relativiserar bilden av dess kvantitativa framgång.

Mekanisering hade sin största fördel jämfört med handarbete i tillverkandet av tyger som krävde mycket arbete, dvs finare vävar. Men konsumtionen av dessa finare tyger var socialt begränsad. En allmän ökning i löne- och konsumtionsnivå påverkade både efterfrågan på vävnader och motivationen att spara arbete genom mekanisering; "mekaniseringens spridning berodde alltså inte enbart på de sekundära tekniska förbättringar av maskinerna som gjordes under första hälften av 1800-talet, utan också på mycket mer omfattande ekonomiska och sociala förändringar i England och på kontinenten." (s 4)

För att skatta vävnadsproduktionen (perioden är 1820-70) på ett rättvisande sätt har Schön gjort en skattning också av hemslöjden, som tidigare inte varit med i statistiken. I länder där hemslöjd varit viktiga inslag i samhället och ekonomin -- som Sverige -- gör detta statistiken missvisande (s 5) och kommer överskatta tillväxten när man övergår från icke registrerad hemslöjd till fabriksproduktion. Hemproduktionen har Schön skattat genom totala tillgången på fibrer och garn minus fabrikernas konsumtion av dessa. (s 5) Materialen är ull, lin, bomull och silke. De två senare importerades helt och hållet vilket gör att totala tillgången kan uträknas ur handelsstatistiken. Skattningarna för lin och ull bygger på annan statistik, jordbruksstatistik osv. Vävnadsproduktionens och -konsumtions utveckling präglades enligt Schön av en lång tillväxtperiod från slutet av 1820-talet till ca 1860, och sedan en stagnationsfas under 60-talet. (s 6) Fabriksproduktionen växte snabbare än avsalusjöjden och hemslöjden, och när de två senare minskade på 60-talet fortsatte den förstnämnda att växa. (s 7) Schön frågar om tillväxten berodde på förändringar på utbuds- eller efterfrågansidan. Han skriver:
"Genom att relatera vävnadernas pris till priset på arbete (lönarbete i jordbruket) kan man beräkna den arbetsmängd som varje aln vävnad representerade. Detta kallas här vävnadens relativpris. Det kan antagas att förändringar i relativpriset huvudsakligen berodde på förändringar på utbudssidan. Genom att antaga att den mängd arbete per konsumtion (d v s den inkomstandel) som lades ut på textil konsumtion, var positivt korrelerad med inkomstnivån (d v s efterfrågans inkomstelasticitet var större än 1), blir förändringar i denna mängd en indikation på riktningen i inkomstförändringar. Antagandet att den andel av inkomsten som lades på textilier var en funktion av inkomstnivån, leder vidare till att efterfrågans priselasticitet var lika med 1." (s 7)
Med dessa antaganden kan Schön skilja på inflytanden från förändringar på utbuds- respektive efterfrågesidan. "Generellt sett berodde konsumtionstillväxten 1830-1860 endast till en del på att vävnadernas relativpris föll. Större delen av tillväxten återspeglade att inkomstnivån steg, d v s mer arbete eller snarare en växande del av inkomsten per capita användes till textil konsumtion. Stagnationen under 1860-talet berodde å sin sida på att både prisfallet och inkomstökningen upphörde." (s 8) Och han konstaterar glatt: "Dessa resultat går stick i stäv med de mest utbredda uppfattningarna om den ekonomiska utvecklingen under tidig svensk industrialisering." (s 8) Tidigare har man sett 1830-40-talen som bessvägliga decennier präglade av befolkningsökning och ökad fattigdom och proletarisering i jordbruket, medan 1850-talet markerade ett uppsving för exporten av bland annat havre och timmer. (han refererar till Montgomery 1947, Samuelsson 1969 och Jörberg 1973).

På 1830-talet ökar de bästa kvaliteterna av textil sin andel av produktion och konsumtion, från 5 till 10 procent. Finare vävnader blir bl a viktigare i fabrikerna. Hushållsslöjden stagnerar däremot. Att de finare vävnadernas andel ökar "indikerar att de välbeställdas inkomster steg betydligt. I synnerhet ökade konsumtionen av vävnader med en aristokratisk prägel." (s 9) Med tanke på att jordbruket var den viktigaste sektorn menar Schön att denna ökade efterfrågan bör ha kommit från de översta skikten i den sektorn, dvs jordägande adel och agrara kapitalister. Avsaluslöjdens alster var enligt Schön av mellankvalitet och konsumerades av bondeklassens mellanskikt. Han tolkar avsaluslöjdens tillväxt som (a) växande efterfrågan på textilier bland de besuttna bönderna, och (b) ökad proletarisering (otydligt hur, menar han att det var de som producerade avsaluslöjdens produkter?) "De växande underklasserna inom jordbruket hade förmodligen en liten andel av textilkonsumtionen och tveklöst ingen andel alls av konsumtionsökningen." (s 9) 1840-talet visade ett mycket annorlunda tillväxtmönster än 1830-talet. Importen och hemslöjden för avsalu stagnerade, i fabriksproduktionen ökade de grövre vävnaderna sin andel, och hemslöjden växte kraftigt. De två senare sakerna tolkar Schön som att bönderna blir allt viktigare på marknaden; "fabrikskläde om än av ett relativt grovt slag fick ersätta vadmalen för de framgångsrika av bönderna" (s 10). Hushållsslöjdens kraftiga tillväxt förklarar Schön med prisfall på bomullsgarn (s 11); på 40-talet tar bomullen en del av linets plats i hushållsslöjden. Schön tolkar hushållsslöjdens uppsving och avsaluslöjdens nedgång på 40-talet som ett uttryck för de lägre klassernas framsteg; han associerar alltså hemslöjd med de lägre klasserna och avsaluslöjd med ägande bönder. (s 11, även 12) På 1850-talet blir övergången till grövre vävnader ännu tydligare. Antalet mekaniserade bomullsvävnader ökar från 1 (Rydboholm, grundat 1834) till 12. De lägre klassernas inkomster steg och de efterfrågade grova vävnader som de mekaniserade tillverkarna tillhandahöll, säger Schön (s 12, jfr 16). Dessa konkurrerade med hemslöjden. "Marknadens tillväxt och de stigande lönerna var naturligtvis två sidor av samma sak som hade sitt ursprung i jordbrukets utveckling." (s 13) Klädesfabrikerna, hantverksmässig produktion av finare tyger, såg en väldigt annan utveckling. De hade vuxit på 1830-talet som en del av tillväxten för finare tyger, men hade det tuffare på 40-50-talen då det var grövre tyger som såg bättre tillväxt (s 13f).  1850 fanns det 50 sidenfabriker i Sverige, 1870 fanns det bara två kvar (bl a genom tullsänkningar 1855 och 1865 som ökade konkurrensen med Frankrike).

När Schön går tillbaka till makronivån för att förklara mönstret så betonar han att textilindustrins tillväxt berodde på ökade inkomster, och att dessa
"måste ha genererats av inhemska förändringar och då främst inom jordbruket med tanke på exportens och industrins ringa betydelse inom svensk ekonomi under 1830- och 1840-talen. Under dessa årtionden växte befolkningen starkt i Sverige -- i synnerhet växte jordbrukets underklasser -- medan ett kommersiellt och kapitalistiskt jordbruk utvecklades." (s 15)
Skiftena var viktiga för att stimulera investeringar med byggnation och nyodlingar i jordbruket hävdar Schön med referens till Fridlizius (1979, Economy and Society). Schön diskuterar också protoindustrialiseringens eventuella betydelse; i den internationella litteraturen spelade denna en stor roll på 1970-80-talen (han refererar till Tilly i JEH 1971). Schön pekar framför allt på två protoindustrialiseringsområden i Sverige: Sjuhäradsbygden och Ångermanland. I Sjuhärad var jordbruket klent men befolkningstillväxten stark från slutet av 1700-talet, och kvinnornas hemindustriella arbete var centralt. (s 17) Bomull och förlagsindustri var viktigt där. I Ångermanland var linet viktigare. Bönderna odlade själva linet och både kvinnorna och männen arbetade under jordbrukets lågsäsong med det. Vid sidan av dessa två hemindustriregioner fanns under första halvan av 1800-talet ett tredje textilt centrum, Norrköping. Industrin där var inte protoindustri i egentlig mening. I Sjuhäradsbygden fanns en kontinuitet in i fabriksindustrin men inte spikrak, men i Ångermanland gick textilsektorn tillbaka från och med 1850-talet då skogsindustrin gav arbetstillfällen i regionen, och den växande bomullsindustrin började konkurrera ut linet (s 19). I Norrköping var kontinuiteten större. "De nya fabrikerna uppstod snarare utanför protoindustrialiseringens sfärer", säger Schön (s 19).

I avslutningen av rapporten återkommer Schön till Landes modell. Periodiseringsmässigt stämmer den rätt väl med det svenska fallet, men den analytiska modellen bara med den tidiga fasen, 1830-talet (s 20). På 40-50-talen drevs däremot textilindustrin framåt av produktion av grövre kvaliteter för bönder och de lägre klasserna (s 21), medan "vävnader av högre kvalitet till stor del övergavs åt importen". Enligt Schön var denna utveckling -- inhemsk tillverkning av grövre vävnader, import från England av finare -- typisk för kontinentaleuropa (s 22). "Samspelet mellan jordbrukets omvandling, växande inkomster, en växande lönarbetarklass och förändrade inkomstförhållanden skapade en massmarknad för enklare vävnader" (s 22). "Detta betyder också att mekaniseringsens spridning inom textiltillverkningen endast till en liten del skulle ha varit en reaktion på den engelska konkurrensen utan istället till allra största delen ha varit en reaktion på inhemsk förändring." (s 22)

Schön 1984
Denna rapport kommer från det s k "Strukturprojektet", drivet av Schön och Olle Krantz, som tog fram nya historiska nationalräkenskaper för Sverige. Denna rapport handlar om volymutvecklingen för industriella konsumtionsvaror i Sverige på 1800-talet. Konsumtionen har beräknats som produktion + export - import. Han har konstruerat nya serier fram till 1871 och knyter dem till serierna i Dahlgren, Lindahl och Kocks National Income of Sweden 1861--1930 (1937). Industriproduktionen beräknas från tillverkningsvärden i kommerskollegii årsberättelser. Hantverksproduktionen skattas med hjälp av antal hantverkare 1805--55 utifrån Tabellkommissionens bearbetning av tabellverkets uppgifter som stånd och villkor vart femte år samt fluktuationerna i fabriksproduktionen 1800--30 (s 6). Den skattade serien har kopplats samman med Folkräkningens tal 1870 och förändringstakten i Kommerskollegii årliga serie 1855--70. Serien kopplas till Dahlgren et al från och med 1870. Hantverkarnas inkomster har antagits vara lika med genomsnittliga industriarbetaren i branschen. (Dock används av pragmatiska skäl jordbrukslöner från Jörberg.) Bruttoproduktionsvärdet har räknats fram utifrån antagande om förädlingsgrad på 50 procent. Importen och exporten beräknas utifrån Årsberättelser över utrikeshandeln. (s 7)

Volymen av industriella konsumtionsvaror per capita ökar 11-falt under 1800-talet. Två gånger dubblas tillväxttakten: slutet av 1820-talet och kring 1870 (s 9). 1800 till ca 1820 fluktuerar utbudet mycket men ökar inte trendmässigt. 1820 till 1860 visar bra och jämn tillväxt, med en peak i 1850-talets första hälft (s 9).

Hans analys av varför konsumtionen ökade börjar, rätt naturligt, med stigande inkomster. (s 11) Han använder relationen mellan pris på industrivaror och jordbruksarbetarlöner (Jörberg) för att se hur mycket den ökade industrivarukonsumtionen beror på prisfall, och hur mycket som beror på ökade inkomster. 1800--30 är andelen av inkomsterna som läggs på industrivaror oförändrad och relativpriset på industrivaror sjunker. Efter 1830 stiger andelen av inkomster som går till industrivaror (s 11). Mellan 1870 och 1900 förenas inkomstökning med relativt prisfall på industriprodukter och volymökningen är snabb. (s 11) Teoretiskt skulle en volymökning kunna ske utan inkomstökning ifall det skett en stor omfördelning från människor med lägre inkomstelasticitet i efterfrågan på industrivaror relativt elasticiteten i efterfrågan på nödvändighetsvaror till människor i högre -- "d v s i princip från underklasser och aristokrati till en 'medelklass'" (s 13) Schön har dock inga data på detta utan hänvisar bara till att jordbruksreallönerna ökade från 1840-talet och industrilönerna i alla fall från 1860-talet, då den serien börjar. (s 13) Ett annat sätt att undersöka denna fråga hade varit att studera olika typer av varor, högre och lägre kvalitet, och så spåra vilka skikt av varorna som växte mest vid olika tillfällen. Detta gör Schön dock inte här (s 14).

Schön drar sex slutsatser: (1) konsumtionen av industrivaror ökar hela 1800-talet, i accelererande takt. (2) från slutet av 20-talet beror detta till stor del på att inkomsterna ökar. (3) från slutet av 40-talet "fick inkomstökningen en bredare spridning och inbegrep också obesuttna eller proletariserade klasser, vilket förändrade marknaden." (4) "Efter en mera 'traditionell' tillväxtfas lades grunden till en modern konsumtionsvaruindustri, som expanderade under andra hälften av 1800-talet och tillsammans med växande import bidrog till en kraftig volymökning." (s 20) (5) Den generella efterfrågeökningen kom också hantverket till del. (6) "De processer, som låg bakom inkomstökning och inkomstens fördelning, blir centrala för en bredare förklaring av utvecklingen. Dessa processer bör under 1800-talets första hälft främst sökas i jordbruket, medan själva industrisektorn och utrikeshandeln får ökad vikt under 1800-talets andra hälft." (s 20)

Referenser
Schön, Lennart (1981) "Textilfabrikernas uppkomst i Sverige 1820--70: Engelsk konkurrens och inhemsk förändring". Meddelande från ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds Universitet, nr 20 1981.
Schön, Lennart (1984) "Konsumtionen av industriprodukter under 1800-talet". I Olle Krantz och Lennart Schön, Om den svenska konsumtionen under 1800- och 1900-talen: två uppsatser. Meddelande från ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds Universitet, nr 35, 1984.

Inga kommentarer: