Det kvinnliga valdeltagandets politiska geografi i Sverige 1911-1944

 

De senaste åren har det kommit en hel del historiskt-statsvetenskapliga studier om val och väljarmönster i det tidiga 1900-talet. Som exempel tar jag några artiklar jag bloggat om: om kvinnligt valdeltagande i USA och Sverige, om det svenska socialdemokratiska partiets uppgång i valen 1911-1918, om sambandet mellan agrar ojämlikhet och valutfall i Preussen, och så vidare. [1]

Dawn Teele, statsvetare vid Johns Hopkins-universitet, tar i en ny artikel avstamp i diskussionen om kvinnors valdeltagande efter den kvinnliga rösträttens införande. Herbert Tingsten (1937) och senare efterföljare som Duverger (1955) och Inglehart och Norris (2000) har menar att kvinnornas benägenhet att gå och rösta var lägre än männens på grund av traditionella könsroller och att kvinnorna när de väl röstade, tenderade att rösta på konservativa partier. Teele argumenterar emot detta: "Instead, I argue that partisan gender gaps are distinctive products of electoral geography and the demographics of turnout: when parties have clear geographic strongholds, gender gaps can wax or wane depending on the distribution of populations across those spaces and the mobilization of men and women during a given electoral cycle." (s. 428)

Sverige är en intressant fallstudie av flera skäl, säger hon. Man genomförde kvinnlig rösträtt 1921, bara ett år efter USA, och har länge varit känt som ett land som utmärker sig vad gäller jämställdhet på olika områden. Det är också ett av få länder som presenterar data på valdeltagande för män och kvinnor separat för alla kommuner, ungefär 2500 kommuner under den här perioden.

Hon presenterar fyra huvudresultat. Ett, kvinnor i städerna var mer benägna att rösta än vad kvinnorna på landsbygden var. Två, överlag så röstade män mer än vad kvinnorna gjorde, men i ett par kommuner var kvinnors deltagande faktiskt högre. Tre, i och med att fler kvinnor bodde i städerna så var det i absoluta tal fler kvinnor än män som röstade i städerna. Fyra, urbana kvinnor röstade mer vänster än vad rurala kvinnor gjorde: i städerna runt 52-62 procent, och på landsbygden runt 39-45 procent av kvinnorna röstade på den breda vänstern. 

I en väldigt intressant historiografisk översikt så konstaterar hon att litteraturen är enig om att kvinnor var mindre benägna att rösta än män, men att forskarna är helt oeniga om vilket parti kvinnor föredrog när de väl röstade:

"All scholarship finds that in the aggregate, women participated at lower rates than men (Boix, Magyar, and Munoz 2021; Duverger 1955; Rokkan 1970; Skorge 2023; Teele 2023; Tingsten 1937). But when it comes to preferences there are arguments to support all possible outcomes: some research suggests that women, who come from all classes, races, and ethnic groups, likely voted exactly like the men in their households, producing no difference in partisan outcomes (Acemoglu and Robinson 2000, 1186; Norris 1988; Tingsten 1937); other scholarship suggests that women voted more conservatively than men because they were more dependent on the traditional family arrangements and more pious and connected to the church (Duverger 1955; Inglehart and Norris 2000; Randall 1987); and still other research argues that women’s marginal status within the home and the economy should have prompted even the first women voters to support progressive causes (Morgan-Collins 2021). "

Positionen med starkast stöd är dock idén att kvinnor röstade mer konservativt, säger hon. (Det var också vad svenska betraktare förväntade sig åren runt reformen 1921.) Det homogeniserande perspektivet på kvinnliga väljare har dock också kritiserats av Corder och Wolbrecht (2016) i deras stora bok om kvinnliga väljare i USA i början av 1900-talet. De menar att lokala och regionala förutsättningar är viktigare, och Teele bygger vidare på detta argument. Skillnaden mellan stad och land är central här, där städernas tätare sociala band, större geografiska närhet till väljarbåset m m förväntas leda till större valdeltagande. [2]

Hon introducerar temat geografins betydelse för hur man röstar på följande sätt. Sociologiska teorier betonar de sociala klyftorna (Lipset och Rokkan 1967) och var man är placerad i den samhällsekonomiska strukturen. Men den politiska geografin ingriper här, och argumentet går väl egentligen tillbaka hela vägen till Tingstens idé från 1937 om den sociala koncentrationen, även om hon inte refererar Tingsten här:

"Political geographers have shown that the same type of voter will cast ballots for different parties depending on where that voter is located—for example, a working class voter in a working class neighborhood is much likelier to vote for the left than a working class voter in a middle class suburb (Johnston and Pattie 2006). Place matters because economic incentives might be local (Rickard 2020) and because the political affiliations formed in particular areas are tied to long-standing patterns of industrialization and political competition (Rodden 2019.)"

Teele placerar in detta i en historisk kontext av urbanisering och industrialisering i det tidiga 1900-talet. Hon presenterar också det svenska valsystemet, med 230 platser i andra kammaren fördelade på 56 valkretsar som var och en valde 3-8 riksdagsmän, på ett väldigt bra sätt. Till skillnad från Boix och Magyar (2022) har hon också noterat det betydelsefulla inslaget av partigemensamma listor. [3] Detta gör också att hennes analyser bygger på den breda uppdelningen mellan Vänstern, som inkluderar Liberalerna, SAP och yttervänsterpartierna, och Höger, som inkluderar både själva Högerpartiet och bondepartierna. Teele menar att den enkla uppdelningen Vänsterblock-Högerblock åtminstone fungerar fint fram till valet 1932 då SAP bildar regering med Bondeförbundet som då så att säga byter block. (s. 434, n21).

Hennes svenska valdata kommer från Berglund (1988) och omfattar 2576 kommuner och 49 distrikt i Stockholm, inbäddade i 409 härader och 25 län. Diagram 2 som jag klistrat in ovan visar (2A) att de flesta väljarna bodde på landsbygden och att (2B) valdeltagandet var högst för urbana män och lägst för rurala kvinnor. År 1921 fanns det 13 kommuner som hade större valdeltagande bland kvinnor än män, och år 1928 var det 47 kommuner. Man blir ju nyfiken på vad det är för kommuner som hade högre kvinnligt än manligt valdeltagande, och utifrån samma valdata som Teele använt så plottar jag det på en karta för år 1921:

 

Kvoten kvinnligt valdeltagande/manligt valdeltagande, utifrån Berglunds (1988) data. 

Kartan gjord med histmaps. Intrycket att det inte riktigt finns något starkt geografiskt mönster 

stärks av bristen på starka korrelationer med partival. Korrelationen med SAP:s röstandel är 0.23 

(större könsgap--fler SAP-röster), med Liberalerna -0.28, med Högern 0.08.

När jag tittar särskilt på de kommunerna som har högre andel valdeltagande bland kvinnor än bland män år 1921 enligt datat är det: Rörum med en kvot på 3.9 vilket är misstänkt och antagligen beror på datafel, Grundsund med 1.5, Käringön med 1.19, Kyrkoköpinge med 1.16, Mollösund med 1.11, Krokstad med 1.10, Hede i Bohuslän med 1.06, Gullholmen med 1.06, Dragsmark med 1.04, Slädene med 1.02, Mölleberga med 1.02, Rolfstorp med 1.01, Östra Vram med 1.01, och Norderön med 1.00008. När jag kollar på Rörum i datat så kan det faktiskt vara så att det inte var något fel! Berglund/SND rapporterar att bara 15 män, av 187 röstberättigade, gick och röstade år 1921, medan 70 av 224 röstberättigade kvinnor gick och röstade. Jag begriper inte varför valdeltagandet var så lågt, kanske var det helt enkelt så att männen i denna östskånska kustsocken var ute och fiskade den dagen. Det extrema för kvinnor vad gäller valdeltagande verkar åtminstone inte ha berott på kultur: år 1928 var kvinnornas valdeltagande bara 57 procent av männens.

Kommunerna med störst gap i deltagande år 1921 var Östergarn (21 procent), Eskilsäter (28 %), Tofta på Gotland (31 %), Eksta och Böja (32 %), Bjurum (33 %), Viksjö (34 %), Gustav Adolf i Skaraborg (35 %), Alskog, Fleringe, Tived, Halla på Gotland och Nössemark (36 %), Brandstorp (37 %), Vestergarn (39 %), och Södra Fågelås (40 %). Gotland och Skaraborg ser här ut som de mest genuskonservativa områdena, medan Bohuslän och Skåne ser mest liberala ut. Bohusläns position i den här statistiken tror jag dock har mer med fiske att göra (tänk på att man inte kunde poströsta vid denna tid) och mindre med könsnormer.

År 1928 är de 15 kommunerna med störst könsgap i valdeltagande en från Skåne, en från Halland, två från Uppland, en från Östergötland, fyra från Skaraborg, två från Älvsborg, en från Gävleborg, 

Jag tycker inte att man ser några riktigt starka regionala mönster: på de flesta ställen ligger kvinnornas valdeltagande mellan 60 procent och 80 procent av männens, och de "gröna" områdena, alltså där kvinnorna var minst 80 procent så benägna att rösta som männen, är utspridda lite överallt: Norrbotten, Västernorrland, Skåne, och lite här och där däremellan. Det finns inte heller några riktigt "röda" stråk, alltså med väldigt lågt kvinnligt valdeltagande: om något är det kanske Västergötland och framför allt Skaraborg.

I alla fall, tillbaka till Teeles artikel. För att beräkna kvinnors och mäns partival -- något som inte rapporteras direkt i statistiken -- så använder hon the method of bounds approach. Hon börjar med att räkna ut hur kvinnorna röstade under två extremscenarios: ett där alla män röstade vänster, ett där inga män röstade vänster. Från dessa extrema scenarios går hon vidare till mer realistiska scenarios med olika antaganden om männens partival. Hennes metoddiskussion är bra och tydlig:

Hon gör ett intressant påpekande att problemet med Kings (1997) metod, som t ex använts för att beräkna vilka som stöttade nazistpartiet i de tyska valen 1928-32, är att den bygger på ojämn fördelning av olika grupper -- t ex jordbruksarbetare och banktjänstemän -- mellan olika valdistrikt. Det funkar inte riktigt när grupperna man är intresserad av är kvinnor och män. Mellan 25:e och 75:e percentilen av andel kvinnor i kommunen varierar andelen bara mellan 49.7 och 52.6 procent, och Kings maximum likelihood-metod kommer därför inte funka. Method of bounds bygger på enklare antaganden om att andelen män och andelen kvinnor som röstar för ett visst parti måste variera mellan 0 och 100 procent. För att göra mer realistiska antaganden om hur männen i kommunerna röstade, utgår hon från valstatistiken från före 1921, alltså när det bara var män som röstade. (s. 437) Dessa antaganden kan bygga på att alla män röstar som de gjorde 1917 eller 1920, eller på att de röstade som det år som vänstern var starkast, eller att yngre män (som inte röstade före 1921) röstade annorlunda än äldre män, eller uppdelat på kommuner där vänstern var stark respektive svag.

Diagram 3, som jag klistrat in nedan, visar huvudresultaten. I panel A visas hur männen röstade 1917 (breda grå streck) och 1920 (små grå streck), uppdelat på landskommuner och stadskommuner och inom varje kategori rangordnat efter hur stor kommunen är. Inom båda typerna så var vänstern starkare i större kommuner. I panel B ser vi beräkningarna av hur kvinnorna röstade, med olika antaganden om hur männen röstade. Den översta grå och den understa grå linjen är beräkningarna med de extrema antagandena att inga män respektive alla män röstade på den breda vänstern. Den vinröda streckade linjen visar det faktiska valutfallet för både män och kvinnor.

Enligt beräkningarna i 3B så röstade 40-70 procent av kvinnorna i städerna på den breda vänstern, oavsett hur stor staden var. Vänsterandelen var större i större städer, men framför allt så är det en skillnad mellan de riktigt små städerna, där vänsterandelen "bara" var runt 50 procent, och de stora där andelen var runt 70 procent. Variationen är större i jordbrukskommunerna, från 20 till 80 procent beroende på antaganden, och med en brantare lutning till "fördel" för de mer befolkade kommunerna.

Förfarandet är förstås lite speciellt i det att Teele använder mäns partival 1917 och 1920 som proxy för hur män som grupp röstar 1921 och framåt, och hon använder flera olika kontroller för att se till att resultaten inte är missvisande. (s. 438-439)

 Utifrån sina huvudresultat räknar hon också ihop en total röstandel för kvinnor och män för städer i allmänhet, och för landsbygd i allmänhet. Med antagandet att mänenn röstade som det mest vänsterinriktade året så blir kvinnornas vänsterandel i städerna 56 procent, och med antagandet att männen röstade som 1920 blir andelen 67 procent. I landsbygdskommunerna är andelen 30 procent om alla gamla män röstade som sitt vänstraste pre-1921-år och alla nya män röstar vänster, och 54 procent, om männen röstar som 1920.  Sett till alla kommuner tagna tillsammans antyder detta att 41-65 procent av kvinnorna på landsbygden röstade på SAP eller Liberalerna, och 52-70 procent i städerna.

Slutsatssektionen börjar elegant: "The idea that women were traditional voters in the past—
that they turned out at low rates and voted for conservative parties—has become a textbook fact, reported and repeated in decades of research on the contemporary gender gap in participation and partisanship. The findings of this article demand a reconsideration of both facets of the traditional gender gap thesis." (s. 440) Ett, även om kvinnorna hade lägre valdeltagande i procent, så var de fler, inte minst i städerna, och en stor andel av de som gick och röstade var alltså kvinnor. Två, det är inte så att kvinnor överlag röstade konservativt. I städer och mer tätbefolkade landsbygdsområden röstade kvinnor i hög grad vänster, åtminstone i Sverige. Hon föreslår tre vägar framåt för vidare forskning. Ett, är Sverige representativt? Det behövs liknande studier av andra länder för att etablera det. Två, i länder där valdeltagandet var högt, som i Italien, Spanien och Chile, var könsskillnaden som i Sverige? Tre, om kvinnor i städer var mer liberala än kvinnor på landsbygden, och städerna var majoriteten av väljare, "future scholars might consider whether European welfare states were built on urban women’s political participation." (s. 440)

referens

Dawn Langan Teele, "The Political Geography of the Gender Gap", The Journal of Politics, volume 86, number 2, April 2024

fotnot

[1] Teele beskriver specifikt för frågan kvinnors valdeltagande litteraturen så här: "New methodo-
logical tools and the turn toward historical political economy have brought renewed attention to the crucial question of how women voted in the past, with scholars arguing that women’s turnout varied with the institutional context (Kim 2019; Skorge 2023) and the landscape of political competition (Teele 2023) and that women’s votes often fell with the locally dominant political party (Corder and Wolbrecht 2016). Here, I build on these insights, and research on political geography (Johnston and Pattie 2006; Jusko 2017; Lee and Rogers 2019; Rickard 2020; Rodden 2019; Xu 2023), to argue that variation in women’s political participation and vote choice, and the gaps between men and women, is driven by political geography even more than gender." (s. 428-429)

[2] Teele har här också ett väldigt roligt citat från Bondeförbundet, 1917: "The Swedish Farmer’s Union (Bondeförbundet) voiced concerns about enfranchising women precisely because they expected that their party would be disadvantaged vis-à-vis urban parties after suffrage. In their 1917 official party platform, the Farmer’s Union laments: “In the cities, both men and women can vote very well, because the polling station is often located across the street. But in the countryside you often have miles of road, and you and your wife often can’t get out at the same time for the supervision of children and animals. The result would be that cities and more densely populated communities would have their voting rights doubled, while the rural areas would have their voting rights virtually unchanged because of these conditions.”" (cit. 431)

[3] Så här beskriver hon detta fenomen: "Importantly, in this period Sweden’s rules allowed for parties to run as alliances, called “cartels,” on the same lists in specific districts, even if they were separate entities in other districts. Voters could cast a ballot for an alliance, as well as for candidates on specific party lists within the alliance, so that seats were allocated first to the alliance and then to parties within the alliance (Särlvik 2002, 238). For example, in the 1917 general election, Conservatives (Moderata and Högern) and Agrarians (Bondeförbundet) formed alliances in 29 constituencies (52%) while the Left Socialist and Social Democrats had a common label in 44 constituencies (78.5%). The Liberals, the party in the center that held the government in the prior year, formed alliances with the Social Democrats in five constituencies (Särlvik 2002, 240). Because the d’Hondt rules favor larger parties, there were incentives for parties closer on the ideological spectrum to form cartels within districts." (s. 432) I en fotnot till detta resonemang noterar hon också att: "The practice, known as apparentement, allowed more seats to be gained by parties that were ideologically related to one another (Cox 1997, 61)" Särlvikreferensen är bokkapitlet “Party and Electoral System in Sweden” i Bernard Grofman and Arend Lijphart, eds., The Evolution of Electoral and Party Systems in the Nordic Countries. New York: Agathon.

Kvinnligt valdeltagande efter den kvinnliga rösträttens införande

 

valdeltagande för män och kvinnor i svenska riksdagsval 1899-1932, från 

Riksdagsmannavalen åren 1929-1932 av Statistiska centralbyrån. 

Tillgänglig som pdf från SCB:s hemsida.

När kvinnor fick rösträtt i Europa och Amerika under 1900-talets första halva så var deras valdeltagande lägre än männens. I Sverige var det år 1921, det första riksdagsvalet med kvinnlig rösträtt, 47,2 procent av röstberättigade kvinnor som röstade, och 62,0 procent av männen. Statsvetaren Mona Morgan-Collins, verksam vid KCL i London, börjar en ny artikel på ämnet på ett otroligt statsvetenskapligt sätt: argumentet att kvinnligt valdeltagande är högre i länder med proportionella valsystem (PR) än de med majoritetsvalsystem. Hon menar dock att Skorge (2021) visar att PR-effekten varierar mellan olika kontexter, t ex med graden av partikonkurrens och sociala nätverk. Morgan-Collins lägger utifrån detta fram sitt eget argument i två steg. 

Ett, "the incentives to vote and to mobilize in the general population determine the size of the gender turnout gap regardless of the type of electoral system, but that this relationship is not linear." Skillnaden i valdeltagande mellan kvinnor och män är mindre antingen när incitamenten är väldigt starka eller väldigt svaga, menar hon. Modellen bygger på att kvinnor överlag har en högre "kostnad" för att rösta och att om incitamenten att rösta överlag är väldigt starka så kommer det ha starka effekter på väljare med höga kostnader att delta, som oproportionerligt kommer vara kvinnor. När incitamenten är väldigt svaga kommer bara "low-cost voters" delta och skillnaden mellan män överlag och kvinnor överlag kommer också minska (eftersom båda gruppernas deltagane kommer vara lågt). Hon visar detta med data från norska valdistrikt.

Steg två är argumentet att lokal partikonkurrens är en proxy för styrkan i incitamenten att rösta och delta. Med norska data visar hon att kvinnors valdeltagande närmade sig mäns i distrikt med majoritetsval och stark konkurrens, men också i områden med svag konkurrens och PR-valsystem. Hon visar också att effeketerna är liknande i Nya Zeeland, Sverige och Österrike. Vidare så använder hon också det faktum att Norge bytte valsystem från SMD till PR under perioden

 

Referens

Mona Morgan-Collins (2024), "Bringing in the New Votes: Turnout of Women after Enfranchisement", American Political Science Review 118 (2).

Labourpartiet och det privata näringslivet 1950-1970

 

Harold Wilson, fotograferad av okänd fotograf. 

Foto i public domain, tillgängligt via Wikipedia.

 

‘the problem of profit … remains the central economic dilemma facing contemporary social democracy’.

Anthony Crosland, The Future of Socialism (1956), citerad i Jim Tomlinson (2004, s. 690)

 

När man kollar på ekonomisk politik och hur den utvecklats och förändrats i Storbritannien under 1900-talet så är Jim Tomlinson, professor i ekonomisk och social historia i Glasgow, en historiker som alltid dyker upp och alltid har intressanta perspektiv på saker och ting. 2004 publicerade han en artikel med den intresseväckande titeln "The Labour Party and the capitalist firm, c. 1950-1970" i Historical Journal. Artikeln börjar med att Labour-politikern Harold Wilson år 1950 säger att  ‘in this problem of the relation between Government and private industry we have what is almost a vacuum in Socialist thought’. Tomlinsons artikel handlar just om hur Labour tänkte om privata företag under 1950- och 1960-talen.

Utgångspunkten var idéer om att socialismen skulle uppnås genom ekonomisk planering. Dessa idéer förekom vid Labours grundande 1900 men blev än viktigare efter 1931. [1] Tomlinson menar dock att 30-talets entusiasm för planering drevs mer av missnöje med vad "marknaden" gjorde, än av konkreta idéer om hur planeringen kunde funka. Under andra världskriget infördes en mängd regleringar av ekonomin som Labour omfamnade som "planering", men efter hand drog Wilson och andra slutsatsen att dessa regleringar fungerade mindre bra i fredstid och inte var vad man sökte efter. Samtidigt hade man också en rad statliga bolag och att tänka på hur dessa relaterade till den socialistiska visionen.

Under 1940-talets slut hade Storbritannien, precis som Sverige och en rad andra länder, en stor ekonomisk-politisk diskussion om krisläget och obalanserna i den internationella handeln. Att öka produktionen -- och därmed också exporten -- var nu helt centralt på Labours agenda, t ex i partiets pamflett Production, the bridge to socialism som publicerades 1948. Wilsons reflektion som inleder Tomlinsons artikel kommer ur denna period med diskussioner om hur man kunde öka exporten. Exportindustrierna var i väldigt låg grad nationaliserade, så när exporten skulle upp, var man beroende av de privata företagens beteende. Wilson accepterade detta läge och argumenterade att ‘for perhaps a quarter of a century or more we should be operating a mixed economy, with the private sector of crucial importance in many matters affecting full employment, exports, productivity and the standard of living’. (cit. 688) Vad jag tycker är fascinerande här är det explicita användandet av "mixed economy" för att beskriva en önskad ekonomi -- åtminstone på mellanlång sikt. Wilsons förslag låter rent tyskt, eller åtminstone kontinentalt, när han menar att den privata ekonomins branscher i många fall domineras av ett par stora företag och att det är viktigt att från politiskt håll få in representanter i dessa storbolags styrelser. (s. 689) Detta fick kritik i regeringen och i andra versionen av Wilsons PM föreslår han istället att storbolagen ska utse en kontaktperson gentemot regeringen, och att man från politiskt håll också ska införa permanenta priskontroller, mer konsumentrepresentation och så vidare. [2]

Wilson kritiserade i sin PM från 1950 företagens vinster, och Tomlinson för ett intressant resonemang om hur Labour som arbetarparti egentligen förhöll sig till företagsvinster. Han menar med referens till forskning av Martin Francis (Ideas and policies under Labour, 1945–1951, 1997) och Martin Daunton (Just Taxes, 2002) att Labour sedan finansminister Philip Snowden på 1920-talet accepterat vinster, och att "Labour’s policy dilemma may usefully be seen as how to reconcile acceptance of ‘legitimate’ profit derived from active promotion of efficiency with attacks on ‘illegitimate’ profits derived from passive wealth ownership." (s. 689) Partiet hade sedan 20-talet arbetat på att uppnå detta genom arvsskatt och förmögenhetsskatt snarare än beskattning på vinsterna direkt; precis som i Sverige på 1950-60-talet skapade man också skatteincitament för att behålla vinsterna i företagen (och investera dem) snarare än att dela ut dem till aktieägarna. [3] Tomlinson sammanfattar Labours dilemma på ett elegant sätt:

"On the one hand was the belief that production is inherently social, and wealth creation likewise; from this perspective derived the view of the party that, as Daunton puts it, ‘the tax system should remove socially created wealth, after it has been produced by the market, through death duties and surtax’. On the other hand, there was the understanding that profits were the motor of the private sector upon which Labour’s economic ambitions relied. No wonder then that Crosland in the mid-1950s was to write that ‘the problem of profit … remains the central economic dilemma facing contemporary social democracy’." (s. 690)

Labour var i opposition 1951 till 1964, när Churchill (1951-55), Eden (1955-57), Macmillan (1957-63) och Douglas-Home (1963-64) i tur och ordning ledde konservativa regeringar. Labours tänkande om näringslivet utvecklades under tiden i flera faser, säger Tomlinson, och han analyserar det utifrån tre teman: särskiljandet mellan ägande och företagsstyrning, företagens storlek, och frågan om monopol. 

Debatten om avskiljandet mellan ägande och företagsstyrning börjar ofta med Berle och Means klassiker The Modern Corporation and Private Property (1932), men Tomlinson påpekar att åtskiljandet kan spåras hela vägen tillbaka till tredje bandet av Marx Kapitalet, där han diskuterar separationen mellan företagsledaren och rentiären som egentligen inte fyller någon ekonomisk funktion. Olika socialistiska författare som Tawney, ekonomisk-historiker vid LSE i början av 1900-talet, fortsatte på denna diskussion och enligt Tomlinson blev också Burnhams bok Managerial Society (1942) inflytelserik i Labour med sitt argument att alla samhällen inklusive Sovjetunionen höll på att utvecklas till "managerial autocracies". Hos Burnham var detta en teori om en auktoritär utveckling, men för Crosland var företagsledarnas maktövertagande något positivt, i att det försvagade kapitalistklassens grepp över företagen och samhället. När företagsstyrning var en professionell aktivitet, utövad av avlönade tjänstemän med särskilda kompetenser, öppnade detta enligt Crosland för en blandekonomisk styrning:  ‘Operating by legislative, fiscal, physical or monetary methods, the government can broadly speaking, make private industry dance to any tune it wants.’ (Crosland cit. på s. 692) Om denna bedömning hade Crosland också polemiska debatter med marxister som inte delade Croslands optimism om hur företagsstyrningen kunde användas för socialistiska syften.

Tema två, relaterat till det första, är det om företagens storlek. Bedömare var på 1950-60-talet övertygade om att företagen vuxit sedan 1800-talets slut, och de flesta menade att detta var något positivt för den ekonomiska effektiviteten. Detta "teknokratiska" perspektiv på företagens tillväxt hade fäste såväl i den marxistiska traditionen som hos fabianerna.

Samtidigt som många Labour-politiker var positiva till stordriftsfördelarna, så oroade man sig för möjligt monopolistiska förhållanden, och Labourregeringen genomförde 1948 en Monopolies Act för att motverka sådana. Samtidigt så var man på 50-talet så positiva till stordriftsfördelar att en arbetsgrupp efter valet 1957 drog slutsatsen att brittiska företag nu var så effektiva att man inte längre kunde motivera förstatligande med effektivitetsargument -- däremot kunde förstagligande motiveras av politiska skäl. (s. 695) Arbetsgruppen citerade Adolf Berles The Capitalist Revolution från 1955:  ‘The
capital is there; and so is capitalism. The waning factor is the capitalist.’ En för en svensk slående parallell till Ernst Wigforss idé från det tidiga 50-talet om att skapa "samhällsföretag utan ägare"! En annan intressant parallell, som jag hittar genom en snabb googling, är att Washington Law Review 1955 samrecenserade Berles bok med Galbraiths American Capitalism: The Concept of Countervailing
Power (1952). Blandekonomins anda i en enda recension! Labour-arbetsgruppen 1957 gjorde också argumentet, som känns igen i vår egen tid, att företagsstyrningen präglas av en konflikt mellan företagsledare, som vill att företaget ska förbli och växa, och aktieägare, som rädda för sin egen dödlighet vill få ut pengarna på kort sikt.

I debatterna i slutet av 1950-talet -- inklusive den senare partiledaren Harold Wilsons tal på partikonferensen 1957 -- spårar Tomlinson hur Labour höll på att röra sig in i declinism-analysen, alltså att den brittiska ekonomin systematiskt underpresterade. I partirapporten Signposts for the Sixties (1961) argumenterade man att "industrial decline" gjorde att situationen krävde "planning for expansion", inklusive skapandet av en National Industrial Planning Board. I det tidiga 1960-talet var Labour tillbaka på den ekonomiska planeringens väg med en tilltro till vetenskap, planhushållning -- om än bara "indicative" sådan -- och industriella investeringar. (s. 697-8)

I sina slutsatser pekar Tomlinson på fyra motsättningar eller oklarheter i Labourpartiets tänkande om det privata näringslivet under 1950-60-talet. Först, motsättningen mellan strävan att få upp investeringarna, och den djupt förankrade skepsisen mot företagens vinster: "Labour’s scepticism about the fundamental legitimacy of profits, linked to the historically entrenched belief that the worker was entitled to the full fruits of his labour. " (s. 707) Två, motsättningen mellan tilltron till de stora företagens effektivitet, och skepsisen mot samma företags alltför stora politiska makt. Tre, oklarheten kring ifall makten över företagen överförts från ägare till företagsledare, och vad det i så fall betydde för maktanalysen och klassanalysen. Fyra, hur kunde man genom konkurrens och reglering, och olika kombinationer av dessa, främja den ekonomiska effektiviteten?

 

referens

Jim Tomlinson (2004), "The Labour Party and the capitalist firm, c. 1950-1970", Historical Journal 47 (3). 

fotnoter

[1] Referenserna här är Daniel Ritschel, The politics of planning: the debate on economic planning in Britain in the 1930s (1997); Richard Toye, The Labour party and economic planning (2003); och Stephen Brooke, Labour’s war: the Labour party during the Second World War (Oxford, 1992), ch. 1; Jim Tomlinson, ‘Economic policy’, in D. Tanner, Pat Thane, and N. Tiratsoo, eds., Labour’s first century (2000).

[2] Tomlinson pekar på att Wilson menade att Labour hade ett problem med att framstå som ett producentintresse, med för lite omtanke om konsumenterna. 

[3] Referenserna här är Dauntons Just Taxes (2002, s. 200-202), R Whitings The Labour Party and Taxation (2000), Tomlinsons egna bok Democratic Socialism and Economic Policy (1997), och en mer samtida rapport: D Seers, The Levelling of Income since 1938 från 1951.

Det socialdemokratiska partiets uppgång i svenska val, 1911-1918

 

valutfallet i de svenska landstingsvalen år 1912. I landstingsvalen 1910-18 hade alla

 män -- med vissa förbehåll -- rösträtt men desto mer man tjänade desto fler röster 

fick man, upp till 40 röster. Diagrammet visar partivalet per grupp, från män med 

1 röst var till män med 40 röster var, uppdelat på landsbygd och städer. 

Källa är Sveriges Officiella Statistik, Landstingsmannavalen år 1912 (pdf)

Det socialdemokratiska partiet dominerade svensk politik från 1932 till 1990-talet. Men var kom det ifrån på vägen upp? Var var det starkt från början? Statsvetarna Carles Boix (Princeton och Barcelona) och Zsuzsanna Magyar (Luzern) börjar en ny artikel i British Journal of Political Science med att säga att de har "unique, highly granular data" från svenska landstingsval 1910-1918 som ger nya möjligheter att besvara sådana frågor. Det finns förstås inga individdata a la dagens surveys om hur folk röstade på 1910-talet, i Sverige eller någon annanstans, men den dåvarande svenska valstatistikens styrka, just för landstingsvalen som hade inkomstgraderad rösträtt, är att den delar upp väljarna i inkomstsegment, vilket gör att Boix och Magyar på valdistriktsnivå kan studera relationerna mellan olika inkomstgruppers vanlighet i distriktet, och valens utfall.

De sammanfattar artikeln som att de gör tre argument. Ett, framgången för den typ av "electoral socialism" som SAP stod för "depended on the political inclusion of specific social strata, mainly, the industrial working class, which socialist parties defined as their natural constituency (Lipset and Rokkan 1967; Przeworski and Sprague 1986)." (s. 281) Två, allmän rösträtt var nödvändigt för att socialdemokratin skulle kunna val, eftersom de relativt lågavlönade var berövade rösträtt före 1911, men rösträtten var inte tillräcklig. Socialdemokratin behövde också starka organisationer, framför allt i partiet och i facket, "to take previously non-mobilized electors to the polls while moving old voters away from other parties (Bartolini 2000; Katznelson and Zolberg 1986; Kunkel and Pontusson 1998; Luebbert 1991; Rennwald and Pontusson 2019). " (s. 282) Tre, och mer nydanande, så menar de att de kan beskriva med större precision vilka grupper det var som stöttade socialdemokratin från början: "Social democracy was initially supported by a relatively narrow segment of the electorate – mostly relatively affluent industrial workers." (s. 282) Bara efter hand tilltalade socialdemokratin de allra fattigaste, menar de. De bättre avlönade arbetarna hade större resurser, mer tid att engagera sig politiskt, och arbetade ofta i stora fabriker som möjliggjorde kollektiv facklig organisering. [1]

Den svenska valreformen 1909 ökade andelen män över 24 år som hade rösträtt från ungefär 30 procent till ungefär 80 procent, vilket stärkte incitamenten för politiker att tillhandahålla vänsterpolitik. Samtidigt infördes ett proportionellt valsystem vilket gjorde att det var meningsfullt att rösta på t ex SAP även om de inte var på väg att vinna i ens valdistrikt. SAP dubblade i valet 1911, det första valet efter rösträttsutvidgningen, sitt väljarstöd till 29 procent, och 1914 fortsatte man växa, till 36 procent. Därefter gick tillväxten långsammare, säger Boix och Magyar med referens till Tingsten (1973): 1924 fick man 40 procent och 1940 över 50 procent.

Boix och Magyar studerar specifikt landstingsvalen, som mellan 1909 och 1918 genomfördes i proportionella val med "plural voting", alltså att en person med höginkomst kunde ha många röster, upp till 40 sådana. I landsbygdsvaldistrikt fick en väljare en röst för varje 100 kr inkomst upp till 1000 kr, och sedan en röst för varje 500 kr extra dörutöver. I urbana distrikt fick man en röst per 100 kr upp till 2400 kr och sedan ytterligare en röst per 500 kr. På grund av det graderade systemet var det viktigt att hålla reda på hur många väljare det fanns i olika inkomstsegment, och det är därför det finns sådan fin statistik som Boix och Magyar kan använda. Landstingsvalen hölls 1910 och vartannat år därefter till 1918, i en process där man hade val i hälften av länen vartannat år så att halva övre kammaren byttes ut vartannat år.  Artikeln -- som formellt sett är ett "Letter" -- är rätt korthuggen och förklarar inte så mycket om hur statistiken ser ut i detalj, men faktum är att Sveriges officiella statistik för dessa val rakt av redovisar partival per inkomstgrupp, från de med 1 röst till de med 40 röster -- jfr diagrammet som jag klistrat in längst upp.

Väljarstatistiken per inkomstsegment är "very fine-grained", säger Boix och Magyar: det genomsnittliga segmentet (kommun X, inkomst 600-700 kr, eller kommun Y, inkomst 800-900 kr, t ex) hade färre än 150 väljare i sig, och 90 procent av segmenten hade färre än 300 väljare. (s. 284) I lokalvalen 1912-14 hade 54 procent av väljarna en taxerad inkomst om 400 kronor eller mindre, och de 10 procenten med högst inkomst hade 2500 kronor eller mer, och topp 1 procenten 8500 kronor eller mer. Det finns alltså en stor spridning bland väljarna: från ganska låga inkomster till väldigt höga. Det är viktigt att tänka på att inkomstmåttet här är beskattad inkomst och att man kunde göra ganska rejäla avdrag; om man tjänade under 1200 kr så var upp till 300 kronor skattefria, beroende på hur många barn man hade osv. (Appendix A.) Vi kan alltså tänka att en person som i Boix och Magyars statistik är klassificerad som en inkomst på 200 kr, i verkligheten tjänade 300-500 kronor.

Valdeltagandet var mycket lägre för låginkomsttagare än för höginkomsttagare -- vilket förstås kan ha att göra med att den graderade rösträtten gjorde att låginkomsttagarnas enda röst inte var så mycket värd gentemot folk som hade 30-40 röster. Det diskuterar dock inte Boix och Magyar som nöjer sig med att konstatera att färre än en fjärdedel av de potentiella väljarna i den lägre halvan av inkomstfördelningen i städerna röstade 1910, medan de 10 procenten med högst inkomster i städerna hade ett valdeltagande högre än tre fjärdedelar. På landsbygden var valdeltagandet högre, men fortfarande under 25 procent bland den lägre halvan av inkomstfördelningen.

Enligt Boix och Magyars beräkningar i Figur 3, som jag klistrat in ovan, så var väljarstödet för Socialdemokraterna i relation till väljarnas inkomster ett upp-och-ner-vänt U: lågt bland väljarna med lägst inkomst, högt i mellanskiktet, och lågt bland höginkomsttagarna. Faktum är att låginkomsttagarna, runt 300 kronor om året i inkomst, i städerna var mer benägna att rösta på Högern än att rösta på Socialdemokraterna, strax under 10 procent av de med rösträtt. (De flesta låginkomsttagarna röstade ju inte alls, så bortfallet är stort.) I vilket fall så spekulerar de om att Högerns förvånansvärt starka stöd bland väljarna med lägst inkomster "may have been related to the presence of clientelistic voting". (s. 285) 

Men här undrar jag också vilka de här låginkomsttagarna egentligen är. Det lägsta segmentet i städerna, där SAP är väldigt svaga, tjänar mindre än 300 kronor. Om vi slår på ett generiskt antagande om att de hade 200 kr i avdrag så är deras totala inkomst något i stil med 400-500 kronor. Det kan inte gärna vara heltidsarbetare i städerna, eftersom, som Boix och Magyar redovisar i Appendix C med referens till Bagge et al (1933), en manlig lantarbetare 1910 tjänade 306 kronor om året och en kvinnlig lantarbetare 192 kronor om året. (Till detta kom mat och logi.) Lönerna var överlag högre i städerna och de hänvisar också till att en manlig textilarbetare i genomsnitt tjänade 978 kr och en kvinnlig textilarbetare 613 kr. Det lägsta inkomstsegmentet i Figur 3 är alltså troligen pensionärer och deltidsarbetare. Det är svårt att översätta valstatistikens inkomstsegment till mer sociologiska grupp- och klassbegrepp men med tanke på skatteavdragen kanske inkomstgrupperna runt 400-900 kronor mest liknar vad man tänker sig en industriell arbetarklass. I dessa inkomstgrupper fick Högern och SAP ungefär lika stora andelar av rösterna i städerna enligt Figur 3, medan Liberalernas stöd var lite lägre. Med tanke på den svårtolkade statistiken blir det dock svårt att dra riktigt starka slutsatser om de olika partiernas stöd i olika grupper i städerna.

Att jämföra städer och landsbygd är mindre komplicerat. Överlag var Liberalerna starkare på landsbygden och SAP i städerna. Boix och Magyar menar att SAP hade svagt stöd hos lantarbetarna: "Among those voters earning less than Kr. 400, a figure corresponding to the average earnings of male farm workers (Bagge, Svennilson, and Lundberg 1933), the SAP vote remained below 10 per cent." (s. 286)

De undersöker också vilka faktorer som samvarierar med valutfallen: hur många som över huvud taget går och röstar, och partivalet. De skapar kvasi-individ-data genom att använda varje inkomstsegment, säg män med 3 röster i Uppsala, och imputera individer i detta segment som har medelinkomsten i segmentet och vars fördelning på partival och icke-röstning motsvarar genomsnittet i segmentet. Regressionerna har dessa imputerade individers agerande som beroende variabel och där bestämningsvariablerna är individernas inkomster samt kontextvariabler: folkrörelsernas styrka från Lundkvist och Andraes dataset, Ginikoefficienten i inkomster i valdistriktet, och dummies för distriktet och för ifall distriktet är urbant eller ruralt.

Tendensen att rösta ökade med inkomst, upp till 90:e percentilen av inkomster varefter sannolikheten plattades ut. Sannolikheten att rösta för SAP ökade upp till 500 kronor i urbana distrikt och 1000 kronor inkomst i rurala distrikt, och minskade sedan; Boix och Magyar tolkar detta som att SAP var starkast bland "Sweden’s industrial labour aristocracy" runt den 75:e percentilen i inkomstfördelningen. (s. 289) Med starkare fackföreningar i distriktet ökade valdeltagandet, men inte för den lägre halvan av inkomstfördelningen vilket är väldigt förvånande -- "The result probably points to a compositional effect: more unionized districts had a higher concentration of poorer voters." (s. 289) De fattigaste röstade till ungefär 10 procent för ett socialistiskt parti både i distrikt med starka och distrikt med svaga fackföreningar; personen vid den 75:e percentilen hade dubbelt så stor sannolikhet att rösta socialistiskt i distrikt med fackföreningar. Om nykteristerna var starka i distriktet ökade valdeltagandet med ungefär 10 procentenheter, med effekten koncentrerad till fattiga väljare. Stödet för SAP minskade något, men effekten är liten. Frikyrkornas närvaro hade något förvånande en svagt positiv effekt på SAP:s röstandel, men det resultatet verkar känsligt för modellspecifikation. (s. 289-290)

Efter 1920 avskaffas röstsystemet med fler röster för höginkomsttagare och statistiken redovisar inte längre röstbeteende per inkomstgrupp. Boix och Magyar använder då istället data om sektorstillhörighet per kommun (1910 och 1940) eller härad (1920 och 1930) från folkräkningarna och valutfallen från Sten Berglunds (1988) val-dataset som finns tillgängligt från SND. Nu gäller det alltså riksdagsvalen, inte landstingsvalen, och systemet är en man-en röst före 1921, och en person-en röst från och med 1921. För att dra slutsatser om individers beteende från data på gruppnivå använder de Gary Kings (1997) metod för ekologisk inferens. De har statistik för 2414 kommuner (se Appendix F) och jämför här alltså både rurala och urbana kommuner i samma modeller.

Figur 6, inklistrad ovan, ger ekologisk inferens-resultaten för folk i jordbruket, vad gäller att rösta eller inte, och att rösta på SAP eller vänstern bredare. Slående nog så röstade alltså 0 procent av de anställda i jordbruket år 1911 på SAP enligt dessa resultat, medan valdeltagandet var ungefär 50 procent. Det var förvisso så att Liberalerna och SAP ställde upp ihop i rätt många distrikt detta år, så det kanske kan göra det svårt att dra slutsatser just detta år. (Totalt så fick Liberala och SAP 327 143 röster på landsbygden år 1911, och de Moderata 146 820 röster.) Men också 1921 har ju SAP extremt låg röstandel, 5 procent eller mindre, enligt dessa beräkningar, bland jordbruksssysselsatta. 

Jag är lite förbluffad av denna extremt låga andel med tanke på att SAP år 1921 fick 31.0 procent av de 1 181 187 rösterna som avgavs på landsbygden, alltså 366 168 röster. (Se Riksdagsmannavalen år 1921, s. 37-40.) Det är så klart så att SAP fick fler röster på den industrialiserade landsbygden -- tänk södra Dalarna eller sågverksdistrikten på Norrlandskusten, men under 5 procent är ändå väldigt lågt.  Många av de 1.2 miljonerna landsbygdsväljarna var såklart bönder (omkring 330 000 plus 40 000 hemmavarande barn, att döma av min överslagsräkning baserad på Tabell N i valstatistiken) som inte var så benägna att rösta på SAP men enligt valstatistiken röstade också ungefär 80 000 torpare, och ungeför 100 000 lantarbetare. Sen är det klart att statistiken i Figur 6 anger andelen väljare av alla möjliga väljare, inte bara av de som faktiskt röstade, men andelen blir ju ändå låg även om man dubblar 0-5 procent. [2]

En sista analys bygger på 1960 års valstudie, med statistik från Bo Särlvik. Också detta år var relationen mellan inkomst och SAP-röstning ett uppochnervänt U: bland de 20 procenten med lägst inkomster räknade ungefär hälften på SAP, men andelen ökade upp till mittenkvintilen, de som tjänade 10 till 14 000 kronor.

I slutsatserna betonar Boix och Magyar de tre huvudresultaten: att allmän (manlig) rösträtt var nödvändig för att socialdemokratin skulle bli stark i val, med tanke på dess bas i relativt lågavlönade, att facket var viktigt för socialdemokratins valframgångar, och att skillnaderna i väljarbeteende var stora mellan olika slags arbetare.

referens

Carles Boix och Zsuzsanna Magyar (2023) "The Rise of Swedish Social Democracy", British Journal of Political Science.

Sveriges officiella statistik, Landstingsmannavalen 1912-1918. Alla rapporter digitaliserade och tillgängliga från SCB:s hemsida här. 

fotnot

[1] Här hänvisar de också i en fotnot till Ansell och Samuels (2014, kap. 2) om hur långsamt det gick att mobilisera fattiga väljare när demokratiseringen genomfördes. Ansell och Samuels kapitel 2 börjar väldigt slående:

"The idea that the poor – through their vote – represent a threat to democracy and property has inspired research on regime change for decades. From Lipset (1959, 31) to Boix (2011), scholars have expected growth, equality, and democracy to run together. Although it has gone largely unchallenged over decades, the notion that the poor threaten property and democracy is fundamentally mistaken on both empirical and theoretical grounds." (s. 17)

Grundproblemet är, säger Ansell och Samuels, att roten till det onda är att de vanliga måtten på inkomstojämlikhet, Gini-koefficienten, inte matchar mot de mer sociologiska begreppen om ett samhälles klasstruktur, så som de stora jordägarna, den kapitalägande borgerligheten, industriarbetare, och de fattiga. Ansell och Samuels utgår i sitt perspektiv på historisk ojämlikhet från Kuznets (1955) och gör det i mitt tycke ganska häpnadsväckande påståendet att: "We start from the observation that income inequality is typically very low in preindustrial societies." De menar att i den ekonomiska utvecklingen -- som verkar vara industrialisering -- så är det inte bara så som Lipset tänker sig att inkomststrukturen förändras genom att de rika drar ifrån de fattiga, utan också genom utvecklingen av nya grupper: borgerligheten, medelklassen och den industriella arbetarklassen. "Members of these groups tend to earn far more than the future median voter, who in nearly all historical cases tends to remain relatively poor. And because they have far more to lose, members of these rising economic groups are also increasingly likely to mobilize to press for political reforms." (s. 18)

[2] Också 1921 hade SAP i de flesta valkretsar -- 27 av 28 -- gemensamma listor med andra partier. Men jag gissar att statistiken ändå bättre fångar SAP-röster här eftersom de står som huvudparti, snarare än som 1911 när de stod med som stödparti till Liberalerna och en röst på den gemensamma L-SAP-listan snarare räknades som en Liberal röst. År 1921 var SAP inblandade på följande vallistor: Liberala + SocDem i 1 valkrets, SocDem + Vänstersoc. i 7 valkretsar, SocDem + Kommunister i 9 valkretsar, och SocDem + Vänstersoc. + Kommunister i 10 valkretsar. Det var väldigt vanligt med gemensamma listor: Högern och Bondeförbundet hade gemensam lista i 4 kretsar och Högern, BF och Liberalerna i en. (Riksdagsmannavalen 1921, s. 35-36.)

Ledde digerdöden till större jämlikhet och färre röster på nazisterna?

 

statistiken i kartan är på stadsnivå och från Remi Jedwab, Noel Johnson och Mark Koyama, "Negative shocks and mass persecutions: evidence from the Black Death", Journal of Economic Growth, 2019.

 

Den våg av pest som drog över Europa på 1340-50-talen, Digerdöden, dödade en stor del av befolkningen på kontinenten, beräknat till 30-60 procent. När en så stor del av befolkningen dör, får det enorma konsekvenser för samhället, ekonomin och kulturen. Ur ett ekonomisk-historiskt perspektiv är det klassiska argumentet att massdöden försköt relationen mellan de två huvudsakliga produktionsfaktorerna i 1300-talets europeiska ekonomi, arbete och jord. Med färre arbetare relativt till jorden, blev arbetet relativt dyrare jämfört med jorden: lönerna steg jämfört med jordpriser och -räntor. I Västeuropa ledde detta, i en klassisk tolkning, till att fler lantarbetare kunde bli bönder, och att de som förblev arbetare fick högre löner: "the golden age of labour". (Jfr Horrell, Humphries och Weisdorf 2021.) [1] I Östeuropa ledde arbetskraftsbristen istället till att feodalherrarna förstärkte träldomen för att binda de få arbetarna hårdare till godsen.

Enligt statsvetarna Daniel W. Gingerich och Jan P. Vogler i en ny artikel publicerad i World Politics ledde arbetskraftsbristen i de tyska rikena till att de områden som drabbades hårdast av digerdöden utvecklade mer inkluderande politiska institutioner, och att dessa områden i förlängningen fick mer demokratiska politiska kulturer och därför också lägre röstandelar det antidemokratiska Konservativa partiet i det tyska kejsarriket efter 1871, och för nazisterna på 1930-talet. Det är alltså ett argument om historisk persistens: Digerdöden har politiska effekter i nästan sexhundra år.

Argumentet har två steg, där det första är den stora arbetsutbudschockens effekter på samhället och ekonomin. När godsägarna utsätts för en stor negativ utbudschock på arbete, eftersom de dött i Digerdöden, blir arbetsmarknaden en säljarens marknad och godsägarna måste konkurrera om arbetarna. (s. 403) Arbetarna kan röra sig mera fritt och förhandla upp lönerna, och även flytta till stan. De kan också stanna på landet och bli småbönder. Ojämlikheten minskar genom att löne/ränte-ration stiger och jorden blir mera jämnt fördelad mellan godsägare och bönder; Alfani, Gierok och Schaff (2022) visar att den ekonomiska ojämlikheten föll i de tysktalande områdena efter Digerdöden.

Den samhälleliga omvandlingen är också en politisk omvandling; områdena där tvångsarbete (labor coercion) minskat i vikt efter arbetskraftsutbudschocken blir politiskt annorlunda på fyra sätt, säger Gingerich och Vogler. Ett, med den mer utvecklade ekonomin och olika typer av jobb som finns, är arbetarna mindre beroende av sina arbetsgivare och därför mindre känsliga för påtryckningar av typen "om du inte röstar på det här partiet får du sparken". (Gingerich och Vogler refererar här till Frye et al 2014 och Mares 2015.) Två, arbetarna i de mer jämlika områdena har mer tillgång till utbildning och blir mer politiskt informerade och insatta. Tre, eftersom den mer utvecklade ekonomin är mer urbaniserad bor fler arbetare i städerna och är mindre känsliga för eliternas klientilistiska strategier, menar Gingerich och Vogler med referens till Brusco et al (2004) och Gingerich och Medina (2013) -- men Tammany Hall och de US-amerikanska storstädernas klientilistiska system då? Fyra, "and arguably most importantly, the erosion of traditional socio-economic hierarchies in early reforming areas means that voters in these areas are less likely to adhere to norms dictating deference to elites." (s. 405)

Argumentets andra steg är persistens: inte bara att chocken i mitten av 1300-talet formade samhället i sin egen tid och 100-150 år eller så framåt, utan också politiken 500-600 år senare. Detta är väldigt underutvecklat i artikeln: från sektion III som mest handlar om skillnaden i ekonomisk utveckling mellan samhällen med högre och lägre jord/arbetar-ratio, går de direkt till en beskrivning av fallet Tyskland -- de tyska områdena i väst, sydväst och norr hårt drabbat, de i öst mindre drabbade av Digeröden (s. 406), och det tyska politiska systemet efter 1871 (s. 407-408). Här motiverar de bl.a. varför det Konservativa partiet var fundamentalt antidemokratiskt medan det Frikonservativa partiet inte matchar den beskrivninge lika väl, och refererar Rainer Lepsius idé att partierna i 1800-talets Tyskland var grundade i olika "sociomoraliska miljöer", sammansatta av klass, kultur och normer. Detta är intressant, men före det hade jag velat ha en teori om hur 1500-talets ekonomi (kanske mer urban och mindre feodal i regioner som varit mer drabbade av digerdöden) kopplar till 1800-1900-talens väljarmönster. T ex: hur håller detta för demografiska responser -- migration, olika grader av fertilitet. (Jfr Arroyo Abad och Maurer om mekanismer i persistensstudier.)

Den oberoende variabeln i artikeln är "Black Death exposure intensity", BDEI. Detta mått från Jedwab, Johnson och Koyama är på stadsnivå, men handlar inte bara om dödligheten i staden utan i området. (s. 410) För kejsarriket är de tre beroende variablerna (1) ojämlikhet i jordägande från Ziblatt (2008) [2], (2) det Konservativa partiets väljarandel 1871 från Jonathan Sperber, och (3) dispyter om valresultat, från Robert Arsenschek och Ziblatt (2010). Den beroende variabeln för Weimarriket är NSDAP:s väljarandel i valet 1930 och valet i juli 1932, båda från Jürgen Falter och Dirk Hänisch (1990, Election and Social Data of the Districts and Municipalities of the German Empire from 1920 to 1933).

Kontrollvariablerna är (1) urbaniseringsgrad år 1300, (2) avstånd till närmsta stora hamn, eftersom sådana både spred Digerdöden och bidog till ekonomisk utveckling, (3) avstånd till närmsta medeltida handelsstad, med samma logik som 2:an, (4) avstånd till havet som proxy för mindre hamnar, (5) avstånd till en stor flod, och (6) höjd, eftersom mer avlägsna/högt belägna platser fick färre besökare och drabbades mindre av Digerdöden.

Det teoretiska resonemanget om persistensens mekanismer kommer egentligen i metoddelen, under rubriken mekanismer. Det första testet av mekanismerna är medeltida politiska institutioner: ifall man hade valmekanismer till borgmästare, stadens råd osv mellan 1300 och 1500. Dessa data för tyska städer kommer från Fabian Wahl (2016,  “Participative Political Institutions in Pre-Modern Europe:
Introducing a New Database.”) Det andra testet av mekanismer handlar om att koppla Digerdödens dödlighet till godsekonomins intensitet i 1800-talets Preussen. De har två mått på detta: de stora godsens andel av alla jordbruksenheter, och jordbrukets tjänare som andel av befolkningen. De stora godsen definieras som enheter över 300 preussiska morgen, vilket är ungefär 189 acres. Detta mått kommer från de preussiska jordbruksräkningarna och har digitaliserats av Sascha Becker med medförfattare ( “iPEHD—The ifo Prussian Economic History Database”, 2014); Cinnirella och Hornung (2016) har använt samma mått i sin studie av kopplingen mellan jordojämlikhet och satsningar på skolor.  Antalet jordbrukstjänare har mätts 1819 och relateras till befolkningsmängden år 1816.

Kartorna i figur 3 visar (ovan) att de östra delarna av Preussen hade större jordägandeojämlikhet, och (under) större andel röster för det Konservativa partiet 1871. Cirklarna visar intensiteten i Digerdödens effekter i områdena.

Regressionsanalyserna visar att jordägandeojämlikheten är statistiskt signifikant högre i områden mindre drabbade av Digerdöden: en standardavvikelses minskning av Digerdödsindexet är associerad med fyra till sex punkter lägre Gini. De mindre drabbade områdena har också högre andel Konservativa röster, och fler omstridda valresultat. Detta är belägg för persistens, säger de: "These results indicate that this biological shock fundamentally reshaped society in areas where it hit hardest
while reinforcing socioeconomic and political hierarchies in other regions, leading to distinct political-economic equilibria that persisted for generations." (s. 418) I Appendix redovisar de att resultaten håller även om de kontrollerar för befolkningsmängd i distriktet, ifall distriktet är i Preussen eller inte, och andelen katoliker i distriktet. Mer dramatiskt så håller resultaten för jordägandeojämlikhet också när de kontrollerar för jordbrukets andel av sysselsättningen (i enlighet med Mares 2015 argument). [3] De har standardiserat sitt index så att det har medelvärde 0 och standardavvikelse 1. En en standardavvikelses ökning av Digerdödens intensitet är i grundmodellen associerat med 10-14 procent lägre andel röster för de Konservativa (Tabell 2); predicerade röstandelar är 40 procent när Digerdöden var två standardavvikelser svagare än normalt, och 0 procent när den var 1,5 standardavvikelser starkare än normalt (Figur 7).

För naziströstningen leder en en standardavvikelses ökning av Digerdödsindexet till en 1.7 till 2.8 procentenheter lägre andel röster för NSDAP i valet 1930, och en 3.4 till 8.8 procentenheter lägre andel sommaren 1932. Nazisterna fick totalt 18.3 procent i valet 1930, så runt 2 procents variation är inte ingenting: att gå från noll effekt av Digerdöden till maximal effekt av Digerdöden skulle vara associerat med ungefär 4 procentenheter lägre andel för NSDAP. I valet i juli 1932 fick NSDAP 37.3 procent, och att variera partistödet med 3.4 till 8.8 procentenheter med en standardavvikelses variation i Digerdödens intensitet är en effekt med viss oomph.

 

Valresultat i det tyska valet 1919. Kartan gjord av Wikipedia-användaren Erinthecute, CC-BY

 

Valresultat i det tyska valet juli 1932. Kartan gjord av Wikipedia-användaren Erinthecute, CC-BY

Från dessa resultat går de till mekanismerna. Först relationen mellan Digerdödens intensitet och etablerandet av politiska val i 325 städer mellan 1300 och 1500, en relation som de undersöker med en logitmodell med en binär utfallsvariabel: antingen så hade staden val eller inte. Att vara en standardavvikelse hårdare drabbad av Digerdöden är associerat med ungefär 50 procent större chans att ha val, enligt dessa regressioner utan kontrollvariabler; när kontrollvariabler introduceras blir den estimerade effekten/korrelationen lägre och i ett par fall inte statistiskt signifikant.

Den andra undersökningen av mekanismer handlar om relationen mellan Digerdöden och andel gods och tjänare i jordbruket på 1810-talet. Med en standardavvikelses hårdare drabbning av pesten hade distriktet på 1810-talet 1 procent lägre andel gods och 1 procent lägre andel tjänare. Effekten på gods låter stark tycker jag med tanke på att medelvärdet på antal gods borde vara låg -- den är runt 1 procent i Cinnirella och Hornungs (2016) artikel, medan effekten på andelen tjänare låter låg med tanke på att jag antar att andelen tjänare av befolkningen var hög, kanske 20 procent grovt gissat. (De presenterar inga deskriptiva data för denna variabel; tabell A1 i appendixet har beskrivande statistik men inte för godsandelen eller tjänarandelen.)

I slutsatserna betonar de att Digerdöden kan ses som en critical juncture i Europas utveckling. De menar att:

"the study explicitly lays out all four stages of analysis needed to establish the importance of a critical juncture: (1) characterization of the shock (the intensity of exposure to the Black Death); (2) the critical juncture itself (the decision to roll back or augment labor coercion); (3) the mechanisms of production of the legacy (changes in economic arrangements and political institutions resulting from changes in labor coercion); and (4) the legacy (electoral behavior in the late nineteenth century and in the Weimar period)."

Jag är dock inte övertygad. Till att börja med så har de aldrig någon riktig diskussion om måttet på den oberoende variabeln, Digerdödsindexet. Som jag ser det så drivs resultaten väldigt mycket av att östra Preussen, det som idag är norra Polen, här både har låg grad av att drabbas av digerdöden, och hög naziströstning 1930 och 1932. Men finns det inte anledning att tro att graden av överlevande dokumentation av hur grav dödligheten i Digerdöden var, är korrelerad med utfallsvariabler som ekonomisk utveckling? Alltså att i på 1600-1700-1800-talen rikare områden är dödligheten på 1300-talet mer väldokumenterad och plockas upp bättre av samtida index. Jag undrar också över konsekvenserna av att måttet är på stadsnivå och ifall det påverkar hur precist datat är för mer och mindre urbaniserade regioner år 1350.

Dessutom så skulle jag vilja se en undersökning av korrelationerna inom östra Preussen: redan Heberle (1963), som Gingerich och Vogler inte refererar till, visade för Schleswig-Holstein att de mest naziröstande områdena i regionen var de med fler fria bönder, inte de med större inslag av gods. I appendix (tabell A4) lägger de in en kontrollvariabel "Preussen" men de testar aldrig med att skära ner samplet till bara Preussen, eller att använda distrikt- eller region-fixed effects; på s. 23-24 i appendix avfärdar de distrikt-fixed effects med argumentet att det ger posttreatment bias eftersom senare formade distrikt formats bl.a. efter sociogeografiska likheter. Det övertygar inte mig eftersom jag ändå tycker att "effekten" av Digerdöden borde hålla inom distrikt om den finns.

Vidare så är jag inte övertygad om mekanismundersökningen. Folk flyttade mellan regioner under tidigmodern tid och om godsherrar led av arbetskraftsbrist kunde man rekrytera arbetare från andra ställen; se t ex vandringen av hallänningar till Bohuslän när sillen gick till eller till spannmålsproducerande regioner i Skåne under 1600-1700-talen. Som Arroyo Abad och Maurer påpekar: ett argument om persistens -- i det här fallet att vad som hände runt 1348-1352 spelar stor roll för politiken 1870-1939 -- är också alltid ett argument om icke-persistens -- i det här fallet att vad som hände ca 1400-1800 inte spelade roll för politiken 1870-1939.

Jag undrar också om utfallsvariablerna. För det Konservativa partiet kollar de bara på valet 1871 men det finns ju ytterligare en mängd val under Kejsarriket som man skulle kunna titta på. För NSDAP kollar de på valen 1930 och 1932 men kollar man t ex på valkartan för valet 1928 så är nazismens politiska geografi ganska annorlunda då, med en stor andel SPD-väljare i östra Preussen till exempel. Varför fanns det då en persistens från Digerdöden som kickade in 1932 men inte 1928? Det verkar för mig som att den ekonomiska krisen som börjar 1929 är central här.

Jag undrar också: Digerdöden inträffade i hela Europa men nazisterna var framför allt ett tyskt fenomen. Om nu pandemier leder till en arbetskraftschock (vilket jag håller med om) som leder till politiska förändringar, varför skedde detta bara i Tyskland när Digerdöden var europeisk? Eller finns samma korrelation i mindre skala -- mer fasciströstning där Digerdöden drabbade hårt -- också i andra länder?

referens

Daniel W. Gingerich och Jan P. Vogler, "Pandemics and Political Development: The Electoral Legacy of the Black Death in Germany", World Politics, 73 (3), 393-440.

 

fotnoter

[1] En ekonomisk-historisk fotnot, som inte är relevans för blogginnehållets huvudfokus -- den politiska persistensen -- är att Gingerich och Vogler går all in på att Digerdöden hade positiva ekonomiska effekter i Västeuropa, bland annat i ett för mig inte helt begripligt resonemang: "the scarcity of labor improves the outside options of workers and forces elites to reduce coercive practices, which in turn creates greater and more variegated forms of consumption." (s. 400)

[2] Här lägger de in fotnoten: "Note that Ziblatt 2009 considers landholding inequality to be the key explanatory factor when it comes to electoral disputes. By contrast, we view both outcomes as aspects of long-term political-economic equilibria that resulted from differential Black Death exposure." (s. 411)

[3] De har också några robustness checks som jag är mindre intresserad av: timing av Digerdödens utbrott, olika avståndsmått, jordkvalieteten, och andra fixed effects, osv. (s. 421-422)

 

annat på bloggen om bestämningsfaktorer bakom nazisternas väljarstöd: "Första världskrigets döda och nazismens uppgång", december 2023; "Nazismens klassbas: två studier", februari 2018; "Medelklassens politik från Kautsky till Lipset", december 2014;

Levnadsstandard och boende i London på 1500- och 1600-talen

Stads- och planeringsforskaren William Baer, professor vid University of Southern California, bestämde sig vid pensionen att börja forska om historiska bostadsmarknader, och har skrivit en rad artiklar specifikt om London. I en artikel i Economic History Review från 2010 använder han Londonbornas tionde som de betalade till sina församlingspräster, som en källa till hyror och inkomster i staden år 1638. Anledningen till att han kollar just på 1638 är att tioendet var starkt sedvänjebundet och inte automatiskt uppjusterades med stigande inkomster och hyror -- vilket prästerskapet klagade på -- men att kung Charles I just 1638 gick med på prästerskapets krav att man skulle uppdatera räkningen av vad folk egentligen tjänade och betalade, så att man kunde skruva upp tiondet.

Kartan som jag klistrat in ovan visar områdena som omfattas av tionde-beräkningarna för 1638. Baserat på dem beräknar Baer att stadens befolkning (inklusive Londons "Liberties") var ungefär 147 000, att jämföra med ungefär 340 000 i den större London-regionen. Detta utifrån tiondedata för 96 av 110 församlingar. Baer diskuterar ganska utförligt uppgifterna om hyror i datat och hur han använder dem.

Boendekvaliteten var ojämn i London år 1638, så klart, och det gäller också hyrorna: Gini-koefficienten för hyrorna är 0,430 för staden innanför murarna, och 0.473 för stadsdelar utanför murarna; om man räknar ihop det hela blir Ginin 0,492. (s. 623) På ett ganska halsbrytande sätt jämför Baer denna hyresgini för London med Williamson och Linderts beräkningar av Ginin för inkomsterna i England som helhet i slutet av 1600-talet, som är 0,468.

För att beräkna inkomster utifrån uppgifter om hyror utgår han från Engels lag, att när inkomsterna stiger så sjunker andelen av ens inkomster som han lägger på nödvändigheter som mat och hyra. På 1800-talet fanns det en tumregel att ett arbetarhushåll tenderade att lägga en veckas lön på en månads hyra, och Rodgers specifierar att arbetarklassen brukade spendera ungefär 16-25 procent av inkomsten på hyra, de riktigt fattiga 30 procent, och medelklassen 8-10 procent. Det finns dock inga hårda data på hyrorna som folk betalade i London på 1600-talet, säger Baer: Weatherill i sin studie av konsumenter säger inget om hyror, medan Shammas i The Pre-industrial Consumer har en del diskussion om hyror, men då för landsbygden. Nyligen har Archer i Pursuit of Stability beräknat hushållsbudgetar för fattiga i London på 1580-90-talen och tror då på hyror som 10-18 procent av utgifterna. Från 1600-talet har Earle gjort beräkningar utifrån juridiska dokument, medan Boulton visat det problematiska källäget men i vilket fall beräknat att folk la 10-20 procent av sina inkomster på hyror. Boulton med flera menar, vilket låter rimligt, att hyrorna var högre i London än annanstans i England. 

I rätt så komplexa led beräknar Baer möjliga inkomster för Londonborna utifrån olika antaganden om hur stor andel av sina inkomster de betalade i hyra. Dessa syns i tabell 3.

Han använder också samma källa för att räkna ut en andel av befolkningen som levde i fattigdom, här utifrån proxyn "housing poverty". T. Arkell (i Social History, 1987) och P. Slack (Poverty and policy in Tudor and Stuart England, 1988) har tidigare beräknat andelen fattiga i England i slutet av 1600-talet och argumenterat för att antagandet om 33-50 procent är överdrivet och att snarare något i stil med 25 procent levde i fattigdom enligt tidens egna normer, och 14-15 procent "in or near destitution". (s. 630-631) För att beräkna andelen fattiga i London specifikt diskuterar Baer källor från 1595 och 1630-talet som båda handlar om fattiga som fick stöd av det offentliga -- antagligen bara en mindre del av alla fattiga, med tanke på det offentligas motvilja mot att dela ut pengar. Man kan också kolla på andelar av boende som inte hade råd att betala de enklaste skatterna som hearth tax, och Power har gjort det, men Arkell menar att inte alla hushåll togs upp i dessa skattelistor. För att göra egna beräkningar gör Baer en variant av den moderna approachen där fattigdom definieras som att han har 50 procent eller mindre av medianinkomsten, fast han utgår från hyror snarare än inkomst. I slutsatserna påpekar han att man kan göra liknande beräkningar för 1693-94 utifrån Spences London in the 1690s, och att preliminära beräkningar från detta visar att andelen fattiga minskade rejält från 1638 till 1694. (s. 635)

Året efter, 2011, publicerade Baer en artikel i Urban History, med den lovande rubriken "Landlords and tenants in London, 1550-1700". Han argumenterar, helt rimligt, för att relationen mellan hyresvärd och hyresgäst är en relevant del av tidigmodern urbanhistoria: ungefär tre fjärdedelar av Londons befolkning på 1600-talet var hyresgäster, och staden hade tiotusentals hyresvärdar. [1] Under 1600-talet växte stadens befolkning från 200 000 personer till 575 000, framför allt genom stor inflyttning av unga arbetare och hantverkare. Denna stora inflyttning av personer i de lägre klasserna pressade antagligen upp ojämlikheten i stan, säger Baer. (s. 237) De rikare grupperna tenderade att flytta till de västra delarna av stan, medan de fattigare bodde i östra London. (s. 239)

Baer diskuterar i artikeln en rad olika aspekter av hyresmarknaden: olika längd på hyreskontrakten, stereotypiska bilder av hyresvärdar och hyresgäster, osv. I två fall har han detaljerade data över vem som ägde vad. Den ena källan kommer från den stora branden år 1666 som påverkade 362 acres av London och som ledde till en rad Fire Court-rättsfall om kostnaderna för att bygga upp husen igen. Baer använder 603 rättsfall som handlar om 1027 hus, som i genomsnitt gav £24.8 i hyra. Detta täcker dock bara en minoritet av fastigheterna som påverkades av branden: totalt 13 200 fastigheter brann ner, så Fire Court-källan omfattar bara 7,7 procent av berörda fastigheter. (s. 244) Aristokratin ägde i princip ingenting av de här fastigheterna medan gentry ägde en stor del och fick ungefär 60 procent av hyrorna. (s. 246) Institutioner var 39 procent av ägarna. (Det är frustrerande att Baer i sin redovisning inte skiljer på sådant som andel av ägarna, kontra andel av fastigheter, eller andel av hyror -- alla tre borde redovisas).

Den andra detaljerade källan är en skattekälla från 1693-94 och omfattar enligt Baer varenda fastighet i staden. Hyrorna varierade i stan innanför stadsmurarna mellan 5 och 440 £, med ett medelvärde om £25 och median om £19. Han jämför hyrorna som folk betalade med vem som var hyresvärd och visar t ex att de större hyrorna ofta gick till de större fastighetsägarna. I Westminster, till skillnad från staden innanför murarna, fanns det en del aristokratiska hyresvärdar: de stor för 5 procent av uthyrda bostäder och lokaler, och 9 procent av hyrorna. (s. 251-252)

I slutsatserna menar han att: "The working class and gentry were the predominant holders of rental
property." Och att: "Being a landlord was a part-time occupation for most, a means of supplementing their income and a method of building wealth..." (s. 254)

referenser

William C. Baer (2010) "Stuart London’s standard of living: re-examining the Settlement of Tithes of
1638 for rents, income, and poverty", Economic History Review 63 (3).

William C. Baer (2011) "Landlords and tenants in London, 1550-1700", Urban History 38 (2).

fotnot

[1] Bland tidigare forskning på temat nämner han  Elizabeth Blackmar, Manhattan for Rent, 1785–1850 (Ithaca, NY, 1989).

Hur bodde folk i svenska städer på 1700-talet?

hus i Linköping, foto från Dag Lindström och Göran Tagessons artikel "Hus och hushåll i den tidigmoderna staden: Ett metodpaket", Bebyggelsehistorisk Tidskrift, 2023.

 

 "Hushållet är det gemensamma namnet för de individer som samlades kring samma gryta eller som levde och arbetade på samma gårdsanläggning med mer eller mindre gemensam ekonomi, utgjorde en sådan vardaglig konstituerad grupp."

Börje Hanssen (1976), citerad av Göran Rydén (1991)

Hur bodde folk i det tidigmoderna Europa, säg 1400-1800? En klassisk teori utvecklad av John Hajnal (1965) sa att man i Västeuropa bodde som kärnfamilj, medan Östeuropa hade ett bosättningsmönster som byggde på "the extended family", med flera generationer levande tillsammans. På 1970- och 80-talen, och i någon mån idag, var det the Cambridge Group for the History of Population and Social Structure (CAMPOP) som ledde den historiska demografin och Cambridge-forskaren Peter Laslett lanserade på 1970-talet den kanoniska formuleringen att man i England sedan 1500-talet levt i hushåll om ungefär 4,75 personer per hushåll. [1]

Där börjar litteraturöversikten i Uppsala-historikern Dag Lindströms artikel "Families and Households, Tenants and Lodgers" från 2020, men han fortsätter genast med att diskutera hur man komplicerat modellen genom att peka på hushållens rörlighet och föränderlig över tid, t ex med Joachim Eibachs begrepp "det öppna huset" (das offene Haus). Lindström påpekar också hur svåravgränsat hushållet ändå är. Han refererar Lawrence Stones appell för en distinktion mellan familjen, “those members of the same kin who lived together under one roof,” och hushållet, som är familjen som bor ihop men också tjänstefolk, lärlingar, och inneboende. [2] Andra historiker ser denna distinktion mellan familj och hushåll som anakronistisk: kanske var att bo ihop viktigare än blodsband för folks uppfattningar om sina tillhörigheter? 

Cambridge-gruppen föreslog definitionen av "the domestic group" som “those who share the same physical space for the purpose of eating, sleeping, taking rest and leisure, growing up, child-rearing, band procreating.” Men i den praktiska historiska forskningen är man mer bunden till vad man kan fånga upp i existerande källor och Laslett (1972, introduktion till antologin Household and Family in Past Times) introducerade därför också den eminent pragmatiska definitionen att ett hushåll defineras som de personer som står tillsammans, utan nytt stycke, i en folkräkning eller skattelista. Lindström invänder mot detta: man behöver inte varit samma hushåll bara för att man bodde ihop eller i samma hus -- man kan ha varit inneboende eller bara grannar.

En annan stor debatt är relationen mellan hushåll och arbetsorganisation. Var hushållet det tidigmoderna samhällets främsta organiserande princip för arbetets organisation? Det har föreslagits av en rad historiker, säger Lindström och hänvisar till Mitterauer och Sieder (The European Family:  Patriarchy to Partnership from the Middle Ages to the Present, 1982), Hans Medick (1981) och Louise Tilly och Joan Scotts Women, Work and Family (1989). Laslett kritiserade dock denna analys redan 1983 och menade att hushållet och arbetsgruppen inte nödvändigtvis sammanföll, och samma poäng har gjorts av DW Sabean och Gender and Work-projektet -- Dag Lindström med fleras kapitel i Making a Living, Making a Difference (2017) som visat att hushållet bara var ett av möjliga ramverk för arbetets organisation.

I Lindströms artikel från 2020 fokuserar han dock inte på den samhälleliga/patriarkala ideologin eller på arbetsorganisationen, utan på hur man bodde ("the organization of dwelling and cohabitation"). Hans introduktion till detta ämne fokuserar på London som studerats av Richard Wall (1977) samt Mark Merry och Philip Baker (2009). Wall pekade på barnens låga andel av hushåll i tidigmoderna London och den omvänt höga andelen för tjänstefolk, lärlingar och inhyses; Merry och Baker instämmer i att hushållet, som de kallar för houseful, hade många sorters invånare.

Forskningsöversikten om Sverige börjar med att konstatera att även om det finns en hel del historisk-demografisk forskning i Sverige, så finns det inte så mycket om tidigmoderna städer. Ruth Hedlund skrev i slutet av 1970-talet en avhandling (Västerås befolkning vid slutet av 1600-talet, 1980) om Västerås i det sena 1600-talet och fann att kärnfamiljen dominerade boendemönstrena: de flesta hushåll var en kärnfamilj med bara en eller två tjänare. Inhyses var inte så många, och det fanns också ett par rika ensamstående män som bodde med en hushållerska eller två. Lindström gör dock den lite oklara invändningen att Hedlunds studie "was based on sources that do not allow any detailed quantitative analyses, and in many cases, the results are restricted to rather general statements." (s. 231) Från mitten av 1700-talet är källorna rikare, både folkräkningar och skattelistor. Ann Hörsell (Borgare, smeder och änkor, 1983) har studerat Eskilstuna från 1750 till 1830 och får fram att den genomsnittliga hushållsstorleken var 4,9 år 1805 och 5,3 år 1830. Stockholm verkar ha haft mindre hushåll än andra svenska städer: Mats Hayen (2007) studerar tre församlingar i huvudstaden och får fram att den genomsnittliga hushållsstorleken var 3,5 år 1760 och 3,3 år 1830. Kanske berodde den mindre genomsnittliga storleken på en större andel singelhushåll.

Lindströms studie av Linköping bygger på två sorters källor: folkräkningarna från Tabellverket, och mantalslängderna (översätts som poll tax records). Folkräkningarna är utmärkta från 1749 och framåt men har också problem, som förändringarna i undersökningsmallen 1774, och diskrepansen mellan vad för information som staten ville ha, och vad de lokala undersökarna levererade. Mantalslängderna samlades in för att få in skatter och från början uteslöt de de som inte behövde betala skatt -- barn, fattiga och adeln. Från och med 1765 skulle dock mantalslängderna inkludera alla individer. Linköpings mantalslängder från 1700-talet organiseras utifrån kvarter och tomt vilket gör det tydligt vem som bodde med vem. Från 1770-talet angav de också vilka som var inneboende. För detta användes två titlar, hyresfolk och inhyses(folk); hyrfolk men inte inhyses betalade hyra.

Linköpings befolkning ökade mellan 1750 och 1800 från ungefär 1800 personer till ungefär 2700 personer. Runt 55-57 procent var kvinnor eller flickor, konstant över tid, och mellan en fjärdedel och en tredjedel var barn under 15 år. (Tabell 1.) Någon procent av befolkningen var adliga, ett par procent präster eller köpmän, men de stora grupperna var hantverkare (ungefär 25 procent), byråkrater (ungefär 10 procent), arbetare (ungefär 25 procent) och tjänstefolk (ungefär 20-25 procent). Från folkräkningarna ser medelhushållet stort ut: 6,6 personer per hushåll år 1750, och 6,4 personer år 1800 (Tabell 3). Variationerna mellan olika år är dock orimligt stora -- t ex från 5,9 personer år 1754 till 8,5 personer år 1860 (Tabell 4), vilket antyder att folkräkningarnas rapportering av hushåll är inkonsekvent från gång till gång. Det är också ett problem att soldater och "alla utfattiga och eländiga" inte räknades som hushåll, men räknades in i den totala befolkningen, vilket leder till en överskattning av den genomsnittliga hushållsstorleken. När Lindström räknar bort soldater och fattiga från totalbefolkningen blir den genomsnittliga hushållsstorleken 6,1 personer år 1750 och 6,2 personer år 1800 (Tabell 4). De orealistiska kortsiktiga fluktuatiorerna kvarstår dock, och det motiverar att Lindström också beräknar hushållsstorleken utifrån mantalslängderna. Utifrån mantalslängderna ser medelhushållet mycket mindre ut: 5,4 personer år 1750, 3,1 personer år 1782, och 3,2 personer år 1800 (Tabell 5). Den stora skillnaden mellan Tabellverket och mantalslängderna är slående med tanke på att de i princip hade samma instruktioner.

Lindström går vidare med att jämföra hushållstyper utifrån mantalslängderna från 1773 och 1801 (som täcker föregående år). Den stora majoriteten av hushåll hade 4 personer eller färre: det var 68 procent år 1772 och 78 procent år 1800. Den enskilt vanligaste typen är 1 person (22 procent år 1772, 29 procent år 1800), och den följs av 2 personer, därefter 3 personer, och därefter i ganska stabil takt upp till 15-16 personer som förekommer men bara med något enstaka hushåll. (s. 237-238) Å andra sidan var det bara 39 procent av den totala befolkningen år 1772 (och 52 procent år 1800) som bodde i de små hushållen, de med 4 personer eller färre.

I slutsatserna betonar Lindström att divergensen mellan de olika källorna tyder på det instabila i den tidigmoderna definitionen av hushåll och kanske en inkonsekvens mellan den officiella hushållsideologin och hur folk faktiskt levde i hushåll. (s. 244) Singelhushåll var vanliga redan på 1700-talet och andelen hushåll som leddes av ett gift par minskade under 1700-talets andra halva. Antalet hushåll per tomt (houseful) ökade över tid: år 1800 fanns det 4 eller fler hushåll på 36 procent av tomterna. "In these terms, the cohabitation patterns in late eighteenth-century Linköping appear as even more complex than those observed in late seventeenth-century London."

Källorna före 1750 är klena men jämfört med Hedlunds studie av 1600-talets Västerås så var förändringarna som klarlagts i Linköping 1750-1800 antagligen en del av en långsiktig omvandling, säger Lindström. (s. 245) Detta stöttas också av observationer från Kalmar. Att övergången till vad som annars ses som en modern, industriell stads hushållsstruktur sker redan på 1700-talet är ett huvudresultat för artikeln. (s. 245)

referenser

Dag Lindström (2020) "Families and Households, Tenants and Lodgers: Cohabitation in an Early
Modern Swedish Town, Linköping 1750–1800", Journal of Family History 45 (2).

Göran Rydén (1990), Hammarlag och hushåll: Om relationen mellan smidesarbetet och smedshushållen vid Tore Petrés brukskomplex 1830-1850. Uppsala universitet, Ekonomisk-historiska institutionen

fotnoter

[1] På 1980-talet, när antropologi, mentalitetshistoria, kulturhistoria och i förlängningen historisk demografi var a la vogue, publicerade London Review of Books en rad artiklar av Laslett eller om hans böcker. Så här börjar John Brewers recension av Roy Porters översiktsverk om det engelska 1800-talet, 1984:

"British social history, for so long in protracted adolescence, seems finally to have come of age. The work of two generations of researchers, led by such avatars as Alan Everitt, Peter Laslett, J. H. Plumb, Lawrence Stone, Keith Thomas and E. P. Thompson, now constitutes a substantial body of knowledge that has transformed our conception both of British history and of what constitutes legitimate historical inquiry. The modish topics of birth and death, the family, sex, marriage, leisure, crime, ceremony and ritual have begun to supplant the time-tested topics of the more traditional curriculum. What began as periphery is now core."

Brewer prisar Porters bok -- i stark kontrast till vad JCD Clark tyckte om den. 1980 publicerade LRB, svårtänkbart idag, en essä av Laslett med rubriken "Characteristics of the Western European Family".

[2] Nygjelten menar i en mastersuppsats i historia som undersöker folkräkningen i Trondheim år 1801 att det i staden det året fanns ungefär 850 kvinnor som var inneboende, eller ungefär 18 procent av kvinnorna i staden.  Det var rätt många ogifta kvinnor i 20-30- och 40-årsåldern, och för den delen också en del i 50- och 60-årsåldern, och en hel del änkor 40 år eller äldre.
Synne Solli Nygjelten, "Den losjerende kvinnen i Trondheim 1801: Losjerende kvinners levevei, bakgrunn og bosted i Trondheim i 1801", mastersuppsats, NTNU, 2023. Läs här.