tisdag 21 januari 2014

Two-tier bargaining models

Torgeir Aarvaag Stokke som tragiskt gick bort 2011 bara 46 år gammal var en av Skandinaviens mest intressanta arbetsmarknads- och lönebildningsforskare. År 2008 publicerade han en artikel i European Journal of Industrial Relations om vad han kallade two-tier bargaining models. I abstract förklaras det begreppet så här:
In the three Scandinavian countries, a two-tier model of bargaining has developed in many sectors: sectoral agreements prescribe national standards and nationally agreed wage increases, but they also give procedural and economic guidelines or frameworks for local or firm-level pay arrangement. Dispute resolution procedures at local level are the crucial link between levels, and a variety of such procedures are discussed.
TTBM är en viktig del av decentraliseringen av löneförhandlingarna, säger han, men diskuteras föga i litteraturen (se översikten här; även Bowman 2002 om Norge samt Baccaro och Howell 2011 om konvergens). Han referar dock till Traxler et als (2001) begrepp "organiserad decentralisering" med användning av opening clauses, hardship clauses m m (jfr Britta Rehder).

I Sverige sätts nu i många sektorer ingen speciell löneökning alls i branschavtalet, säger Stokke; istället görs löneökningarna på låg nivå. Medlingsinstitet publicerar inte längre statistik på löneglidning eftersom de menar att det inte är relevant att urskilja löneökningar som härstammar centralt eller lokalt (s 8). I Danmark noterade Scheuer redan 1998 att det "normala" lönebildningssystemet hade ersatts av ett där kollektivavtalen bara satte en minimiökning eller ingen löneökning alls. 2004 täcktes 22 procent av LO-DA-området av avtal utan siffror, 16 procent av "normala" avtal och 62 procent av system där avtalet bara sätter en minimiökning. Likheten med den privata sektorn i Sverige är slående, säger Stokke: där är fördelningen 10-12-78. Stokke går vidare med att beskriva hur den individuella lönesättningen i Sverige går till (s 9-11), och hur dispyter löses i de tre länderna (s 11-14).

Han klargör sedan hur de skandinaviska TTBM skiljer sig från andra europeiska modeller:
"Examples can be found also in other European countries, but the dominant bargaining models seem instead to be either centralized or decentralized. Formal bargaining in for example Germany is still highly centralized, although informal wage determination and opening clauses are spreading. In the UK, on the other hand, sectoral collective agreements rarely exist in the private sector, leaving wage determination to the enterprise or workplace level." (s 14)
Utifrån detta diskuterar han också vilka institutionella egenskaper i de skandinaviska länderna som kan förklara varför just dessa länder har TTBM: hög facklig anslutning med närvaro också lokalt, fredsplikt när ett kollektivavtal finns på plats, osv. Han går vidare med att diskutera sektorsvariation inom Skandinavien med fokus på verkstadsindustrin (s 16-17). Han menar att tänket om lönenormen, löneökningar i takt med produktiviteten med vinstdelning mellan arbetsgivare och anställda, är i linje med de normer som Elster (1989, Cement of Society) diskuterar (s 17). Produktivitetskoalitioner kan alltså vara en del av sektorsförhandlingsregimer och behöver inte motverka dem, något som också visats av Windolf (1989) för Tyskland och Italien.

Den största utmaningen som Stokke ser mot dagens TTBM är horisontell.
"As a rule, blue-collar workers in the export-oriented manufacturing sectors in the Scandinavian countries usually set the norm for wage settlements in other sectors (although this rule is sometimes breached, see for example, Scheuer, 1993). The rule has been implemented either through peak-level bargaining, or in pace-setting sectoral bargaining rounds. These forms of national coordination have forced bargaining parties in sheltered sectors to adapt to a wage-cost principle that does not produce excessive inflation. Still, if other groups or sectors than blue-collar manufacturing workers are more successful in local level trade-offs between productivity and wages, this could overturn the traditional pace-setting norm." (s 20)

Referenser
Scheuer, S. (1993) ‘Leaders and Laggards: Who Goes First in Bargaining Rounds?’, in T.P. Boje and S. E. Olsson Hort (eds) Scandinavia in a New Europe, pp. 239–68. Oslo: Scandinavian University Press.
Stokke, Torgeir Aarvaag (2008) "The Anatomy of Two-tier Bargaining Models", European Journal of Industrial Relations.

Inga kommentarer: